Skattesmitning och skatteparadis väcker starka känslor, men handlar diskussionen i första hand om ekonomiska eller moraliska problem? Den frågan ställdes när förlaget Into förra veckan ordnade en diskussion på sin Facebooksida, där några av Finlands främsta sakkunniga på området medverkade.
Också själva ordet ”skatteparadis” kom på tal.
– Hela ordet skatteparadis är lite misslyckat. Tax Justice Network talar oftare om hemlighetsstater, menade till exempel Matti Ylönen – trots att han själv skrivit en bok med titeln Veroparatiisit just för Into.
Ylönen medgav ändå att ordet hemlighetsstater ännu inte slagit igenom ordentligt. Och behöver det ens göra det? De två orden betonar olika aspekter av problematiken och kan ha olika tyngd i olika fall, men månne inte systemets viktigaste syfte ändå är att minimera skatterna, medan hemlighållandet snarast är ett medel för detta. Det kan vara motiverat att inrikta kampen mot hemlighållandet mer än mot skattesatserna, men man kan ändå fortsätta att tala om skatteparadis.
– Om det inte fanns lagar för hemlighållande, om informationsutbytet mellan staterna fungerade och om företagsverksamheten var öppen skulle en stor del av skatteparadisen vara onödiga. Nu fungerar inte öppenheten, vilket på olika nivåer skapar problem för staternas förmåga att bedriva en självständig samhällspolitik, bemästra systemrisker och så vidare, fortsatte Ylönen.
Matti Kohonen, forskare inom Tax Justice Network, ansåg att man i högre grad borde tala om värden och moral:
– Skattesmitning är ett samhälleligt brott. Följderna är inte bara ekonomiska (effektiviteten lider, allokeringen av resurser är åt skogen, fel personer blir rika med olagliga medel), och inte heller enbart moraliska (jämlikhet beträffande skatter och skyldigheter), utan det är fråga om samhälleliga värden. Skattesmitning är alltså enligt min mening ett samhälleligt brott, som undergräver rättsstatens, välfärdsstatens och demokratins strukturer – och därmed utgör en mycket större fara än de direkta ekonomiska nackdelarna – eftersom det leder till en värld där allt är tillåtet.
Skatteparadiset Cypern togs också upp i diskussionen på Facebook. Cypern är aktuellt just nu eftersom den holländske kötthandlaren Jan Fasen opererar genom ett bolag som är registrerat där. Fasen har förmedlat hästkött från Rumänien till ett franskt bolag för vidare leverans till det företag i Luxemburg som tillverkat den ”nötköttslasagne” som upprört Storbritannien. Fasens bolag heter Draap Trading Ltd, ägs av ett bolag på Brittiska Jungfruöarna och verkar i Antwerpenområdet.
Det franska bolaget hävdar att köttet det köpt från bolaget på Cypern i dokumenten angavs vara ”nötkött härstammande från EU”. Kanske borde man ändå ha dragit öronen åt sig – draap är det holländska ordet för häst, skrivet baklänges. Inte heller Fasens historia tål närmare granskning – i januari 2012 dömdes han till ett års fängelse för att medvetet och med hjälp av förfalskade dokument ha marknadsfört sydamerikanskt hästkött som halal-slaktat holländskt och tyskt nötkött.
Att bolag i två skatteparadis är inblandade i hästköttsaffären kommer inte som någon större överraskning, både skatte- och hemlighetsaspekten är viktiga vid skumma affärer, som tydligen blir vanligare också inom livsmedelsbranschen i vår globaliserade tid.
Men lite alarmerande var det ändå när The Observer på söndagen kunde rapportera att Draap sköts av två bolagsagenturer i Limassol som drivs av Petros Livanios, som i tiden var direktör för bolaget Ilex Ventures, som skötte vapenaffärer och -transporter för Viktor Bout, en ökänd vapenhandlare, kallad ”dödens ängel”. Livanios har hjälpt huvudsakligen ryska och ukrainska kunder att bilda skatteflyktsbolag, något samband mellan hästköttet och vapnen finns knappast.
