Uppväxten i ett av de mest rigoröst styrda och isolerade länderna i Europa gav den albanskfödde Anri Sala grunden för ett konstnärskap som lever på förnyelse och öppenhet. Maria Hirvi-Ijäs har sett Salas utställning på Louisiana utanför Köpenhamn, den hittills mest omfattande i Norden.
I dagens konstnärliga uttrycksformer går det att avläsa de geopolitiska och kulturella omvälvningar som skedde i Europa under 1980- och 90-talet. Den generation konstnärer som nu är etablerad, mogen och inflytelserik, är den som ännu fick sin grundutbildning inom tidigare politiska system – de som karakteriserades av ett östligt och ett västligt Europa. Bland bildkonstnärer kommer detta fram genom ett naturligt ifrågasättande av nationell identitet, och i frågan om behovet av en närmast universell, men ändå inte naturaliserad, konstsyn. Utgångspunkten för många konstnärer kan tolkas som en allmänmänsklighet, eller ett återgående till en nollpunkt där man inte lär sig av historien utan skriver om den utifrån sitt nya tillstånd.
Jag har länge varit nyfiken på Anri Salas (f. 1974) konst. Hur kommer det sig att en albansk konstnär plötsligt tycks finnas med på alla märkvärdiga galleristers listor, bjudas in till alla stora samtidskonstevenemang, från Manifesta till Dokumenta, och tilldelas allt från Venedig-biennalens pris till det svenska Absolut Art Award? Trots att Sala fortfarande är obekant för den finländska publiken, har han under det senaste decenniet blivit en av de mest erkända aktörerna i sin generation. Sala kommer därtill att representera Frankrike på nästa biennal i Venedig – vilket är anmärkningsvärt då det handlar om ett av de mest konservativa länderna på ett av de mest konservativa och nationalistiskt inriktade evenemangen i Europa. Till råga på allt är Sala sedan många år bosatt i Berlin.
Klassisk utbildning och misstro
Med hjälp av utställningen på Louisiana kan man kanske förstå den breda uppskattningen. Salas klassiska, rigorösa grundutbildning i konst – både som violinist och som bildkonstnär – och senare studier i Paris, har gett upphov till direkta, stillsamma videoverk, med genomtänkt subtila visuella och auditiva rytmer och nivåer. Hans arbete med rörlig bild i samspel med arkitektur och speciellt olika musikframföranden, utgår ifrån känslomässiga frågor. Resultatet blir en närmast skulpturalt strukturerad form. Enligt Sala är det snarare formen än innehållet som påvisar konstens kraft till subversion och politisk analys.
Av Salas uppmärksammade verk är det de tidiga som är de mest öppet politiska. Intervista (1999) baserar sig på en TV-intervju som konstnärens mor gav på Albaniens ungdomskongress 1977. I verket visar konstnären den gamla intervjun, med rekonstruerat ljud, för sin mamma. Betraktaren får se hur modern med förskräckelse hör sina egna uttalanden, som numera bär på helt andra betydelser. Senast här blir det uppenbart att språket inte är en tillförlitlig sanningsbärare. Det som modern säger sig ha kunnat förmedla till sitt barn som grund i livet är inget mer än en misstro, en misstänksamhet inför ordet, inför löften, inför framtiden.
Misstro ligger till grund även för Salas andra välkända verk, Dammi i Colori (2003). Här är det hans vän och mentor, konstnären Edi Rama (f. 1964), som vid systemskiftet gjort ett val. Efter att ha verkat som målare och lärare, ser Rama inte konstvärlden längre som en möjlig väg utan väljer istället politiken. Som borgmästare i Tirana såg han som en av sina viktigaste uppgifter att påvisa en konkret förändring och genomförde en måleriaktion i staden – byggnader målades i de färger och i de mönster som Rama bestämde. Genom en rundtur i Tirana visar videon hur den tidigare färglösa staden blir allt färggrannare i takt med renoveringarna. Vi hör Rama filosofera kring konstens betydelse, kring möjligheterna att skapa en stad som invånarna inte enbart ser som sitt livsöde, utan som ett livsval.
Prickskyttarnas allé
Det politiska i Salas verk hålls innehållsmässigt öppet, och han är angelägen om att arbeta utifrån upplevelser, känslor och betydelseformationer som inte binds till tydliga berättelser eller verbaliseringar. Hans ambition är att basera kommunikationen på dialog och öppenhet, snarare än på kunskap. Sala arbetar med ljudet och musiken som genomgående och bärande formella strukturer. Det är möjligt att uppfatta dessa som en slags estetisk stomme, kring vilken etiska, kulturella och politiska tolkningar kan fästas.
Det mest centrala av verken som visades på Louisiana, 1359 Days Without Red (2011), åskådliggör detta. Här följer kameran en kvinnas väg genom en stad, altererat med bilder från en symfoniorkesters repetitioner. Musiken, Tjajkovskijs sjätte symfoni Pathétique, går med kvinnan genom den övergivna staden, stannar med henne vid de gathörn där hon tvekar och rusar efter henne över de öppna, tomma trafikplatser som hon springer över som om det skulle gälla hennes liv. Det är med en stor lättnad som betraktaren ser att hon kommer hem säkert – orkestern kan packa ihop sina instrument efter avslutad repetition.
De 1359 dagarna som verket refererar till är den tid som staden Sarajevo var belägrad under åren 1992-1996. Den rutt som kvinnan, spelad av den spanska skådespelerskan Maribel Verdú, tar genom staden kallades Snajperska aleja, prickskyttarnas allé. Här miste över 10 000 människor sitt liv och det blev en vana att undvika färgglada kläder, särskilt röda, för att inte dra till sig skyttarnas uppmärksamhet. Det sägs att Sarajevos symfoniorkester trots allt fortsatte sin konsertverksamhet genom hela belägringstiden, som är den längsta i Europas historia.
Verket bygger på kvinnans närvaro, hennes koncentrerade närhet till kameran, rytmen mellan musiken, andetagen, stegen och den tomma staden. Det är inte frågan om ett återberättande av händelserna i Sarajevo, vi skall inte se det som en historisk berättelse. Sala säger att det handlar om att återuppleva något, att uppleva något som inte berättas som en historia. Det som vidgar upplevelsen är igenkännandet av en fysisk, kroppslig erfarenhet, känslan av rädsla, tillbakahållen andning, spänning. Genom att lämna den verbala diskursens domän når Sala en praktisk kunskap i betraktaren. Verket blir en visuell och auditiv koreografi som strävar efter att nå en mänsklig kärna.
Maria Hirvi-Ijäs
Anri Salas verk visades på Louisiana fram till februari och syns bl.a. på biennalen i Venedig senare i år.