Med glädje och förväntan började jag läsa Jumalainen näytelmä: Dramaturgisia työkaluja, en samling texter om att skriva dramatik, ett verksamhetsområde som ofta får ganska lite offentlig uppmärksamhet. Trots undertiteln handlar boken om personliga insikter snarare än om regler för skrivande.

Av bokens fyra delar – Dramaturgiska utgångspunkter, Personliga färdvägar, Mot scenen och Reseberättelser – är den första den mest ambitiösa. Mycket läsvärda är även diskussionerna och intervjuerna.

Som skrivande människa vill man ha något som verkligen ger nya perspektiv på skrivandet och på scenkonsten. Detta infrias också, särskilt i första delen, där t.ex. Laura Ruohonen skriver om landskap som inspiration, Kirsi Porkka ger synvinklar på att gestalta personer och Paavo Westerberg berättar om olika typer av spänningsskapande dynamik i scenisk gestaltning. Mina subjektiva favoritavsnitt i boken är: Pipsa Lonka om barnteater, Heini Junkkaala om sanning/autenticitet, Siri Kolu om devising, Okko Leo om språkets politiska dimension, och Anna Krogerus om att hitta teman i den miljö teatern är verksam i.

Paula Salminen och Elina Snicker har redigerat antologin som ett projekt i det relativt nygrundade pjäsförfattarsamfundet Teksti, bekant t.ex. via den årliga festivalen för inhemsk dramatik. De flesta som medverkar är (yngre) pjäsförfattare och dramaturger, men bland skribenterna finns också regissörer och teaterchefer. Tillsammans skapar texterna en verkligt insiktsgivande helhet om skrivandet som en del av scenkonsten.

Jag hade ändå önskat en något striktare redigering, vad man kan kalla ett journalistiskt grepp på uppdraget. Vissa av texterna blir ganska inåtvända och inåtvärmande utan att ge någon direkt helhetssyn på teatern. En del av skribenterna tycks formulera sig utgående från de aspekter på skrivande som Teaterhögskolan lär ut (enligt vad jag har läst i tidigare liknande samlingsverk). Av det får man lätt intrycket av osjälvständighet, från skribenternas sida, men också från undervisningens sida. Att närma sig själsliga och på djupet undersökande processer är ofta svårt, men behöver ändå vara anti-auktoritärt.

I det sammanhanget saknar jag hos vissa av bokens skribenter en samhällelighet, en uppfattning om vilken konstens uppgift i samhället är. För mig som scenkonstkritiker är ändå samhällsaspekten central, det vill säga kontakten mellan läsarna/publiken, de strömningar och idéer som råder i samhället och scenkonsten. Det är svårt att ens uppfatta något som konst om ett verk helt saknar den aspekten. Jag menar då något annat än att konsten direkt måste kommentera aktualiteter, men att den samhälleliga medvetenheten finns med som en grund. Det är inte bra om det lärs ut att man kan skriva och tala om skrivande utan den aspekten. Jag tror att den sammanhangslösa konstsynen och konstnärssynen utgår från att konsten/konstnären på något sätt är lite förnäm och avskild, vilket som attityd skapar en ohållbar konstnärlig kvalitet. På vilket vis då, kanske någon frågar sig? Jag tänker att konsten blir tom och på sätt och vis meningslös om den utgår från isolering snarare än från gemenskap. Konsten behöver utgå från att man vågar uttrycka sådant som annars helst göms undan i samhället.

En fråga jag i jämställdhetens namn ställer mig är varför så få män medverkar i boken – trots att kvinnors röster, texter och tankar verkligen behöver höras mycket mera i scenkonsten. Här hade det varit intressant att läsa en motivering, några tankar kring urvalet. Det slår mig att när vi genomförde jämställdhetsprojektet i teatern på svenska så hade det varit bra att ta med finsk scenkonst i högre grad, på alla de evenemang som ordnades. Men tiden har kanske nu blivit mogen för ett nytt, tvåspråkigt jämställdhetsprojekt för scenkonsten i Finland?

Trots de här mindre, kritiska frågorna är boken ändå mycket inspirerande och rentav spännande: det är intressant att få reda på hur pjäsförfattare som slagit igenom med sin dramatik tänker om sitt skrivande. Dessutom får man en välbehövlig insikt i hur beslutsfattandet fungerar på finska teatrar, vilken betydelse nyskrivet har på finska och vilka teatrar som kan väntas stå för en dynamisk hållning. Som kritiker ställer jag mig lite frågande inför den ganska traditionella teatersynen som ändå finns med i många av texterna. Det jag saknar, rentav ropar efter, är en lyhörd publiksyn och en syn på fördelning av aktivitet.


Monika Holmström

 

Paula Salminen & Elina Snicker (red.): Jumalainen näytelmä:
Dramaturgisia työkaluja. Like, 2012.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.