Trots att Chistopher Hitchens hade en tendens att låta som den stenålderssexistiska farbrodern på släktmiddagen, bjöd hans långa kärriär som skribent även på ett antal guldkorn. För den som orkar gräva kan boken Arguably vara en guldgruva, skriver Otto Ekman.
Då den berömde författaren och debattören Christopher Hitchens avled i struphuvudcancer 2011 var hans namn ännu relativt okänt för undertecknad. Precis som det, vågar jag anta, var för en rätt stor del av alla de efter 1990 födda (främst män/pojkar) som efter att den store tänkarens bortgång basunerats ut, valde att uttrycka plötsliga utbrott av sorg, saknad och respekt genom att dela hundratals bilder av den buttre, till utseendet vagt abborrlike tänkaren på sociala medier.
Populärast var ett foto där ”The Hitch” kopierar Albert Camus pose med cigarett och uppfälld krage. Han blänger på åskådaren med just den min som en man som hellre utsätter sig för waterboarding än erkänner att han har fel kan tänkas anta precis före han ska till att läxa upp någon stackars plebej som gjort misstaget att spilla hans drink, eller tro för mycket på Gud i hans närvaro.
Men ingen man väljer sin fanclub, särskilt inte i Interneteran, och sina drag av pop-intellektuell till trots kunde Hitchens ändå backa upp sin berömmelse med en solid massa välskriven text om en imponerande rad olika ämnen. Arguably är en kompilation där författarens tankar angående religion, politik och litteratur är samlade i form av kolumner, essäer och recensioner från hans storhetstid.
Volymen är med sina solida 787 sidor något av en tegelsten vars värmeisolerande kvaliteter kunde tänkas lämpa sig också för husbygge. Pärmen dekoreras naturligtvis av en imposant helfigursbild av mannen själv, omgiven av sina böcker, och trots en något högre ålder fortfarande till anletsdragen omisskännligen besläktad med en måttligt road rovfisk.
Riktigt fula sidor
Boken är uppdelad enligt tema. Första delen samlar Hitchens skrivelser om sitt adopterade hemland, USA, dit han flyttade från ett England som han beskrev som ”likt Weimarrepubliken men utan sexet”. Som många första generationens amerikaner är Hitchens tidvis entusiastisk, på gränsen till naiv, över sitt nya hemland även om han ändå inte helt saknar integriteten att kritisera.
Texterna, främst i form av recensioner men även en och annan debattartikel, behandlar allting från John Browns kamp mot slaveriet och Abraham Lincolns presidentskap till John F. Kennedys kroniska sjukdomar, övermedicineringar och svagare sidor. Särskilt avsnittet om den sistnämnde hör till antologins höjdpunkter, då författaren visar sin skarpaste och mest skoningslösa sida mot en av de Förenta Staternas populäraste presidenter.
Avsnittet belyser också den evige debattörens mer kontroversiella åsikter. Han drar paralleller till den då nybildade amerikanska flottans expeditioner mot nordafrikanska medelhavspirater på 1800-talet, för att prisa dagens imperialistiska ”krig mot terrorn”. Ibland tränger riktigt fula sidor fram, som då han föraktfullt fnysande kollektivt avfärdar ”muslimsk självömkan” och slänger omkring sig termer som ”pseudo-socialistisk populism” för att avfärda de som ifrågasätter USA:s imperialistiska äventyr i Irak.
Inte för att detta skulle hindra honom från att i en annan essä medge, och till och med raljera om, hur katastrofala följderna sedermera blivit. Detta gör han med samma kampvilja och vassa formuleringar som han några år tidigare använde för att propagera för tanken att demokratispridning med fjärrstyrda bomber var en god idé.
Lätt berusad farbror
Tendensen att studsa lite i sin position visar sig även på andra håll i Hitchens skrivande. Något längre fram i boken hittar vi ett kåseri med den rysningsframkallande titeln ”Why Women aren’t Funny”. Där får vi först se en outhärdligt gubbig sida av författaren framlägga en klumpig teori, där en ensidig syn på darwinistisk fortplantningslogik används för att förklara varför kvinnor inte kan vara bra komiker. Sedan tycks Hitchens inse hur han låter, så han ser till att späcka resonemanget med exempel på kvinnliga humorister han uppskattar och exempel på hur han frågat kvinnliga bekanta om råd, som för att försöka pudra över det stenålderssexistiska grundargumentet.
Resultatet blir en text som känns svår att ens bli upprörd över eftersom den i grund och botten säger emot sig själv, på ett sätt som kanske var ämnat att verka ironiskt lättsamt men ger ett irriterande obeslutsamt intryck.
Men över en hel karriär av aktivt skrivande och ifrågasättande av etablerade åsikter är det omöjligt att undvika en och annan groda. I sin vitt omspännande storlek omfattar Arguably mer än nog av intressant och intelligent läsning, för att kompensera för stunderna då luntan känns som en mer välformulerad version av din äldre medelålders farbror som aldrig gifte sig, som druckit för mycket vin på släktmiddagen och nu skall förklara för dig hur saker hänger ihop.
Hitchens ägde sina egna alkoholproblem till trots en imponerande allmänbildning och skarpsinne att utnyttja den, och förutom omnämnda anglo-amerikofiliska navelskåderi och kåserier på saklighetens gräns (det finns ett om avsugningar också) innehåller Arguably en guldgruva av allt man kan tänka sig.
Från analyser av författarskap från Wodehouse till J.K. Rowling till miniatyrbiografier (i form av läsvärda recensioner av biografier) av allt från obskyra revolutionärer som Victor Serge till politiska ikoner som Benazir Bhutto och Salvador Allende. Läsaren får ta del av hur Hitchens misshandlades av syriska nationalsocialister i Beirut och vilket beteende han avskyr hos servitörer, allt levererat med humor och intelligens som gör också sådant som inte tidigare intresserat en till ett nöje att läsa.
Få lär orka från pärm till pärm på en gång, men mängden intressant stoff räcker för mången regnig dag.
Otto Ekman
Christopher Hitchens: Arguably. Atlantic books, 2011
