Rädsla är dåligt och allt det där

av Lasse Garoff

Teateruppsättningen av Jonas Hassen Khemiris omtalade krönika Jag ringer mina bröder på Malmö Stadsteater blir en ljummen teaterupplevelse med mycket prat och lite show, skriver Lasse Garoff.

I december 2010 exploderade två sprängladdningar i centrala Stockholm, och trots att bomberna var defekta och deras sprängkraft lyckligtvis var begränsad, innebar attentatet en chock för det svenska samhället. Jonas Hassen Khemiri skrev en krönika om känslan att stämma in på gärningsmannens signalement, och känslan att den stad som hela livet varit hans egen plötsligt ser på honom med misstänksamhet. Khemiri arbetade vidare med krönikan och den utvidgades småningom till pjäsen Jag ringer mina bröder, som sätts upp i regi av Farnaz Arbabi. (Krönikan blev också en roman, se artikel nedan).

Temat för pjäsen är vad som händer när rädsla kommer åt att dominera i samhället: allt fler misstänkliggörs och vi blir främmande inför allt fler av människorna omkring oss, till sist också inför oss själva.

Som föreställning är Jag ringer mina bröder på Malmö Stadsteater påfallande lite teater. Handlingen, som beskriver hur en ung man försjunker i paranoia efter de misslyckade bombdåden i Stockholm, förs framåt av välskrivna men långrandiga monologsjok med några insprängda telefondialoger.

Huvudpersonen Amor, spelad av Kardo Razzazi, är en klurig och charmigt deppig ung vuxen med invandrarbakgrund. Under de senaste åren har han börjat ta avstånd från sin bästa kompis Shavi (Pablo Leiva Wenger) som har blivit väldigt klängig sedan han blivit far. Därtill är Amor olyckligt kär i sin barndomsvän Valeria (energiskt gestaltad av Angelica Radvolt), trots att hon fått barn och lever familjeliv. Därtill antyds en splittring i Amors kärnfamilj. Hans pappa har lämnat mamma och barnen, och de talar inte längre med varandra. Tyvärr följs dessa fruktbara sidospår inte upp i själva kärnhandlingen, som skildrar hur Amor vandrar runt på Stockholms gator dagen efter bombdåden och sakta försjunker i paranoida fantasier.

Amor står för det mesta stilla på den tomma scenen. Ditt och datt händer, berättar han, då känner jag mig si och så. Alla scener visas via huvudpersonens förmedling, och man får aldrig se en verklig interaktion mellan skådespelarna. Varje scen avbryts av långa förklarande textsjok riktade direkt till publiken. Trots tappra försök i texten att låta karaktärerna avbryta allt prellande, så förbjuder regin all sådan respektlöshet från skådisarnas sida. Tempot är stadigt och pjäsen lunkar på som ett godståg från öppningsrepliken till ovationerna. Ingenting tillåts kompromettera stjärnförfattarens behagliga prosa.

Med de här utgångspunkterna är det omöjligt att få till stånd scener med någon riktig närvaro, och utan närvaro saknar pjäsen den magi som är teaterns existensberättigande. Texten lyfter aldrig från pappret, det är på tok för mycket tell och (med undantag för Radvolts förtjusande tolkning av sprakastickan Valeria) nästan inget show i den här showen. Rummet definieras heller aldrig, och skådespelarna flyter omkring på scenen i en jämnt laddad Studentteatern-rymd.

Den här produktionen av Jag ringer mina bröder har många brister – inte minst den klichéartade tematiken om rädsla som föder mer rädsla – men föreställningens största problem är bristen på en samlande vision. Ljussättningen, scenografin, skådespelarna, de är inte dåliga, men tillsammans förmedlar de inget specifikt budskap. Det är ”teater i allmänhet”, och när jag lämnar salongen efter en tacksamt kort föreställning konstaterar jag att jag inte kommer på en enda orsak varför det var viktigt att den här pjäsen gjordes.

 

Lasse Garoff

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri på Malmö Stadsteater. Premiär 18 januari 2013
Regi: Farnaz Arbabi. I rollerna: Kardo Razzazi, Pablo Leiva Wenger, Gloria Tapia, Angelica Radvolt.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.