Kertész går sin egen väg

av Håkan Lindgren

I Imre Kertész dagboksanteckningar tecknas bilden av en egensinnig, sällsynt exakt pessimist som vägrar acceptera givna identiteter och sätt att tala. Trots att anteckningarna är över tio år gamla har hans politiska och litterära kommentarer inte föråldrats, skriver Håkan Lindgren.

Imre Kertész skriver sina dagboksanteckningar med en elegant centraleuropeisk syrlighet. Han är pessimistisk, men enbart pessimism räcker inte till för att göra något bra. Den rumänske författaren E. M. Cioran sägs också vara pessimist, men för mig har Ciorans aforismer aldrig varit verklig svärta utan svärta som kitsch. Det är precisionen i pessimismen som gör att jag uppskattar Kertész. I texterna finns en exakthet och en nyansering som lyfter det han skriver till ett sällsynt tonfall som jag genast tycker om att lyssna till. Hans pessimism gör mig lättad och uppmuntrad.

Det skulle vara fullt möjligt att referera innehållet i dagboken på ett sätt som gör att detta tonfall inte alls hörs. Texten innehåller till stor del vad man kan förvänta sig hitta i en åldrad, etablerad manlig författares offentliga dagboksanteckningar. Han kämpar med att förstå sin första laptop. Han klagar över sina krämpor och vet att döden inte är avlägsen. Hustrun genomgår en cellgiftsbehandling. Han arbetar och tvivlar. Han reser. Man ger honom priser. Han är deprimerad. För mig ligger poängen med boken inte bara i vad utan också i hur det sägs. Vad och hur är naturligtvis oupplösligt sammanlänkade: utan precisionen i blicken och tanken, ingen precision i språket.

Judehatet

Dagboken heter Från Budapest till Berlin eftersom Kertész byter stad medan han skriver den (åren 2001–2003). Redan i den allra första anteckningen har han sin analys klar: ”ge sig av härifrån med det snaraste.” Judehatet växer i Ungern, liksom en idiotisk, aggressiv nationalism. Han betraktar utvecklingen ”som den diktaturernas ’connaisseur’ jag är”. Den stora dödsdomen mot judarna har aldrig återkallats, den hänger fortfarande över dem, anser han. Ironin i att han flyttar till huvudstaden i det land som ville döda honom – och trivs så mycket bättre där – är han fullt på det klara med. Hans språk skiljer honom från resten av Europa, och i det enda land där man förstår det vill man inte veta av honom. I Tyskland, däremot, har han sina läsare och i Berlin känner han att han lever och andas i en riktig kulturstad.

”[J]ag äger ingen ungersk identitet, jag känner med andra ord varken samhörighet med den förtvivlade ungerska ideologin eller delar dess tankevärld. Och det är sorgligt därför att det i slutänden styrker antisemitismens förutfattade mening, nämligen att ’juden’ inte bryr sig om ’ungraren’.” I det samtida klimatet, när identiteterna omkring Kertész blir allt mer entydiga och enfaldiga, utgör hans känsla för nyansering en fälla. Det är genom den han straffar ut sig ur alla kollektiva gemenskaper. Han vill inte vara jude på det sätt som den ungerska nationalismen förväntar sig – och inte heller på det sätt som andra judar begär av honom. De ungerska judarna betraktar honom med misstänksamhet, som man betraktar en person vars lojalitet man tvivlar på, och han skriver lika kritiskt om dem som om nationalisterna. Jag hade gärna sett att han utvecklat denna kritik, eftersom dess outtalade förutsättningar är svåra att gissa sig till för en utomstående.

När dagboksanteckningarna är som bäst blir de miniartiklar där Kertész kommenterar det politiska läget i Ungern eller alternativt något han läst, som en artikel av Péter Esterházy eller en essä av Milan Kundera. Han snuddar vid sitt ämne med en ironiskt skärpt iakttagelseförmåga. Det räcker: under hans lätta beröring öppnar sig ämnet, dess beståndsdelar blir synliga. Genom hans korta anteckningar anar jag lite mer om det som pågår i Ungern än jag förstått genom dagstidningarnas reportagetexter. Anteckningarna är drygt tio år gamla, men de har inte åldrats; hans insikter är fortfarande giltiga. Jag önskar att jag hittade iakttagelser som höll samma nivå när jag öppnar en tidskrift eller en dagstidnings kultursida.

Deporterad från fantasin

Kertész är inte särskilt angelägen att tala om sina erfarenheter på det sätt som andra förväntar sig av honom. För andra människor, skriver han, är det ”mycket svårt att förstå att jag har ett Buchenwald som lever i min fantasi som inte låter sig förväxlas med det verkliga. När man manar mig att avlägga vittnesbörd om det verkliga Buchenwald drabbar det mig därför som en kränkning. Man stöter ut mig ur min fantasivärld och deporterar mig till Buchenwald, där jag ser mig förskräckt omkring. Det är svårt för mig att bekänna denna hemlighet.”

Sin roman Mannen utan öde beskriver han som en ”ironisk, till självbiografi förklädd roman som opponerar sig mot den till leda kända lägerlitteraturen, ja, mot litteraturen som sådan.” Påståendet att judeutrotningen skulle vara ofattbar fnyser han åt: ”Jag har aldrig förstått varför den skulle vara ’obegriplig’. Varför obegriplig? Det är ju till den grad enkelt.” Någonting i det allmänna tonfallet kring förintelsen stör honom, han vägrar tala om den som man ska. Trots att han själv upplevt den verkar det han skriver väcka irritation; han beskriver sig själv som en person vars förhållningssätt är ”skadligt för affärerna” för dem som vill högtidlighålla förintelsen. Jag skulle vilja att han här preciserade den underliggande konflikten.

I en av anteckningarna formulerar han något jag själv undrat över. Det sägs ju ibland att människan är totalt behärskad av Makten, men om man verkligen tror det borde det ha vissa konsekvenser för litteraturen: ”om makten och anpassningen till den är total, för vem skildrar vi då den av totaliteten behärskade människan, eller mera exakt, varför är det med negativ laddning som vi skildrar den av totaliteten behärskade människan för en gåtfull entitet som antas hålla sig utanför totaliteten och döma, ja – och eftersom frågan gäller romanen – därtill skulle finna nöje i och lära sig av verket”. Det finns ingen ”objektiv blick, ingen fast hållpunkt, vi befinner oss i ett ’allting flyter-tillstånd’, och likväl skriver vi som om det förhöll sig tvärtom, det vill säga som om det trots allt fanns ett ’sub specie aeternitatis-perspektiv’, en gudomlig ståndpunkt eller ett evigt mänskligt.”

För Kertész är detta en olöst paradox. Jag ser inget problem med att litteraturen vilar på en sådan (den som anstränger sig kan förmodligen hitta flera). Om man behöver ett svar tror jag att det är att litteraturen, just genom att envisas med att tilltala oss som om det fanns en punkt ”sub specie aeternitatis”. Litteraturen bidrar till att skapa en sådan punkt, att skapa den på nytt i varje ögonblick. Det går säkert att ange en rad goda skäl till varför en sådan punkt är omöjlig, men så länge litteraturen tar den för given, som om den vore självklar, existerar den ändå. Bättre sagt: det handlar inte om en statisk, fast punkt utan om en aktivitet. Den kan se ömtålig ut – en såpbubbla, en fladdrande låga som minsta vinddrag kunde blåsa ut – men vi ska inte underskatta dess uthållighet.

Håkan Lindgren

Imre Kertész: Från Budapest till Berlin – En dagbok. Översättning Ervin Rosenberg. Weyler förlag, 2012.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.