Enligt Göran Greider pågår det politiska i litteraturen rakt framför näsan på förblindade kritiker, skriver Nora Hämäläinen.

Att läsa samlingar av texter som tidigare publicerats i dagstidningar och tidskrifter har kanske ingen hög prioritet, men efter att ha läst Göran Greiders fjolårsbok Vi kan inte ha det såhär – Litteratur och politik 2001-2012 är jag ändå glad över att ha gett den tid. Texterna är korta och bjuder inte mera tuggmotstånd än vad som platsar i exempelvis DN, men spännvidden är imponerande. Här avhandlas dagspolitik, lokalhistoria, poeter, konstnärer, romanförfattare, arbetarrörelse, övergivna gruvor, trädgårdar, konsumtion, media, tidsanda och kristendom, alla på samma omedelbara och naturligt självrannsakande sätt.

I den inledande texten om Ådalen 31 är Greider som en berättarkaraktär hos W.G. Sebald, som ur minnets gömslen manar fram mänsklighetens grymhet och orättvisa med den lättaste, ljusaste konstaterande prosa man kan tänka sig. I Ådalen sköt svensk militär 1931 ihjäl fem personer vid en arbetskonflikt, och i texten söker Greider spår av händelserna på orten 80 år senare. Han hittar bland annat Else Edin, som när det begav sig var en sjuårig flicka som lekte på köksgolvet i familjens hus medan skotten ven precis utanför. Och nästan alla han talar med tycks ha medverkat som statister i Bo Widerbergs film Ådalen 31, från 1968.

Sedan försvinner det sebaldska i bakgrunden för att glimtvis återkomma, medan Greider glider över till Strindberg, Springsteen och Patti Smith. I den bemärkelsen är han väldigt tidsenlig, han skriver precis lika ledigt om populärkultur och högkultur, och han har tidigt format sin egen eklektiska kanon som han konstant bygger ut åt alla håll. Men på många andra sätt är han just otidsenlig – till exempel i hur han orienterar sig i de senaste årens litterära trender. Han försvarar en realistisk litterär tradition som bottnar i det självupplevda men uttrycker kollektiv erfarenhet, och visar ofta sitt missnöje med en bred kritikerkår som inte kan läsa politiskt. Arbetarlitteraturen har förvisso gjort en liten comeback som idé, men Greider låter sig inte övertygas: vem märker till exempel att klassbakgrunden är avgörande för Joyce Carol Oates författarskap? Dagens politiska litteratur begränsar sig inte till den som lätt kan etiketteras, utan pågår inkognito, mitt framför kritikernas näsor.

 

Åttiotalstraumat

Det är inte bara litteraturkritiken som är oförmögen att läsa politiskt. A propos en utställning med Anders Zorn noterar han att ”i texterna på väggen står det bara om de enkla förhållanden han kom ifrån, ett uttryck som alltid vittnar om att alla analyser ställts in. Sådana förhållanden är vanligtvis betydligt mer komplexa än de som finns högre upp i klasshierarkierna.” I Greiders händer innebär en strukturell samhällsanalys alltså inte att individen försvinner, utan tvärtom att denna får möjlighet att framträda.

I boken finns också gott om plats för vänsterns 80-talstrauma. ”Åttiotalet var egentligen det mest politiserade årtiondet västvärlden hade upplevt, det var bara det att politiseringen kom från höger och ofta inte ens uppfattades som politisering – den gick rent av ofta under täcknamnet ’antipolitik’. Och med samma lätta tankegrepp förpassades också litteraturen som social, förändrande kraft ner i dikena.” Och sedan har det ju aldrig blivit bättre igen. Även om jag varken misstror eller vill bestrida den här berättelsen, upplever jag just på den här punkten att Greider inte riktigt når upp till sin egen, ofta säreget höga, nivå. Historien om de senaste årtiondenas politisk-ekonomisk-kulturella skeenden är lite för färdig och lite för stabil. Lite för mycket kulturellt stoff förpassas ner i 80-talets själsliga ravin: ”postmodernismen” till exempel, som för Greider mest representerar ett apolitiskt, amoraliskt lekande med form. Jag märker mig tycka att Greider med sin nyfikenhet och sina breda intressen borde hitta sprickor i det givna. Berättelsen om arbetarrörelsens uppgång och fall är säkert nödvändig för den samtida vänstern, som en form av bakgrundskunskap, men den ger få idéer om hur man kunde gå vidare.

 

Nora Hämäläinen

Göran Greider: Vi kan inte ha det så här – Litteratur och politik 2001-2012. Karneval förlag 2012.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.