Efter Fukushima

1,1K Det har gått två år sedan en tsunami utlöste kärnkraftshaveriet i Fukushima, Japan. Enligt flera källor har man nu någorlunda koll på reaktorerna, men saneringsarbetet är långt ifrån över och tiotusentals människor har ännu inte kunnat återvända hem. Enligt en bedömning av det ansvariga bolaget Tepco blir kostnaden för sanering och kompensation till drabbade 125 miljarder dollar, cirka 95 miljarder euro. Andra har nämnt summor som varit dubbelt så stora. Låt oss här ändå hålla oss till Tepcos egen uppskattning och låt oss för en stund medvetet glömma bort alla miljövärden och allt mänskligt lidande som det är svårt att sätta en prislapp på, och låt oss försöka relatera kostnaden till något påtagligt.

Beloppet 95 miljarder euro motsvarar ungefär 11 procent av Japans statsbudget. I en mindre ekonomi som Finlands motsvarar summan 175 procent av budgeten – eller priset för 10–15 stycken sådana reaktorer som planeras i Pyhäjoki. Om Finland skulle få en lika omfattande olycka på halsen skulle den i ett slag mer än fördubbla vår statsskuld (förutsatt att beloppet kvickt kunde lånas upp).

Alternativt kunde vi för 95 miljarder euro köpa ett eget vindkraftverk på 10 kilowatt till samtliga 5,4 miljoner finländare (utan mängdrabatt). En sådan investering vore av många orsaker inte det minsta vettig, men själva räkneövningen ger en fingervisning om alternativen. Utslaget på årsbasis skulle alla dess små vindkraftverk producera lika mycket el som vi konsumerar idag.

De finländska besluten att satsa på kärnkraft är fattade av riksdagen i demokratisk ordning och det ansvar som nu och i framtiden finns att utkräva är i första hand politiskt. Och visst går det att förstå en del av de motiv som många förespråkare upplever som viktiga, att kärnelen är förhållandevis koldioxidneutral och ganska okänslig för väderförhållanden eller stopp i bränsleimporten. Men i praktiken bygger produktionen på den sorts kapitalism där vinsterna privatiseras och förlusterna socialiseras, skjuts på framtiden eller på annat sätt hålls utanför producenternas bokslut. Framför allt gäller detta vid olyckor som i Tjernobyl eller Fukushima. I Finlands atomansvarighetslag finns visserligen numera en skrivning om att kärnkraftsoperatörer är obegränsat ansvariga för atomolyckor i Finland, vilket i sig är bra. Frågan är förstås hur stor risken är att det i alla fall blir skattebetalarna som tvingas betala notan om ”det mycket osannolika” inträffar. Orsakas ett haveri till exempel av en terrorattack går energibolagen fria, enligt lagstiftningen. Och i ett blogginlägg från ifjol menade miljöminister Ville Niinistö att det där med obegränsat ansvar bara är ”tomma ord”.

Om någon undrar så har den japanska staten i praktiken tvingats ta över Tepco.

I detta nummer av Ny Tid intervjuas den japanska antikärnkraftsaktivisten Kanako Kuramitsu på sidan 3 och på sidorna 8-9 skriver den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj om Tjernobyl – kärnkraftens Pompej – och om vilket avtryck den olyckan lämnat i det mentala landskapet i regionen. Strålningen avtar sakta och runtom sarkofagen, dödens och evighetens epicentrum, händer oväntade saker – en något morbid turismindustri blomstrar och i människans frånvaro har många djurarter bildat unika bestånd. Aleksijevitj nämner också de olika uppskattningarna av hur många som egentligen dog, eller ännu kommer att dö: ”Jag vet inte om man då har räknat in alla dem som dog av hjärnblödning eller hjärtinfarkt, eller av sorg och längtan, sedan de blivit förflyttade från sina hem.”

Sedan Tjernobyl har två och ett halvt decennium förflutit, sedan Fukushima bara två år. Det tar tid innan den stora berättelsen tar form. Om Fukushima vet vi fortfarande ganska lite. Också den olyckan sätter dina spår i såväl natur som kultur men hur dessa ser ut, och vart det leder, är ännu förborgat.

Fredrik Sonck