Ska EU stöda Cypern på samma sätt som man stött Grekland och andra krisdrabbade länder? Detta var också en fråga som kom upp i Intos nätdiskussion. Cypern befinner sig nu i en kris som liknar Greklands och som delvis beror på den. Ska EU rädda Cypern trots att landet fungerar som skatteparadis?
Henri Purje konstaterade för sin del att det inom EU också finns andra skatteparadis – utgående från Financial Secrecy Index till exempel Nederländerna, Luxemburg och Storbritannien. Purje är en forskare på Finnwatch, som följer med finländska företags framfart i världen och har översatt Nicholas Shaxsons viktiga bok om skatteparadisen, Treasure Islands, till finska för Into (Aarresaaret).
Matti Ylönen fortsatte med att konstatera att det förekommer en hel del skenhelighet inom EU i dessa frågor. Gruppen G20, dit de största EU-länderna och EU som institution hör, förklarade i april 2009 i finanskrisens slutskede att ”bankhemlighetens tid är förbi”.
– I praktiken har just ingenting gjorts. London är ett betydande skatteparadis och de som verkar där har lätt att dölja sin identitet. Inom EU gäller det samma för Luxemburg. Dessutom är finansmarknadernas lobbare starka medan deras motkrafter har små resurser.
– Trots dessa problem i EU:s gamla medlemsländer skulle jag se det som viktigt att EU som en del av låneförhandlingarna utövar påtryckningar mot Cypern för att få landet att öppna sina hemlighetslagar. Samtidigt borde man hjälpa till med att skapa alternativa ekonomiska modeller eller en industripolitik för ett land som blivit mycket beroende av finanssektorn.
Ylönen påminde också om att OECD kring millennieskiftet faktiskt föreslog omfattande sanktioner mot skatteparadisen och att George W Bushs administration på allvar övervägde att agera enligt detta. De karibiska östaterna organiserade sig dock tillsammans med neokonservativa tankesmedjor i USA mot förslaget och projektet rann ut i sanden. Det var ändå ganska nära att förverkligas, så man kan inte utesluta att så sker någon gång i framtiden, speciellt som frågan finns på den politiska agendan på ett helt annat sätt än för bara fem år sedan.
Rädda oligarkernas rubler skulle det huvudsakligen handla om, ifall EU ingrep. Det är framför allt de ryska oligarkerna som använder Cypern som bas för sina investeringar – deras pengar gör ofta en runda via Cypern för att bli anonyma och för att undvika skatt. Om de satsar i Ryssland med pengar de haft på Cypern räknas detta som utländska investeringar och de får skattelättnader, som de inte skulle få om inte pengarna varit på rundresa.
Bolagsskatten på Cypern är bara 10 procent och man har räknat med att pengarna är säkrare där än i Ryssland. Nu är det inte så säkert längre. Den grekiska krisen har drabbat också de cypriotiska bankerna hårt. Ryssland beviljade visserligen i november 2011 ett lån på 2,5 miljarder dollar, men det räckte inte långt. I somras begärde Cypern betydligt mer av EU och IMF, men speciellt i Tyskland har motståndet mot en räddningsaktion varit påtagligt. ”Vi kan inte med tyska skattebetalares medel skydda ryska svarta pengar”, säger t.ex. socialdemokraterna.
Motståndet har stärkts på grund av en rapport från den tyska underrättelsetjänsten BND. Uppgifter ur den har läckt ut till Der Spiegel, som berättat att de ryska depositionerna i cypriotiska banker uppgår till 26 miljarder dollar, vilket är mer än landets årliga bruttonationalprodukt. BND påpekar också att tillräckligt rika ryssar snabbt kan bli cyprotiska medborgare och att omkring 80 oligarker på detta sätt fått möjligheter att etablera sig i EU.
