Mer makt åt alla!

av Karl-Mikael Grimm

Demokratin behöver mer deltagande, och för att skapa förutsättningar för deltagande behövs ett engagerande samhällsklimat. Politiska frågor måste formuleras tydligt, så att så många som möjligt ges en chans att ta ställning, skriver Karl-Mikael Grimm.

1976, valdebatt. Socialdemokraternas Olof Palme möter de borgerliga partiernas statsministerkandidat Torbjörn Fälldin. Det svenska folkhemmet upplever en bred gemenskap vilket kommer att synas i valdeltagandet – 91,76 procent röstar. Socialdemokraterna har haft regeringsmakten i 34 år. Stämningen är intim och uppsluppen. Rubriken på debatten Kan man göra ett bra land bättre? känns idag långt borta från den cyniska och framtidspessimistiska syn vår generation har fått vänja sig vid. Debatten äger rum i ishallen Scandinavium i Göteborg. Över tiotusen betalande (!) åskådare deltar, från publiken hörs hejarop och sång. Debatten direktsänds i tv.  Reportern konstaterar att stämningen är ”som på en hockeymatch” och det är lätt att hålla med. Talturerna är uppdelade i förväg och när det hettar till är respekten för motdebattören ändå synligt närvarande.

Kontrasten till dagens tv-debatter är på många sätt ett exempel på hur perspektivet på väljarnas roll i den nordiska demokratin förändrats. Trots att väljarna idag har tillgång till mer information, har bättre kunskap och fler kanaler att förmedla den genom, känner de sig utestängda ur det politiska livet. Det sjunkande deltagandet i val, partier, fackförbund och föreningar illustrerar det här.

Då vi idag talar om det sjunkande valdeltagandet och det polariserade samhällsklimatet tenderar man att se det som ett minskande intresse för att ta del av dagspolitiken istället för att granska hur perspektivet på deltagandet i sig har förändrats. Att likställa bristande förtroende för politikerna och lågt valdeltagande med ett tilltagande ointresse för att fatta gemensamma beslut fungerar inte. Det är alltid lätt att peka ut symtomen och bortse från den sjukdom som drabbat samhället.

* * *

För oss som lever i vad vi kallar demokratier är det svårt att definiera och diskutera den demokrati vi har. Diskussionen förs oftast utgående från olika internationella frågor (Kina, Syrien, Vitryssland) och handlar om demokrati som motsats till diktatur, utan att gå in på de olika uttryck som demokratin har. Då Georg W Bush blev vald till USA:s president ifrågasattes den amerikanska demokratin i Europa, med rätta. Valfinansieringshärvan här hemma riktade allmänhetens uppmärksamhet på finansieringen av valkampanjer. Debatten om demokratin i USA tog slut i och med att Barack Obama blev vald med en klar majoritet, medan den finländska valfinansieringsproblemtiken åtgärdades genom en urvattnad lag, stiftad av den riksdag som själv var skyldig till blundern. Trots att varken de amerikanska eller de finländska problemen har åtgärdats i grunden har de glömts bort eftersom de inte längre anses dagsaktuella.

Orsaken till att valdeltagandet sjunker, vilket försvagar demokratin, kan bara hittas i partierna och de opinionsbildare som leder debatten. En diskussion om de ålderskrämpor vår demokrati har, för oss genast in på de sfärer och de människor som lämnats utanför, de som anser att deras röst inte hörs i politiken. De flesta undersökningar visar också att de som inte röstar är de som har mindre ekonomiskt och socialt kapital än majoriteten. Samtidigt som det är just den gruppen som borde skyddas av och ha mest att vinna på en fungerande demokrati. Det behövs alltså en grundlig diskussion om diskriminering som utgår från alla medborgares gemensamma och mest fundamentala rättigheter.

Folkviljan är ingen fysisk storhet och därför är det orealistiskt att tänka sig att man kan uppnå en perfekt demokrati. Exempelvis är kandidatnomineringarna, partiprogrammen och själva verkställandet av besluten omöjliga att påverka för en vanlig, icke partiansluten medborgare.

* * *

Med det här utgångsläget är det lätt att se demokratin som en konkurrens mellan partier och eliter. Denna synvinkel kan härledas från Joseph Shumpeters bok Kapitalism, Socialism och demokrati.

