Korparna kraxar mellan raderna redan i det inledande kapitlet av Diego Maranis roman Ny finsk grammatik. När ordet fördömelse används i början av romanen vet läsaren att det kommer att bli svårmodigt.

Den italienska lingvisten Diego Marani har skrivit en kärleksförklaring till nordisk melankoli, det finska språket och Helsingfors. Det är också en fröjd att se de ordfyrverkerier som språkmagikern Marani skjuter iväg in i läsarens hjärna och som exploderar med både färg och fantasi. Romankompassens nål pekar både på existens och slump. Nästan som i en Paul Auster-roman.

Grundidén är dramatiskt sett tilltalande. Under ett brinnande andra världskrig hittas en man medvetslös i Triestes hamn med blodigt huvud och matchande järnrör bredvid sig. Han förs ombord på sjukhusskeppet Tübingen som ligger i den nordostitalienska hamnen med en last av sårade soldater från Nordafrikas krigsdrabbade områden. Den okände patienten har namnet ”Sampo Karjalainen” sytt på insidan av kragen på sjömansjackan och en broderad näsduk med initialerna S.K. i en av fickorna. När så sjömannen återvänder från djupet av det medvetslösa havet märker han att han tappat språket på vägen. Neurologen Friari, som är finskättad men i tjänst hos tyskarna, ser en landsman i Sampo och gör det till sitt personliga korståg att hjälpa patienten tillbaka till sitt förlorade språk. Men vägen tillbaka är kantad av vassa skär och stormiga vatten. Sampos grepp om omvärlden påminner om en strokepatients omtöcknade tillvaro under rehabiliteringen.

”Mitt medvetande var som ett skepp vars förtöjningar hade slitits av under en storm. Jag såg en landningsplats på ganska nära håll och trodde att jag skulle kunna nå den när jag återfick mina krafter. Jag visste inte att förtvivlans vind bara skulle föra mig ännu längre ut.”

På drift i Helsingfors

Den förtvivlan som Sampo känner inombords bedövas av Friaris språkövningar men när patienten lämnas ensam kryper oförmågans ångest fram. Den goda doktorn tror att en rehabilitering av Sampo blir lidande i det kaotiska skeppet fyllt av sargade män. Friari tar därför beslutet att  skicka den finska patienten till Finland, med ett rekommendationsbrev till doktorns gamla studiekamrat och tillika neurolog. När så Sampo anländer till Helsingfors inkvarteras han i ett centralt beläget militärsjukhus och därifrån drivs Sampo allt längre bort från allt han verkligen är. Kanske hade hans öde blivit annorlunda om läkaren som skulle ta hand om honom, inte blivit beordrad till östra fronten. Trots att han på sjukhuset blir vän med sjukhusprästen Koskela och sjuksköterskan Ilma, går Sampo omkring med en autistisk beska i munnen som hindrar honom att prata från hjärtat, vilket gör honom alienerad i förhållande till det samhälle han omges av. Hans förhållning till det finska språket blir därför mekaniskt och förstoppat. Dock finns det tomtebloss av ljusa känslor som lyser upp Sampos malplacerade tillvaro. Som när han för första gången hör finska pratas omkring sig:

Jag lyssnade nyfiket, nästan förvånad över att höra dem tala som doktor Friari. Det var alltså så här finska lät. Språket levde runt omkring mig, fyllde den främmande miljön med välbekanta ljud. Mina öron spetsades för att fånga upp varje stavelse från männens munnar, och bland alla främmande och avhuggna ord lyckades jag i mitt nät få några hela som fortfarande levde när jag tog loss dem. Jag såg på dem, plockade isär dem, jämförde dem med andra som jag kunde, upprepade dem för mig själv. De var verkliga, de var redan mina!

Men den positiva reaktionen baseras mer på någon form av språkreflex och tränger inte förbi förnuftets murar till känslan i språket. Prästen Koskela tar sig an Sampos missöde och hjälper till att fylla hans tomrum. På dagarna genom kulturhistoriska nedslag i Helsingfors centrum. På kvällarna med magisk Kossu, historier från Kalevala och utläggningar om finsk kultur. Koskela lär ut att finska ska sjungas fram. Men den enda gången Sampo sjunger fram språket är, inte helt överraskande, när det kommer i form av en italiensk dryckesvisa i Kämps lobbybar. Vilket är förståeligt med tanke på den konflikt och ångest som rinner i hans ådror. Han känner att något inte flyter som det ska. Nästan som en transsexuell som försöker hitta en identitet i fel kropp. Doktor Friaris idé om att låta honom läka i sin hemmiljö hade kanske varit rätt recept om det varit en landsman. Men språktransplantationen misslyckas när sanningen glider fram i Helsingfors hamn.

Blir aldrig fri

Det första finska ordet som figurerar i boken är rakkaus. Den kärlekshistorien som skulle ha kunnat växa fram mellan Sampo och sjuksköterskan Ilma kvävs i sin linda. Sjuksköterskans empati förvandlas och hon känner någon form av affektion som tyvärr blir obesvarad. Sampo är oförmögen att ta första andetaget av kärlek med Ilma. Istället är det fosterlandskärlek som florerar bland annat i form av Björneborgarnas marsch och nationaleposet Kalevala. Sampo känner också en tillfredställelse när han en natt med Koskela och sina nya landsmän i en avledningsmanöver ska lura ryssarnas bombplan. I en fosterlandssång djupt in i skogens mörker finner Sampo en samvaro. Marani tycks ha lånat den franske sociologen Emil Durkheims synsätt på individen som ett resultat av dessa kollektiva representationer. Det är normerna som skapar balans i samhället menar han utan att egentligen kritisera vem som skapar normerna. Sampo blir därför aldrig fri, utan fast i ett normativt konsensuskoppel, som står i kontrast till hans egna normer som ligger under det omedvetna täcket.

Marani är lingvist och det märks. Språket är skarpt och estetiskt tilltalande men samtidigt är det något som saknas. Jag saknar den grynighet som kan finnas i språket. Språket i boken är dock ingen slump. Berättelsen präglas av doktor Friaris kristalliserade bild av sitt forna hemland Finland. Det är också han som ger röst åt alla karaktärerna, vilket gör att språket blir enhetligt och oskiljbart från person till person. Historien är ju en rekonstruktion och tar ett mentalt avstamp i den förtvivlan som finns i Doktor Friaris skamfyllda bröst. Friaris fader, en professor med ett rött hjärta, var tvungen att fly efter kriget mellan de röda och vita i Finland. Den goda doktorn vill återupprätta sig själv genom Sampo men hittar bara sin undergång. Friaris vemod sipprar in i Sampos blod och ingen kan trösta detta knytte.

 

Oscar Näslund

 

Diego Marani: Ny finsk grammatik
Översättning: Johanna Hedenberg
Karneval, 2012

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.