Det har talats en hel del om Skavlan-programmen med Anna Wahlgren och Jörn Donner, och hur den ena fördöms enhälligt och den andra lovordas. Inte av mig. Wahlgren var outhärdlig när hon sa att hon inte vet om hon vill försonas med sin dotter, som alltså skrivit en uppgörelsebok om hur det varit för henne att växa upp med rikskända barnuppfostraren Anna Wahlgren, men jag hakade upp mig i intervjun med Donner när han berättade om rådet han fått av Ingmar Bergman som löd så här: ”Man ska vara trogen sig själv. Eventuellt är man otrogen mot kvinnor, men man är trogen sig själv. Och det är det viktigaste. Faktiskt.” Senare när jag citerade Donner på min facebooksida, fick jag svaret att han fortsatt med att säga att det gäller för kvinnor också, att man ska vara trogen sig själv vare sig man är man eller kvinna. Och mitt svar är att det inte gör nånting bättre. Såhär tycker jag: Vi ska vara trogna mot varandra. Om vi bryr oss om ska vi inte göra varandra illa. Om det att vara sig själv innefattar att man inte skadar dem som litar på en, då är jag med. Då ska man vara trogen sig själv.
Men vad innebär det att vara trogen sig själv? Är näthatarna som hotar med våldtäkter och skändanden och våld mot barn trogna sig själva? Janne Strang skriver i en ledarkrönika om näthat att det ’bortom genusfrågan finns också andra bevekelsegrunder’. Han beskriver den näthatande som en liten mus som blir sparkad hela dan och väl hemma vid datorn kopplad till Interenet förvandlas till ett rytande lejon. Och visst, så är det säkert, och bra att han skalar i löken som näthatet blivit. Men ändå, i motsats till Wahlgren och Donner-intervjuerna, har jag här svårt att bortse från genusfrågan. Hur kan det vara så att om man som en värdelös mus som blir sparkad av alla ÄNDÅ anser att det är kvinnorna man är ovanför, att var dom än sitter så har dom inte förtjänat sin plats, förtjänat rätten att ha en åsikt? Att det är just kvinnorna som kränker en så att man går till vilka överdrifter som helst? Att det är dom man vågar ge sig på? Jag talar alltså här om programmet Uppdrag Granskning där kvinnor inom media berättade om de hotelser det utsatts för. Och det är inte några små bagateller, det är svårt att se programmet utan att gråta; omöjligt utan att må illa.
Det finns en kvinna i mitt grannskap som är trogen sig själv. Min hund flög på hennes hund när de båda var unga, för fyra, fem år den. Ingendera har förlåtit, d.v.s. hunden har aldrig haft någonting emot mig, men är rädd för mina hundar och meddelar det med att skälla högt och länge när den ser oss eller går förbi vårt hus. Jag har full förståelse för den, är man rädd är det bra att meddela det högt och ljudligt så blir man kanske inte attackerad en gång till. Men mänskan? När jag och mina hundar möter henne och hennes hund, vänder jag om. Och vill det sig illa så följer hon då efter. Och är det mörkt och tyst i grannskapet och alla andra sover är det lite skrämmande och onödigt att ha en skällande hund efter sig i ett långt kvarter i den tysta natten. När jag sen stannar och frågar om hon kunde tänka sig att gå en annan väg tar det eld: Hon har rätt att gå var hon vill och bara för att jag har en aggressiv hund ska hon inte behöva lida. Några dagar senare möts vi igen och jag går förbi, och hör då bakom mig: ’jaha nu hälsar man inte längre’. Och dum som jag ibland är stannar jag och försöker resonera: att brottet kanske är gammalt nog att preskriberas? Att natten hade varit stilla och kunde kanske ha fått förbli det? Att hon ska få gå var hon vill, men att hennes hund kanske inte borde utsättas för vad den är rädd för? (Att jag skulle få gå var jag vill utan vrålskällande hund bakom mig vågade jag inte ta på tal.) Men nej. Jag har gjort fel, hon har rätt att gå var hon vill och säga vad hon tycker.
Replikskiftet på min facebooksida fortsatte med en kommentar om att folk i allmänhet fördömer otrohet tills de själva är det. Till det svarade jag att hm, kanske, eller så förhåller dom sig neutralt tills de själva utsätts för det. Hör man till de senare är det svårt att höra på Anna Puus Säännöt rakkaudelle utan att bli rörd. Översättningen är min och inte den bästa, men refrängen går så här:
Vi måste hitta på regler för kärleken och älska enligt dem. Sakta in i tid i före korsningarna. Vi måste hitta på regler för kärleken och älska enligt dem. Vända hem i tid.
Lena Malm
är fotograf