Kritiken som riktats mot Shumpeters demokratiteori är att den reducerar det politiska deltagandet till att motsvara val mellan varor på marknaden. Ur denna synvinkel blir demokratin istället för folkstyre en konkurrens mellan eliter. Den är ett uttryck för en gammalmodig elitism, då den anser att makten bara kan utövas av en fåtalig elit och förnekar väljarnas möjlighet att påverka samhällsutvecklingen mellan valen.

Begreppet publikdemokrati används ofta i de här sammanhangen och innebär att väljarna reduceras till åskådare som betraktar ett skådespel (politiken). Orsaken till att väljarna valt en åskådarroll förklaras oftast med att höjd levnadsstandard minskar intresset för politik. Även om så är fallet, tar man inte i beaktande egenvärdet i att politiken förs med stöd ”nerifrån”.

Det är tyvärr det här intrycket som numera förmedlas genom de traditionella medierna. I YLE:s finskspråkiga tv-debatter inför kommunalvalet använde man sig av tre sakkunniga som analyserade debatten i realtid under sändningens gång. De sakkunniga som satt i panelen koncentrerade sig nästan uteslutande på kroppsspråk och partiledarnas retorik, vilket är intressant, men flyttar uppmärksamheten från sakfrågorna. Intrycket av skådespel förstärks genom debatter som utan att på det minsta sätt beröra konkreta beslut och förslag, förs och omtalas som politiska. Istället för att diskutera olika frågeställningar diskuterar man dem som diskuterar.

* * *

Ytterligare en tes som ofta framförs som betydelsefull för valdeltagandet är att skillnaderna mellan partierna suddats ut. Sällan förklaras vilka skillnader som minskat mellan vilka partier under vilken tidsperiod, men påståendet har tagits som en i sten huggen sanning så länge jag har kunnat läsa. Att skillnaderna mellan vissa partier minskat och att höger-vänster-axeln blivit smalare under de senaste åren stämmer möjligen. Men samtidigt har nya skiljelinjer uppstått mellan partierna bland annat genom den livliga EU-debatten och genom att olika värdefrågor på axeln konservativ-liberal fått större genomslag. Trots att konkurrensen mellan partierna är hårdare och avståndet mellan dem i många viktiga frågor är enormt fortsätter medierna att framföra påståendet om ”ideologiernas död”, utan att förklara de nya skillnaderna som uppstått och ideologiska ståndpunkter som är dagsaktuella.

Då dagstidningarna tidigare var knutna till partier i högre grad än idag måste de politiska frågorna framställas på ett sätt som gjorde dem möjliga att lösa. Dagstidningarna i dagens Finland är inte bundna av sådana begränsningar utan har mött nya och annorlunda utmaningar i takt med att medielandskapet förändrats. I det nya medieklimatet är det inte viktigt att formulera lösningar på samhällsproblem, utan att skapa konkurrenskraftig information. Den konkurrenskraftiga informationen tenderar att vara problemskapande, eftersom den måste utgöra något som många konsumenter vill läsa, istället för att beskriva vad som på  riktigt sker i vår närmiljö.

Samtidigt har medieutbudet diversifierats i och med internet. Omodererad får dialogen på nätet ofta ett aggressivt tonfall, vilket har lett till ett behov av fungerande debattarenor där olika intressen kan mötas.

 

* * *

Då man granskar finländska kommunalval slås man av två tydliga faktorer som påverkat deltagandet: inkomst och boningsort.

I Helsingfors illustreras boningsortens inverkan genom att valdeltagandet i stadskärnan är betydligt högre än i förstäderna. Det andra betydande faktorn är kommunens storlek, eftersom valdeltagandet nästan undantagslöst är högre i mindre kommuner. Orsaken är logisk, i en liten kommun är röstens värde relativt sett större. Det är lättare att få överblick på de lokala frågorna och kandidaterna. Alternativen är lättare att urskilja i en liten kommun än i en stor.

I den stora kommunen uppstår också ett behov av dyra valkampanjer, hård konkurrens och olika odemokratiska eliter. Ur ett sådant perspektiv är det inte svårt att förstå varför folk ser det demokratiska deltagandet som något för eliten.  Stämningen av hockeymatch är långt borta då också kommunalpolitiken har blivit dyr och tidskrävande.

