Annika Sandlund

Annika Sandlund

Varje gång jag byter land så byter jag chef, och med varje chefsbyte ändras också villkoren. När jag flyttade till Etiopien, skrev jag ett kort e-postmeddelande åt chefen, en äldre afrikansk diplomat av den gamla goda stammen, och frågade om jag fick fortsätta skriva kolumner. Det var den tredje flytten, tredje gången jag bad om lov. Med vanan inne underströk jag organisationens medielinje, Ny Tids prenumerationssiffror och det faktum att Hbl faktiskt är en minoritetstidning. Ironiskt nog var det starkaste argumentet för att jag skulle få fortsätta skriva att ingen ändå läste det jag skrev. Åtminstone ingen som räknades.

Chefen var dock smartare än jag och svarade kort att det nog gick bra. ”Bara du undviker religion och politik och allt brännbart som kan förolämpa någon.” Jag tyckte det i stort sett uteslöt allt av minsta intresse. Min man ansåg att chefen bara garderade sig. Men just den aspekten rörde mig inte i ryggen. Man måste alltid kunna stå för det man skriver.

Det första veckoslutet i Etiopien deltog vi i en happening på ett fält mitt i huvudstaden. En traditionell fest för att välkomna det nya året. Mänskorna strömmade till, nästan alla uppklädda i vitt. Traditionell musik spelades och i små stånd såldes läsk och popcorn och frityrdränkta munkar. Det var ändå mycket mer än oljan som bubblade under ytan. Männen bar vassa stenar i fickorna och polisen spärrade av området. Månaden före hade det varit riksdagsval och i Addis Abeba vann oppositionspartiet vars ledamöter prompt fängslades. Upplopp följde, men kvästes. På fältet som ännu var fyllt av gropar efter regnet, slog vi oss i slang med en ingenjör som jobbade för det statliga elbolaget. När stenarna började vina i luften, ledde han oss ut genom en bakgata till sitt hem. Han satte på den svartvita låd-tv:n som visade traditionella etiopiska danser från en av regionerna. Det fanns bara en kanal och bara ett tv-bolag, det statliga. Hans hem hade ett rum. Eftersom han var statsanställd betalade han ungefär 5 euro i hyra per månad. Han ville gifta sig, men hade inte råd. Han bjöd på coca cola och det tog oss timmar att tillsammans dricka ur flaskan. När det brast i sändningen lyssnade vi genom tv-bruset efter ljudet av skott och stenar.

När det var dags för min nästa kolumn skrev jag om honom. Inget om fältet och stenarna, inget om det val som varit. Det var fruktansvärt svårt för mig som inbiten journalist att inte skriva om politik.

Vi lär oss som journalister att se världen med politiska förtecken. Det är som om vi hade en pannlampa i huvudet som lyser upp det viktiga och lämnar resten i skuggan. Som utexaminerad journalist hade jag tränats i att se det viktiga, rikta blicken. Detaljerna ska tillföra något, inte leda läsaren bort från storyn. Poängen.  Men då vi alla tränas och formas och får beröm när vi belyser det viktiga så är det lätt hänt att alla lampor riktas åt samma håll. I dag ligger långt mer än halva världen i skuggan… Kanske har det alltid varit så.

Jag fortsatte skriva. Om fattigdomen, mina barn och våldet mot kvinnorna. Om malarian som tog livet av grannens dotter och det fantastiska, men okända Etiopien som tar vid där vägen tar slut. Det som inte kunde förolämpa någon. Fördelen med att inte vara journalist var att jag inte var utsänd för att bevaka.

Medan jag skrev funderade jag. Funderar jag. Om tid och tankar rinner som sand genom ett timglas är skrivandet den aktivitet som fångar upp kornen. Riktigt, riktigt bra kolumner för inte nyhetsflödet framåt. De punkterar det. Och det är fullt möjligt att de villkor som jag trodde skulle göra det omöjligt för mig att skriva i själva verket har fört mig närmare ett mål jag inte visste existerade. Om inte, så är det åtminstone en bra ursäkt för att fortsätta att skriva.

 

Annika Sandlund

jobbar med flyktingfrågor för UNHCR.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.