När jag lyfter pengar i en bankautomat måste jag först välja mellan 1. CREDIT och 2. DEBIT. När jag första gången ställdes inför valet visste jag att det ena alternativet var att lyfta pengar från mitt bankkonto och det andra att låna av ett betalkortsföretag. Men vilket var vilket? Kredit är ju tillgodohavande, plussidan, debet är skuld, minussidan. Tillgodohavande hade jag på banken då jag lånat mina pengar till den; en skuld till kortföretaget skulle jag dra på mig ifall jag använde kreditkortet. Alltså: för att lyfta pengar från mitt eget konto tryckte jag på ettan.
Men det var fel. Jag blev skuldsatt.
Tack vare mina kunskaper i bokföring hade jag dessutom tänkt på att debet är den ”aktiva” sidan som handlar om hur pengarna används, medan kredit är den ”passiva” som handlar om varifrån pengarna kommer. Men det hjälpte mig inte att välja rätt knapp. Hade det infama EU, som en följd av bankernas och kortföretagens intriger, kommit på ett sätt att öka våra skulder och kreditinstitutens ränteinkomster? I första hand trycker man ju på ettan och tillgångar är väl bättre än skulder!
Ordet kredit kommer från latinets credere, tro på. Långivaren – kreditorn, borgenären – tror på att låntagaren – debitorn, gäldenären – kommer att betala skulden. Gäldenären är inte bara skuldsatt; hen är också skyldig, rentav en syndare som kanske måste bestraffas.
I bönen ”Fader vår” heter det på ett intressant ställe ”och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” När jag frågade en finskspråkig prästvän hur den meningen låter på finska fick jag veta att det enligt den evangelisk-lutherska kyrkan heter: ”ja anna meille meidän syntimme anteeksi, niin kuin mekin anteeksi annamme niille, jotka ovat meitä vastaan rikkoneet.” (Och förlåt oss våra synder, såsom ock vi förlåter dem som förbrutit sig mot oss.) Det finns dessutom en finsk så kallad ekumenisk version i vilken det talas om skuld (velka) i stället för synd. Också engelskan har varierande tolkningar: ”debts”, ”sins” och ”trespasses” (överträdelse). Att synd och skuld kan förväxlas faller tillbaka på att samma ord användes för båda i det språk Jesus talade, arameiskan.
Kontanter, sedlar och mynt, utgör en pytteliten del av alla pengar som vi använder idag. Över 95 procent av alla pengar är krediter skapade av någon. För att en kredit, ett lån, ska komma till måste det finnas ett förtroende mellan två parter. Jag måste lita på banken för att deponera mina pengar hos den, banken och kortföretaget måste lita på mig för att jag ska kunna låna av dem. Man kan säga att hela det enorma penning- och kreditsystemet bygger på att andra tror att vi kommer att betala våra skulder (eller åtminstone räntorna på dem), det vill säga att vi inte försyndar oss. Men idag är det inte Fader vår som är intresserad av våra skulder. Den som har ersatt Honom är Marknaden, vars prästerskap finns på Wall Street och i City of London.
Skulder är mycket äldre än kontanter, pengar i snäv mening. Vi kunde låna vad som behövdes för tillfället av grannen, handla på kredit hos köpmannen, betala våra pålagor till furstar och tempel med produkter eller dagsverken. I stället för kontanter användes karvstockar i vilka man ristade in skulderna. Trästyckena klövs itu, en bit för borgenären och en för gäldenären. I stället för ett trästycke kunde man använda ett papper som revs i två bitar. När skulderna hade betalats bröts karvstockarna helt enkelt sönder.
Skuldslaveri var länge av större vikt än sådant slaveri där slaven rätt och slätt är slavägarens egendom. Idag är skuldslaveri ännu mycket utbrett i fattiga länder. ILO beräknar att skuldslavarna är minst tolv miljoner, trots att slaveri är förbjudet överallt.
