1,1K

Kari Tarkiainen har delat sitt liv mellan Finland, Sverige och Estland. Martti Puukko intervjuade historikern om hans syn på det kulturhistoriska förhållandet mellan länderna.

Kari Tarkiainen, pensionerad före detta chef för finländska arkivverket, flyttade med sin fru till Tarto i Estland 2006. Nu jobbar paret med en bok om den så kallade ”goda svenska tiden”, år 1561-1710 i Estlands historia. När Tarkiainen är klar med den är det en biografi om farmodern, den kända finska författaren Maria Jotuni som gäller.

Historikern Tarkiainen har ett nära personligt förhållande till tre länder. Förutom Finland har Sverige och Estland kommit att påverka honom starkt.

– Jag har vistats i tre riken och kulturer hela mitt liv. Jag bodde i Sverige i trettio år, alltså en hel evighet. Det svenska riksarkivet är fortfarande en mycket viktig källa för finländska historiker.

Vad har de tre kulturerna för gemensamt? 

– Man kan ana en viss nordisk kulturform i alla tre, men på olika sätt. Finland och Sverige är bundna av mycket starka historiska band, vilket syns klart. I Estland är det annorlunda, man får gräva under ytan för att hitta inflytandet från Sverige.

I Estland och Lettland talas det om den goda svenska tiden. Men var den svenska tiden verkligen god?

– Det är oklart från vilken tid uttrycket härstammar. Sannolikt har det uppkommit först långt senare, möjligtvis först på 1900-talet. Man måste sätta ett frågetecken efter uttrycket. Men för bönder i svag ställning var den tiden ändå bättre än den påföljande ryska, så i den bemärkelsen stämmer ju uttrycket. Under den ryska tiden återinfördes livegenskapen.

Den svenska tiden var dock relativt kort, förklarar Tarkiainen. I norra Estland varade den ungefär hundrafemtio år, medan den i de sydligare delarna varade endast åttio. På en sådan tid hann inte Sverige lämna ett speciellt djupt intryckt. Vidare hade det svenska riket annekterat områdena med militär makt, och lovat att adeln och städerna skulle få behålla sina specialrättigheter.

– På grund av detta kunde svenskarna inte direkt få till stånd några större förnyelser. Men till slut körde Sverige över de lokala makthavarna och tog bort äganderätten av godsägarna. Adelns andra rättigheter förminskades också.

Före Ryssland tog över tycktes utvecklingen i området gå långsamt mot det svenska hållet. Folkundervisningen utvecklades och livegenskapen reglerades. Tarkiainen menar att ett av de mest bestående resultaten av den svenska tiden i Estland var protestantismen.

– Men allt det där var ändå under ytan och landet var helt annorlunda än Sverige. Den svenska kulturen lämnade inte speciellt djupa spår, vilket den tyska däremot gjorde. Det är en klar skillnad mellan Estland och Skandinavien.

 

Postkommunism och klassamhälle

Estlands president Toomas Hendrik Ilves skriver i boken Omalla äänellä att landet är det enda postkommuniska nordiska landet. Tarkiainen är ändå skeptisk.

– Jag skulle inte helt godkänna den formuleringen. Det kan hända att Estland påminner mera om de nordiska länderna än vad Lettland eller Litauen gör, men detta gör inte landet nordiskt. Visst strävar man även i Estland efter en nordisk levnadsstandard och rättsstat, men inte är ju dessa egenskaper på något sätt unikt nordiska.

Enligt Tarkiainen baserar sig den nordiska gemenskapen i grund och botten på språket. Idén om släktfolk uppkom under 1800-talet.

– Danskar, svenskar, norskar, isländare, färöare och även finländare en aning, kände sig som grannar och släktingar eftersom de talade språk som låg mycket nära varandra.

Tarkiainen kontrar påståendet om att Finland ju kan vara ett nordiskt land trots finskan, med att en mycket stor del finländare kan eller förstår svenska, ett skandinaviskt språk. Enligt honom är detta något som man glömmer bort i den estniska diskussionen.

I Finland finns en känsla av att ester såväl som svenskar står finländarna nära. Tarkiainen ser likväl en stor skillnad mellan Sverige och Finland å ena och Estland å andra sidan. Skillnaden beror enligt honom på att de förstnämna hölls självständiga.

– Den estniska överklassen har förstörts upprepade gånger. Detta innebär att dagens ester så att säga är ”nya människor”, väldigt få har någon längre bildningshistoria.

Detta har lett till att dagens Estland inte är ett klassamhälle, trots skillnaderna mellan rika och fattiga. Nästan alla har liknande bakgrunder. Däremot är både Finland och Sverige enligt Tarkiainen klara klassamhällen, med historiska överklasser. Den finländska överklassens natur ligger enligt honom i den traditionella respekten för Ryssland. Sverige är ännu djupare delat, trots att klasskillnaderna är gömda.

– I Sverige ser man ändå nu tydligt hur långt uppdelningen av bostadsområden har gått, mycket längre än i Finland. I landet finns också en hel del överklass med rötter i gamla pengar och adlighet, något som är mycket sällsynt i Finland.

 

Protestantismen

Gemensamt för Estland, Sverige och Finland är den protestantiska tron. Men sekulariseringen har gått olika långt i länderna. I Estland är kyrka och stat avskilda, medan nya former av andlighet är populära.

– Som en ytlig observation skulle jag säga att Finland är det mest religiösa av de tre länderna. I Estland har sekulariseringen gått mycket långt eftersom tron ses som ett främmande inflytande.

Ändå har protestantismen varit mycket viktig även för Estland. Folkets språk, läskunskapen och universitetsutbildningen kommer från protestantismen.

En sekulär skillnad mellan länderna, som tydlig pekar på det tyska inflytandet i Estland, är kutymen att nia. Däremot tackar man i Estland på ett alldeles annat sätt än i Sverige.

– I Sverige är ju tackandet direkt överdådigt. Det är en direkt olycka att hamna bredvid värdinnan vid ett svenskt middagsbord, eftersom man då antas hålla ett skämtsamt tacktal efter att man ätit steken. Här tackar man väldigt lite. Också om man överräcker en blombukett åt en dam, kan det hända att mottagandet är surt. För middagar eller andra vänskapliga gester tackar man nästan aldrig. Lite elakt säger jag att nog är esterna tacksamma och varma, men de klär inte det i ord. Finland befinner sig här någonstans mellan Sverige och Estland.

 

Martti Puukko

översättning Otso Harju