Claes Andersson
Jag misstror oss normala, hyggliga och diskreta som i vänskapens, kollegialitetens och anständighetens namn skriver våra namn på listor över dem som av folkrättsliga och säkerhetspolitiska skäl inte längre har tillåtelse att andas vår gemensamma luft, dricka vårt gemensamma vatten och äta vår dyrköpta föda. Ty var och en (hävdar vi med gröten i halsen) måste i första och sista hand tänka på sig själv och sin familj, på nationen och den egna etniciteten.
Allt annat vore oetiskt och liktydigt med självmord och landsförräderi. Vem skulle ta hand om oss om inte vi själva? Vem skulle föra släkten och vårt DNA vidare och fortplanta oss om inte vi gör det? Vem skulle älska oss och vår kultur, våra seder, fördomar och vanföreställningar, om inte vi självreflekterande, globalt och ekologiskt medvetna akademiker och lojala demokrater?
Vi är faktiskt redo att minska vårt kolavtryck, vi inser att vi bör ändra vår livsstil, vi är beredda att lämna bilen hemma ibland, vi tar cykeln till spritbutiken, monterar in jordvärme och värmepump, vi äter mindre (men bara ekologiskt) kött, återanvänder, går på gym och spinning och blir bättre mänskor.
2
Mellan dina ben finns ett underbart laboratorium. Alkemistens och guldmakarens dröm, rummet där Strindbergs drömspel visas utan början och slut. Att någon gång få vistas där är en nåd att drömma om för en vanlig pojke som jag. Vi har alla en gång varit där, tryggare och mera utsatta var vi aldrig. Att vi blev utstötta och avvisade hör till vårt livslånga trauma, vi har aldrig helt accepterat det därför att vår död började där.
Laboratoriet är ingen metafor för Skapelsen, det är själva Skapelsen. Trots laboratoriets magiska kvaliteter bör vi iaktta noggrannhet då vi beskriver det. Idealisering och romantisering bör undvikas.
Här gäller samma regler som för dikt och annan vetenskap. Också den humanistiska forskningen har här sitt hem; också själen bor på denna adress.
3
Gruppen är ofta skådeplatsen för dramatiska och oväntade händelser som kan vara svåra att förutse, tolka och förstå. Wilfred Bions tankar och teorier om gruppers undermedvetna processer gav mig en ny insikt i gruppskeenden, ofta dramatiska och färgstarka. I olika grupper som jag varit medlem i under mina medicinska studier, i arbetet på teatrar och i orkestrar, i militären, i fotbollslag, på sjukhus och polikliniker – för att inte tala om politiska sammanhang i regeringen och riksdagen– har det hänt dramatiska saker som först mot bakgrunden av Bions teorier blev logiska och fattbara. Hans klassiska bok Experiences in groups utkom redan 1961, men boken har bibehållit sin aktualitet. Bion arbetade som gruppterapeut i USA med soldater som sårats i kriget. Han började då se vissa lagbundna processer i grupperna, processer som till största delen var omedvetna för gruppens medlemmar.
Bion lade märke till att gruppens dynamiska utveckling följde vissa upprepade mönster. Gruppen befann sig alltid i en av tre möjliga grundkonstellationer: Den första utmärks av att gruppen väntar på och längtar efter en ny stark ledare som skulle ta hand om gruppens problem, lösa de inre spänningarna och frigöra gruppens medlemmar. När den nya ledaren anländer är förväntningarna orimligt (messianskt, obamiskt) höga. Efter en tid står det klart att den nya ledaren inte alls klarat av att uppfylla gruppens förväntningar.
Gruppen går då in i sitt andra skede som är parbildningens, intrigernas och den interna maktkampens stadium. Gruppen präglas av inre slitningar, olika fraktioner motarbetar varandra. Gruppen förvandlas till ett slagfält där intrigerna, baktalandet och smutskastningen förpestar atmosfären. Gruppens gemenskap försvagas, mobbning blir vanlig och gruppen kan påminna om ett ormbo där gruppmedlemmarna vantrivs, blir ångestfyllda och eventuellt insjuknar. Denna fas kan räcka länge och allvarligt störa gruppens verksamhet och arbetsförmåga. När det paranoida stadiet pågått länge och gruppen hotas av sönderfall inträder den tredje fasen, den så kallade fight or flight-fasen. Dörrarna börjar smälla, ledaren får sparken eller tar själv avsked, ofta under dramatiska former. När ledaren är borta återgår gruppen till den inledande fasen och börjar igen söka efter en ny stark ledare. Och så vidare. Karusellen snurrar.
