Christoffer Mellgrens och Johan Storgårds pjäs Chaplin, som är dramatiserad fritt efter Charles Chaplins My Autobiography, är en klassisk tillbakablick på en av de största artisterna genom tiderna. Brittiske Charlie Chaplin var en av de tidiga Hollywoodstjärnorna och en av de få som klarade övergången från stumfilm till ljudfilm. Han arbetade både som skådespelare och regissör men är ändå mest känd för sin karaktär ”luffaren” som bar svart kubb, käpp och mustasch.
I Svenska teaterns pjäs möter vi en gammal Chaplin (Kristofer Möller) som på ålderns höst ser tillbaka på sitt liv och minns sina glansdagar. Livets förgänglighet är påtaglig i hela pjäsen, inte minst i och med den stora kontrasten mellan den rörliga och stundvis akrobatiska yngre Chaplin (Patrick Henriksen) och den rullstolsburna äldre varianten. Till slut är det bara minnen som finns kvar.
Kopplingen till regissören Sven Sids liv som teatermänniska och artist känns närvarande (och poängteras också av Storgård i programbladet). Både Chaplin och Sid är skådespelare, kompositörer och regissörer, så vad är väl mer logiskt än att Sven Sid väljer att avsluta sitt aktiva yrkesliv med att regissera en pjäs om en annan skådespelare som ser tillbaka på sitt liv?
Dessutom är både Chaplin och Sid inriktade på att underhålla sin publik och pjäsen ger Sid en möjlighet att vara trogen sitt eget grepp som regissör. Stumfilmerna, kostymerna och mimiken Chaplin använde sig av skapar utrymme för den sortens situationskomik och humoristiska inslag som ofta förekommer i Sids regier.
Chaplin var ändå mer än en underhållare. Han kritiserade samhället han levde i och vägrade till exempel att bli amerikansk medborgare. Andra akten fokuserar på filmen Diktatorn, där Chaplin mycket tydligt riktade kritik mot Hitler och nazismen.
Sven Sids karriär kan knappast anses vara lika politiskt färgad som Chaplins och trots att man i pjäsen återger stora delar ur det kända talet i Diktatorn är det inte de samhälleliga frågorna som ligger i fokus. Sid målar upp en bild av Chaplin som en stor underhållare, men när kontrasterna inte tas fram känns porträtteringen ganska slätstruken. Själv hade jag tyckt att det vore intressant att problematisera Chaplins dragning till betydligt yngre kvinnor (hans fjärde fru Oona Chaplin var till exempel bara 18 år då hon gifte sig med den 54 år gamla Chaplin). Det är något man bara berör flyktigt i pjäsen.
Sven Sids styrka har kanske inte varit att lyfta upp samhällsproblem och orättvisor men han har varit desto bättre på att skapa underhållande, feel good-teater. Inom barnkulturen har Sid förutom teater dessutom gjort en stor insats med alla de barnvisor han skrivit och sjungit.
Under 50-talet tvingades Chaplin lämna USA och de sista 20 åren levde han i Schweiz. Han besökte ändå USA, bland annat år 1972 då han fick ta emot en heders-Oscar ”för den omätbara inverkan han haft för att göra filmen till 1900-talets konstform”. Svenska Teaterns pjäs slutar med en videosekvens där en klart rörd Chaplin blickar ut över ett hav av stående ovationer. Stående ovationer blev det inte för den här uppsättningen av Chaplin, men visst förtjänar också Sven Sid applåder för sitt livsverk.
Linda Grönqvist
Svenska teatern: Chaplin. Manus: Christoffer Mellgren och Johan Storgård. Regi: Sven Sid
Scenografi och dräkter: Hanne Horte. Ljus- och videodesign: Mia Erlin. Ljuddesign: Andreas “Stanley” Lönnquist. Musiker: Peter Achrén. I rollerna: Kristofer Möller, Patrick Henriksen, Thomas Backlund, Nina Hukkinen, Simon Häger, Josefin Reinhard.