Det är viktigt att förstå att det inte är stadsmiljön i sig som gjort att väljarnas intresse sjunkit, utan att invånarna i stora tillväxtområden saknar den lokala identitet och grupptillhörighet som är ett avgörande motiv för att rösta. Dessutom är Helsingforsregionens röster relativt sett minst värda i kommunal- och riksdagsval. Jag anser att den stora utmaningen för den finländska demokratin är att utvidga och utveckla sådana miljöer där invånarna kan vara demokratiskt aktiva. Det är viktigt att minnas att internet inte kan ersätta traditionella aktivitetsformer utan snarare är ett komplement. Det här perspektivet på demokrati brukar kallas för deltagardemokrati och är en motvikt till det Shumpeter kallar elitdemokrati.

Vi måste alltså skapa närdemokratiska arenor för människor i tättbefolkade delar av Finland ifall vi har en genuin vilja att öka valdeltagandet och medborgarnas aktivitet i det politiska livet. Ett exempel som togs upp inför kommunalvalet i Helsingfors var stadsdelsfullmäktigen. Det viktiga i det här förslaget är inte vilka ekonomiska medel eventuella stadsdelsfullmäktigen skulle ha tillgång till, utan den symboliska signalen att alla medborgare i hela landet skall kunna påverka sin närmiljö på lika villkor. Nästan alla andra europeiska storstäder har någon form av stadsdelsautonomi.

På det sättet kan en befolkning som känner att avstånden mellan kulturer och klasser ökar samlas. Deltagande i politik förbättrar förståelsen och möjligheten att påverka politiska beslut och ger deltagarna möjlighet att samlas kring något gemensamt. Då fler medborgare inkluderas i beslutsprocessen ökar också beslutens legitimitet. Det här är speciellt viktigt i Finland eftersom stödet för demokratin som statsskick är exceptionellt låg här i jämförelse med andra nordiska länder.

 

* * *

Detta berör speciellt den unga generationen, eftersom det i hög grad är unga som övergett och övergetts av traditionella påverkningskanaler – tänk bara på åldersstrukturen i partier och fackförbund. Läget för ungdomspolitiken i Helsingfors är bedrövligt och kortlivade projekt avlöser varandra. Trots att pengar använts på till exempel Krut-projektet och Ung röst på stan har det inte uppstått någon möjlighet för ungdomen att skapa sig en egen långsiktig tradition eller kanal för sina åsikter. Krutprojektet går ut på att skapa en länk mellan helsingforsungdomen och det kommunala beslutsfattandet genom en av ungdomen vald ”kärngrupp”. Kärngruppen utses genom val en gång i året. Projektens upphovsmän har saknat genuin vilja att skapa en demokrati för dem som inte ännu har rösträtt. Deltagandet i Krut-val har aldrig överstigit 10 procent. Ung röst på stan gick ut på att låta eleverna själva välja något de tyckte skolmiljön saknade och ansöka om pengar fullmäktige reserverat för ungdomen. Genom representanter från olika skolor deltog eleverna senare i ett möte där de framlade sina förslag och motiveringar för att beviljas stödet.

Ungdomsdemokratin måste skapas av ungdomen för att kunna vara ungdomlig.  Pengarna som Ung röst på stan delade ut fick inte användas till den morgongröt eleverna i Tölö gymnasium gemensamt hade fattat beslut om att köpa, vilket ställde hela projektet i tvivelaktigt ljus. Trots att de här episoderna kan ses som bagateller är det ändå en signal från beslutsfattarna till ungdomen att den inte önskas delta i ett verkligt beslutsfattande.

Trots att jag aldrig har kommit i kontakt med sådana bevis, befarar jag att den långsiktiga utestängningen av ungdomen lett till att ungdomarna och ungdomsorganisationerna radikaliserats. En liknande observation har gjorts av den finska politikens ”grand old man”, Jussi Lähde, som i sitt radioprogram Leikola & Lähde i YLE Puhe upprepade gånger påstått sig ha observerat en tydlig radikalisering i ungdomsförbunden. Då vi talar om att skillnaderna måste bli tydligare, och om behovet av ökat deltagandet och ett engagerande samhällsklimat är det viktigt att komma ihåg att konkurrens och hat inte fyller någon funktion.

Hat, konkurrens och osakligt språkbruk engagerar inte, utan jagar effektivt iväg den stora tysta majoriteten. Att göra frågor tydliga handlar inte om att skapa mer väsen kring dem, utan om att formulera dem så att så många människor som möjligt kan ta ställning på ett sätt som utrycker deras egen åsikt, och utan att formuleringen skapar motsättningar utan funktion. Det som engagerar vanligt folk är en egen realistisk chans att vara delaktig i något gemensamt.

 

Karl-Mikael Grimm


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.