Det är lätt att ironisera över borgerlig litterär bildning och man har också gjort det länge. Redan för nästan hundra år sedan skrev en amerikansk författare, Mary Austin, om sin medelklassuppväxt på 1870-talet: ”Alla ville ha kultur precis som de några år tidigare hade velat ha symaskin.”
Det var en värld där böcker var statusföremål, också i Finland. På salsbordet – vid den tiden hade man sal snarare än vardagsrum – låg romaner, diktsamlingar och reseskildringar tillsammans med tidskrifter, fotoalbum och visitkortsalbum. Där kunde också ligga en Bibel men den stora litteraturen tenderade att ersätta religionen, att representera den enda andlighet som behövdes.
Kring bordet samlades familjen om kvällarna till högläsning medan gipsbyster av de mest allmänt beundrade författarna blickade ner på den: i Mary Austins USA var det Shakespeare, Milton och Longfellow, hos oss kanske snarare Runeberg och Topelius. Man förväntades känna till sina klassiker, kunna anspela på dem, kunna citera dem. Man förväntades lära sig dikter – ofta långa dikter utantill.
Mary Austin ironiserar som sagt, men egentligen hör hon själv i högsta grad hemma i den litterära bildningens tradition. Hennes kritik gäller dem som gör för stort väsen av boken som föremål eller som diskuterar böcker de inte läst, alltså dem som bara låtsas vara bildade. När det kommer till kritan är hon själv snarast något av en kultursnobb: hon betonar mer än gärna att hon har vuxit upp i ett hem där ”fler och bättre böcker lästes än vad som var vanligt”.
I boken Well-Read Lives med undertiteln How Books Inspired a Generation of American Women tar litteraturvetaren Barbara Sicherman på ett tankeväckande sätt den borgerliga bildningen i försvar. Hon pekar på hur värdefull den var just för kvinnor. Män kunde hävda sig inom politiken, affärsvärlden, vetenskapen eller idrotten, men den tidens kvinnor kunde inte göra karriär och fick inte – åtminstone inte öppet – konkurrera med männen. Däremot var det fullt acceptabelt för dem att hävda sig genom sin bildning. Bildning ansågs – i och för sig felaktigt, får man nog konstatera – inte ha något med konkurrens eller marknadsplats att göra. Hur strängt kvinnor än var uppfostrade till anspråkslöshet och tillbakadragenhet fick de ta plats när de talade om böcker eller när de reciterade.
Och det är inte allt:
En Flaubert må i Madame Bovary ha misstänkliggjort skönlitteraturen som källa till farliga romantiska drömmar, men Sicherman visar att den för det sena artonhundratalets kvinnor snarare fungerade som inspiration till självreflexion. Litteraturen uppmanade till kritisk reflexion kring den traditionella kvinnorollen och i förlängning till självförverkligande genom utbildning och ett meningsfullt yrkesliv.
Och inte heller det är allt:
Borgerskapets kvinnor var inte ensamma om att kunna använda skönlitteraturen. Även ambitiösa unga flickor eller kvinnor i arbetarklassen, och kvinnor som nyligen immigrerat, kunde dra nytta av litteraturen. Ofta började de med att använda den för att förstå vad som behövdes för att bli medelklass. De hade ofta inga böcker i hemmet – åtminstone hade de varken salsbord eller sal – men de hade tillgång till bibliotek. Och de hade drömmar.
Som sagt: man kan ironisera över den borgerliga kulturen. Men vem vågar säga att allt det som har ersatt den tjänar oss bättre?
Merete Mazzarella