Har man som ledare eller gruppmedlem någon nytta av Bions teorier? Jag tror det. Speciellt under den ofta långvariga och destruktiva paranoida parbildningsfasen är det viktigt att någon i gruppen tvingar fram en metakommunikation, lyfter katten på bordet och frågar: vad håller vi på med egentligen!? I bästa fall kan situationen bli löst genom att gruppen kan diskutera sina problem och kanske neutralisera en del av motsättningarna och fiendskapen.
4
– Ska vi klä av oss?
– Det sku inte vara så dumt.
– Då gör vi det.
– Okej. Jag ska bara gå och kissa först. Jag blir alltid så kissnödig när du rör vid mej.
– Hjälp mej här med de här hakarna. Nej nej, inte med kraft, dumbom!
– Kan du vara själv. Jag går ut på backen och kissar.
– Akta så inte grannarna ser dej. Och förfrys inte snoppen.
– Nej mamma. Ja mamma.
– Och akta dej för måsarna. Och drick inte konvaljvattnet.
– Oj så skönt att kissa!
– Vad sa du?
– Jag sa att oj så skönt sa jag.
– Kom hit nu, jag fryser.
– Jag kommer jag kommer, tjata inte.
5
Vilket är ditt första tydliga minne? Minns du din första kyss? Var var du när John F Kennedy blev mördad? Minns du den elfte september 2001? När var du riktigt lycklig senast? Kommer du ihåg ditt första samlag? Din första skoldag? Vad hette din gamla matematiklärare? Den där bekanta typen som kom fram och pratade med dig, vad hette han nu igen? Minns du din egen födelse? Eller din babyålder, då allt kretsade kring mammas bröst, de bekanta ansiktena och rösterna, känslan av trygghet i någons famn eller förtvivlan över att ingen hörsammade gråten och skriken efter mat och sällskap. Har du kvar minnen av beröringar eller av tidiga ljud och luktförnimmelser.
Jag minns lukten av nygräddad bulla från tidiga söndagsmorgnar, lukten av tobak och odörer när pappa varit på tuppen före mig. Den avlägsna musiken från den närliggande skridskobanan, Harry Lime Theme.
6
Den första moderna jazztrion – Bill Evans, Scott La Faro, Paul Motian – fick idén att spela in två livesessioner i New York på jazzklubben Village Vanguard söndagen den 25 juni 1961. De bandade in tretton låtar, bland dem kända standards som My romance, I loves you Porgy, Waltz for Debbie och Alice in wonderland. I ett slag förändrade de den klassiska jazzpianotrions koncept. Efter det lät alla pianotrion på något sätt annorlunda i jämförelse.
Scott La Faro, då 25 år gammal, var känd som ett tekniskt fenomen, som spelade sin kontrabas som om den varit en gitarr eller cello. Bill Evans var redan då en rytmiskt och klangmässigt nyskapande pianist, känd också för sin ofta bisarra självkritik; han kunde i början av en konsert meddela publiken att han just denna kväll inte hade ”nånting att ge” och därför vägrade spela. Att övertala honom var omöjligt. Trummisen Paul Motian hade redan hunnit spela med jazzens storheter och hade förnyat trumspelet med sin luftiga, rytmiskt mångformiga och ”kolorerade” spelstil.
Trions grundidé var lyssnandet, den aktiva och interaktiva kommunikationen och det inkännande spelandet, där varje instrument var en omistlig del av helheten, och där summan av delarna blev något mycket mera än det aritmetiska saldot. Vill man jämföra med klassisk musik går mina tankar till en pianotrio av Schubert, en stråkkvartett av Ravel eller Debussy eller någon av Bachs flerstämmiga koraler.
Claes Andersson