Men visst kan vi tala om en ny form av skuldslaveri också i de rika länderna. Du kan tvingas arbeta för att kunna betala dina bostadsskulder, studieskulder, skatteskulder och konsumtionskrediter. Om du inte kan betala skickar man utmätningsmannen på dig. I takt med att hushållens skulder växer, ökar också tvånget att arbeta. Så vill bankerna, staten och arbetsköparna att det ska vara: låna du mera för att köpa mera, så att du måste arbeta mera. Genom att skuldsätta dig blir du skuldbelastad, och din skuldmedvetenhet utnyttjas för andra syften än dina egna. Så kommer det sig att hushållen, trots att vi redan lever i ett slags överflödssamhälle, ändå bjuder ut lika mycket arbete som tidigare.
Antropologen David Graeber har skrivit en fascinerande världshistoria i vilken skuld är det centrala temat. Boken heter Skuld. De första 5 000 åren. Han finner långa historiska cykler beroende på vilken roll ädelmetaller spelat i förhållande till krediter. Axialtiden (800 f.Kr – 600 e.Kr) är den tid då pengar i form av mynt börjar användas. Innan dess hade enbart krediter fungerat i alldagliga ekonomiska transaktioner. Mynten av ädelmetall sammanhängde med imperier, krig och masslaveri såväl i Medelhavsområdet som i Indien och Kina. Under medeltiden (600 e.Kr – 1450 e.Kr) spelade mynten en underordnad roll och masslaveriet upphörde i de gamla imperierna. Såväl kristendomen som islam förbjöd uppbärande av ränta. Kredit blev på nytt det normala betalningssättet. Under de stora kapitalistiska imperiernas epok (fr.o.m. 1450) kom däremot ädelmetaller, krig, kolonisering och slaveri att på nytt bli förhärskande.
Från och med augusti 1971, då Nixon förbluffade världen genom att deklarera att dollarn inte längre kunde inlösas mot en bestämd mängd guld, upphörde ädelmetallernas betydelse som betalningsmedel definitivt. Nu är det bara fiatpengar som gäller, det vill säga pengar vars värde bestäms av den institution som ger ut dem. Fiat är latin och betyder ungefär ”låt bli gjort”. Om jag lånar en miljon euro av banken, som sätts in på ett konto i samma bank – eller någon annan bank – så har vi låtit göra en miljon euro. Inte illa! Skulderna har också ökat – jag är skyldig banken och banken är skyldig mig!
Vårt ekonomiska system bygger på kredit, på förtroende och tillit, (i värsta fall också på våld: svartlistning, utmätning, fängelse, kanonbåtar och interventioner) och därför har kreditvärderingsinstituten fått en allt mer framskjuten ställning. För Finland är en AAA-gradering till och med viktigare än rankningarna av vår konkurrenskraft. Att förlora i kreditvärdighet är värre än att beskära demokratin. Utan förtroende och tillgång till kredit klarar sig inte heller banker, företag eller enskilda.
I religiösa sammanhang kan en syndare som erkänner sin skuld bli förlåten, få nåd. Visst kan en borgenär avskriva en fordran, men moraliskt och juridiskt står borgenären mycket stark i förhållande till gäldenären, syndaren som inte vill eller kan betala sin skuld.
En ekonomi som bygger på skulder tenderar lätt att polariseras i fattiga, skuldsatta, och rika, fordringsägare, vilket kan leda till att samhället sönderbryts. De rika kommer åt att utnyttja de fattiga, som försöker fly eller göra uppror. Därför infördes redan i det gamla Babylonien så kallade jubelår, som befriade alla skuldslavar och återgav jord som använts som pant.
Världsekonomin idag kännetecknas av skuldkriser. Tilliten till banker, stater, företag och enskilda har rubbats i takt med att skuldbördorna blivit allt tyngre. Alltför många har alltför länge levat på skuld, alltför många har räknat med framtida inkomster och förmögenhetsstegringar som troligen aldrig blir av, alltför ofta trycker vi på 1. CREDIT, kanske i tron att det inte betyder mera skulder.
Om vi inte kan utropa ett gammaldags jubelår, borde vi åtminstone utveckla nya metoder för att jämka alltför stora skuldbördor.
Jan Otto Andersson
är nationalekonom
