De flesta filmrecensioner skrivs under hård tidspress. En recensent som bevakar flera premiärfilmer i veckan, och därutöver tv-utbudet och kanske några dvd-utgåvor, har nog sällan möjlighet att låta sin filmläsning gro före själva skrivarbetet. Alltför många filmer kan helt enkelt inte hållas i minnet särskilt länge. Under dessa omständigheter är det lätt hänt att recensenten fäster sig vid det omedelbart iögonenfallande: vid de spännande bildvinklarna, den häftiga klipprytmen, den rappa dialogen eller den medryckande musiken. (För kritik av detta slags kritik hänvisas till kapitlet om stil i Sidney Lumets oundgängliga Making Movies.)
Men vissa filmer talar på ett språk vi inte tyder med detsamma. De filmer som stannar kvar, som gör sig påminda gång på gång, är alls inte alltid de filmer vi är ivrigast på då vi stiger ur salongen. Bildvinklar och klipprytm lämnar sällan verkligt djupa spår.
I skrivande stund har det gått en och en halv månad sedan jag såg Paul Thomas Andersons (Boogie Nights, There Will Be Blood) senaste verk The Master, berättelsen om den själsligt och kroppsligt snedvuxne världskrigsveteranen Freddie (Joaquin Phoenix), som bärgas från sin utslagenhet av sektledaren Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffmann). Den tid som gått har inte gjort det lättare att skriva om filmen, men väl att avgöra dess värde. Det är en viktig film.
Den som fäster sig vid det tekniska blir för all del inte besviken. Det är inte utan orsak filmhantverkets mästare Quentin Tarantino kallar Anderson sin ”medtävlare”. Kombinationen av den dissonanta musiken och bruket av fiskögonlins – som om vi såg ut genom ett titthål – ger en ton av overklighet åt de inledande scenerna från krigsslutet: sysslolösa soldater på en sandstrand. I de porträtt Freddie tar under sin korta period som varuhusfotograf återskapas 50-talsestetiken med känslig träffsäkerhet, helt utan ironi. Dramat skrivs i lika hög grad i blickarnas riktningar som i replikerna: filmen är verkligen tänkt som film.
Men The Master bjuder på mildare retningar än vad, åtminstone jag, hade väntat mig. En film om en sekt, öppet inspirerad av scientologin, ska väl bjuda på sprakande scener av masspsykos och själslig tortyr mot en bakgrund av mustig mytologi?
I Andersons film har upplägget istället kokats ner. Det andliga maktmissbruket studeras med enklaste möjliga medel. Sektmedlemmarnas underkastelse tar sig snarare uttryck i vördnad för Dodd än i lydnad. Dodds karisma är snarare faderlig än messiansk. Hans maktfullkomlighet visar sig i godtyckliga men minimala förskjutningar av Läran – och hans allmakt är dessutom inte entydig (inget rike står på en mans axlar). Nedbrytningen av Freddies självständighet – ”uppväckelsen ur drömmen” – utförs med elementära metoder. Han ska svara på en serie frågor utan att blunda. Han ska, flera timmar i streck, gå mellan två väggar, känna på och beskriva dem. Han ska tränga undan sina reaktioner på förolämpningar.
Det är Freddie som stannar kvar hos oss. Hans gestalt är ogripbar, oändligt mångfacetterad och djupt tragisk. Han återvänder från kriget med frätta rötter, och saknar förmåga att resa hem. Hans arbete som fotograf omöjliggörs av hans riktningslösa aggressionsutbrott. Han driver vind för våg, tills han upptas i sekten.
Joaquin Phoenix förkroppsligar Freddies vanställdhet med snubblande repliker, kutande rygg och spasmodiskt ansikte. Kanske är det just Freddies förvridenhet, hans ogenomtränglighet, den utmaning han bjuder på, som gör honom till Dodds favorit och skyddsling. Och Freddie börjar faktiskt forma sig efter modellen, påbörjar arbetet med att bli en fullvärdig och representativ sektmedlem.
Här ligger hans tragedi: han kan vinna endast genom att förlora. Vinner han över sig själv, och vinner sant inträde i gemenskapen, förlorar han det enda han har: sin självständighet. Vinner han över sekten, och vinner tillbaka sin frihet, förlorar han kampen mot sig själv, och förlorar sitt enda mänskliga sammanhang.
The Master kan inte sluta lyckligt. Och därför ger den ingen ro.
Viktor Granö
The Master. Regi och manus: Paul Thomas Anderson. Foto: Mihai Malaimare Jr. Musik: Jonny Greenwood. I rollerna: Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams m.fl.
