Foto: Oskar Skogberg

– Helsingfors är en så mogen demokrati att vi kan stöda även kritik av systemet, säger den färska direktören för Ungdomscentralen i Helsingfors.

Tommi Laitio gillar beskrivande illustrationer. Ett av fenomenen som med hjälp av en blyertspenna tar visuell form på sidorna i hans almanacka är den så kallade paradoxen om ungdomsarbetet. Han ritar en pelarbyggnad som representerar myndigheterna eller etablissemanget medan ungdomarna syns som streckgubbar. Mellan de båda går pilar i bägge riktningar.

– Samtidigt som ungdomsarbetet ska fostra ungdomarna till att fungera i samhället så ska det också erbjuda verktyg att förändra strukturerna. Den belgiske forskaren Filip Coussée har talat om hur svårt det är att få det här att gå ihop, säger Laitio då Ny Tid besöker honom på hans kontor för att höra hur han trivs med sitt nya jobb.

Det var i början av oktober som Laitio tillträdde tjänsten som direktör för Ungdomscentralen i Helsingfors och han är full av idéer och entusiasm. Han ser möjligheter men blundar inte heller för problemen. Ett av målen han ställde upp för sig själv då han blev vald var att besöka alla ungdomsgårdar i staden och han har redan hunnit beta av en hel del.

– Det här är min 102:a arbetsdag och jag har besökt 39 ungdomsgårdar. Det finns sammanlagt 90 så jag har visst 51 kvar.

Vad har han då fått för hälsningar från ungdomarna i de olika stadsdelarna? Det positiva är att så gott som alla ungdomar växer upp i en miljö med inslag av mångkulturalism. Så för den yngre generationen är ett mångkulturellt samhälle en naturligare del av vardagen och uppfattas som mindre problematiskt än för den äldre.

– Människor från olika kulturer måste träffas och umgås för att motverka misstro och fördomar. Nu menar jag inte det att man ses på metrostationen utan att man gör saker tillsammans och får positiva gemensamma upplevelser. Det är det bästa sättet att motverka rasismen som är ett stort problem även bland ungdomar. Gällande Umayya Abu-Hanna-diskussionen vill jag säga att jag inte tror att de flesta finländare är rasister men däremot finns det en kultur som tolererar rasistiskt beteende. Om man är en svart 16-17-årig yngling i dagens Finland får man nog höra om det.

 

Minskad tro på medmänniskor

Då Laitio inledde sin besöksturné på ungdomsgårdarna var han medveten om att det rådde betydande skillnader mellan stadsdelarna. Men hur stora de på riktigt var hade han inte kunnat föreställa sig.

– Skillnaden mellan rika och fattiga stadsdelar ökar, vi borde förena staden på nytt. Man ser en allt tydligare tudelning bland de unga: Vissa har sina dagar fyllda med vänner, hobbyer och andra aktiviteter medan andra inte har något alls att göra.

Den senaste ungdomsbarometern visar att de ungas tilltro till auktoriteter som armén, polisen och riksdagen håller på att öka. Det är inget negativt i sig men då enkäten samtidigt visar att ungdomarnas tillit till andra människor sjunker blir Laitio orolig.

– Det betyder att ungdomar inte litar på att de själva kan förändra något, alltså att de anser att besluten fattas av någon annan. Det här är oroväckande för demokratin eftersom medborgarinitiativ och aktivism spelat en viktig roll i samhällsutvecklingen. Inte har vi fått till exempel grundskolan eller föräldraledigheter för att beslutsfattarna i sin godhet ha velat ge dem till medborgarna. De är resultatet av starka medborgarkampanjer.

Laitio hoppas att den negativa utvecklingen ska kunna vändas. I hans visioner kan man aktivera ungdomarna på en bred front.

– Det är därför Helsingfors inte har ett ungdomsfullmäktige. Jag anser att de aktiva ungdomarna redan får sina röster hörda i elevråd och föreningar. Det är de mer tysta jag hoppas vi ska kunna nå och de skulle antagligen inte delta i ett fullmäktige.

 

Ingen utlåtandeinstans 

Tanken om att ge Helsingforsungdomarna större delaktighet i beslut om deras närmiljö förverkligas främst genom arenan Krut som påbörjade sin verksamhet under Laitios föregångare, Lasse Siuralas tid. Krut som är ett samarbete mellan Ungdomscentralen och utbildningsverket hade sitt första hela verksamhetsår i fjol.

På Kruts nätsidor kan ungdomarna bland annat lämna in idéer och förslag medan en tjugo personer stark demokratiskt vald ”kärngrupp” har hand om kontakten med stadens beslutsfattare. Kärngruppen har med andra ord vissa likheter med ett ungdomsfullmäktige men enligt Laitio finns en väsentlig skillnad.

– I många kommuner är ungdomsfullmäktige en utlåtandeinstans medan kärngruppen i Krut sällan sysslar med sådant. Istället har den en mer aktiv roll och arbetar för att utveckla ungdomsverksamheten på det lokala planet. Alltså den fångar upp vilka idéer och förslag ungdomar har.

Han nämner som exempel ett graffitiplank i Jakobacka som föreslagits av en grupp som kallar sig Förortsprinsessorna. Man strävar efter att bygga planket under nästa sommar, men det är ännu inte säkert att det blir av.

Laitio tror att det mer praktiska arbetet i Kruts kärngrupp är lämpat även för mindre erfarna ungdomar.

– Om man inte är van med demokratisk politisk påverkan har man kanske inte realistiska förväntningar då man kommer med. Men via Krut finns resurser att göra ganska mycket utan att det blir en politisk process.

Laitio beklagar att den offentliga diskussionen allt för ofta kommit att handla om varför Helsingfors inte har ett ungdomsfullmäktige. Han tycker att frågan är fel ställd då målet bör vara att hitta bästa möjliga modell för en stad i Helsingfors storlek. Krut är ett steg på vägen att göra ungdomarna mer delaktiga men Laitio tänker gå betydligt längre.

– Vi kommer under det här året att starta ett testprojekt i två stadsdelsområden där ungdomarna själva får vara med och bestämma om ungdomsverksamhetsbudgeten. Först betalas fastighets- och personalkostnaderna men resten får ungdomarna vara med om att dela ut.

Vilka områden det handlar om är ännu inte fastslaget men det rör sig om ytor som täcker flera stadsdelar och flera ungdomsgårdar. Laitio tar hjälp av vad som finns på mötesbordet för att beskriva hur han tänkt att det hela ska gå till. Vattenglasen representerar ungdomsledarna medan mandarinerna är ungdomsgårdar.

– Vi kommer att sammankalla till möten via skolor och internet. Sedan samlas ungdomarna och med hjälp av ungdomsledarna görs förslag om hur pengarna delas mellan ungdomsgårdarna och vilka verksamheter det ska satsas på. De förslag som får det största understödet vinner och blir budget för år 2014.

Han säger att man antagligen kommer att använda leksakspengar för att synliggöra fördelningen, det vill säga att då man väljer att satsa på något måste pengarna tas från något annat.

– Det blir ett spännande projekt. Vi genomför det inte därför att vi anser att den nuvarande ungdomsverksamheten inte fungerar utan för att ungdomarna själva ska få utveckla den. Visst är det utmanande för oss också, tänk om de röstar för att ungdomsgårdarna inte alls behövs? Men som jag sade måste vi ge ungdomarna verktyg att förändra strukturerna. Helsingfors är en så mogen demokrati att vi kan stöda även kritik av systemet.

 

Oskar Skogberg

Lämna en kommentar