Äktenskapssaga överskuggar filmmakarkonst

av Zinaida Lindén

 

Förra året uppmärksammades Alfred Hitchcock som aldrig förr. Först kom BBC:s TV-satsning The Girl, som berättar om inspelningen av The Birds, och nu kommer Sacha Gervasis långfilm om Psycho.

32 år efter sin död tvingas Hitchcock att göra comeback. Nu handlar det inte längre om att visa sig i några cameoroller eller om att leka Gud i tv-rutan. I kulturhistoriens panteon är Hitch lika mycket en sexuell varelse som ett filmgeni (som i Donalds Spotos bok The Dark Side of the Genius: The Life of Alfred Hitchcock). Regissören som utmanade sin tids tabun, censur och filmkoder får många att spekulera om vad som låg bakom fasaderna.

Hur vill vi se honom idag? Som en kämpande konstnär i utveckling? Som en diktator?  Som en frustrerad man med katolsk uppfostran? Som en fånge i sin egen kropp? Gervasis film tar upp alla dessa aspekter. Beroende på vad man prioriterar kan man bli road eller besviken.

Filmen börjar på en gudsförgäten amerikansk gård där seriemördaren Ed Gein (en porträttlik Michael Wincott) bor med sin dominerande men ack så älskade mamma. Precis som Normans Bates mor i Psycho är hon i själva verket en mumie.

Här gör den förträfflige Hitch (Anthony Hopkins) entré – som i TV-serien Alfred Hitchcock presenterar. Vid 60 års ålder är han på toppen av sin karriär, men längtar tillbaka till tiden då han var ung i Storbritannien och vågade ta hisnande stora risker. Robert Blochs roman Psycho inspirerar honom till att göra en ny film. När Paramount vägrar att finansiera den pantsätter Hitchcock och hans hustru Alma (Helen Mirren) sitt hus för att kunna genomföra projektet.

Medan Hitch bråkar med producenterna har Alma (hans viktigaste medarbetare genom åren) gått och blivit förtjust i en konventionellt snygg kollega som får henne att känna sig som en kvinna. Så får vi höra att ”alla män är potentiella mördare – med god orsak.”

Att göra den alldagliga Alma till den sexiga Mirren må vara en intressant idé, men här låter Gervasi och manusförfattaren John J. McLaghlin (Black Swan) sin fantasi skena iväg. Triangeldramat utvecklas på bekostnad av de andra linjerna – de som gäller Hitchcock som filmmakare.

Slutresultatet är rätt så underhållande och friar till de romantiskt sinnade, främst till kvinnor. Medan Mirren lyser och glänser i sin roll trampar den duktige Hopkins ofta vatten. Vi ser Hitch som voyeur, som kontrollfreak. Tyvärr förblir han mest en karrikatyr (i synnerhet i den berömda duschscenen i Psycho). Få är de glimtar där han plötsligt framstår som en lidande människa.

Den bevandrade vet att Hitchcock för sina vänner erkände att hans och Almas äktenskap var sorgligt ”vitt”. Ändå hade de samlag åtminstone en gång: de fick en dotter. Patricia spelade i sin pappas filmer, han var fäst vid sin dotter och stolt över henne. Patricias existens håller filmen dock tyst om.

Däremot stiftar vi bekantskap med två av Hitchcocks celebra blondiner, Janet Leigh (den sköna och humoristiska Scarlett Johansson) och Vera Miles (Jessica Biel). Som väntat ser vi Hitch regissera dem och sukta efter dem.  Synd att ”psychon” Anthony Perkins (en övertygande James D’Arcy) inte får desto mera utrymme här. Gång på gång hör vi Hitchcocks fantasidialoger med Ed Gein, men av allt att döma identifierar han sig mera med Bates. Precis som denne äter han jämt karameller – som hans leading ladies ger honom, men som Alma berövar honom.

Den som vill komma närmare Hitchcock som konstnär, som affärsman bunden av en massa kontrakt, som en person med en hel del självironi får gärna läsa François Truffauts rikligt illustrerade intervjubok – med Hitchcock som huvudperson.

 

Zinaida Lindén

 

Hitchcock. Regi: Sacha Gervasi. Manus: John J. McLaghlin. Foto: Jeff Cronenweth. Musik: Danny Elfman. I rollerna: Anthony Hopkins, Helen Mirren, Scarlett Johansson m.fl.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.