”Jag var anarkist, inte kommunist”

av Oskar Skogberg

Då den progressiva rockmusiken slog sina första ackord i Finland stod Sibbobon Jukka ”Gutsi” Gustavson i centrum. I år har det gått fyrtio år sedan hans mest betydelsefulla verk, lp:n Being med gruppen Wigwam, utkom. Den stämplades som en vänsterskiva – trots att det inte alls var meningen.

Medan kattgamlingen Molly tuggar i sig torrfoder får Jukka Gustavson hålla ett öga på den yngre katten Ransu, som även han gärna vill hugga i. Molly har diabetes så det är viktigt att hon får äta i fred.

– Ransu är min nattkompis, han brukar ligga bakom min rygg när jag under småtimmarna sitter och skriver noter i kökssoffan, förklarar Gustavson då han lyfter upp den svartvita katten.

Vi sätter oss vid köksbordet och Gustavson bjuder på vichyvatten. På bordsduken ligger ett tunt lager mjöl och han förklarar att det härstammar från då frun Leena bakat semlor. Hon är danskonstnär och danspedagog, vid tiden för intervjun har hon åkt till en dansinstitution i Outokumpu.

– Jag har jobbat där tillsammans med Leena och ackompanjerat en av hennes danskurser. Vi har även uppträtt där på en festival. Men just nu minns jag inte vad den heter.

Gustavson frågar mig vad som är syftet med intervjun. Jag förklarar att jag i höstas fick tag på några Wigwam-skivor, och att jag sedan dess funderat på att det skulle vara intressant att skriva om hans tid i bandet och allmänt om hans musikerkarriär. Wigwam var trots allt en pionjär inom proggrocken.

– I Finland var vi ju det. Tasavallan Presidentti och Wigwam var de första egentliga proggbanden. Just på grund av det här blev vår roll inom musiklivet ganska motsägelsefull. Å ena sidan uppfattades vi som en poporkester, med intervjuer i musiktidningarna. De vackra pojkarna Jim Pembroke och Ronnie Österberg sågs som popidoler tack vare sina tidigare musikprojekt. Å andra sidan var musiken vi spelade, med långa tematiska bågar och improvisationer, lite för svår för en stor del av publiken. Man märkte det tydligt på våra konserter. Största delen av människorna försvann mitt i men kvar framför scenen blev tjugo till trettio hängivna anhängare.

På det sättet hörde Wigwam enligt Gustavson även till kategorin underground, vilket också syntes i skivförsäljningen.

– Under min tid såldes våra skivor endast i tusen till tvåtusen exemplar, trots att vi fick positiva recensioner, även utrikes.

Ur Gustavsons diskografi framgår att det efter tiden med Wigwam och några soloalbum blev en lång paus med skivutgivningarna. De senaste åren har igen bjudit på flera soloalbum och Gustavson är även krediterad på andra artisters skivor. Betyder det här att han efter ett uppehåll igen velat satsa på musiken?

– Det är nog något av en chimär. För det var inte mitt val att det tog slut i början av 80-talet. Efter introduceringen av new wave, punk och heavy sågs proggen som museal. I Finland hade vi ju hela tiden varit i marginalen men då blev det omöjligt att göra sig gällande med den genren. Till all lycka var 80-talet min frus gyllene årtionde och jag komponerade musiken till många av hennes föreställningar. Hon gav bara ett direktiv: ingen jazz och ingen rock. Hon ville ha mer experimentell musik.

 

Namnstarka förebilder

Foto: Oskar Skogberg

Foto: Oskar Skogberg

Jukka Rainer Gustavson föddes den 17 oktober 1951 i Sibbo i Östnyland. Hemspråket var finska men Gustavson säger att han redan som liten lärde sig svenska av de andra barnen i byn. Gustavson talar språket utmärkt, men då han blir ivrig eller vill få en högre precision i vad han säger övergår han till finska.

– Också min mamma måste kunna bra svenska i sitt jobb. Hon var i fyrtio år postföreståndarinna här i Söderkulla.

Gustavsons musikintresse vaknade tidigt. Då han var fyra år köpte familjen ett piano och han övade på att spela den tidens ”radiohitar” på gehör. Den första pianoundervisningen fick han hos sin folkskollärare, senare blev det lektioner i klassisk pianomusik i sammanlagt åtta år vid Borgå musikinstitut under ledning av Sara Gyllenberg. Det var ändå en annan typ av musik som tilltalade honom så pianostudierna fick en underordnad roll.

– The Beatles var en viktig förebild. Efter rockperioden blev de ju hur proggiga som helst. Till exempel Eleanor Rigby med sina stråkar och George Martins fina symfoniska orkestreringar i I Am the Walrus med radioprat och så vidare. En viktig upplevelse för mig var då vi med Borgåbandet TOJ Limited såg Spencer Davis Group uppträda i Helsingfors vintern 1967. Jag blev helt betagen av organisten och sångaren Steve Winwood och jag försökte apa efter hans sångstil och jazziga spelsätt så gott jag kunde.

Även genren rhythm and blues fick en viktig roll i Gustavsons musikaliska identitet.

– I Finland lyssnade man främst på brittisk blues, men de som var riktigt insatta i stilen lyssnade också på den amerikanska. I gymnasiet i Borgå hade jag kultiverade skolkamrater som läkarsönerna Eero och Risto Gullichsen. Tack vare deras skivor blev jag bekant med musiker som John Lee Hooker, Sonny Boy Williamson, Howlin’ Wolf, Muddy Waters och Ray Charles.

Mot bakgrunden av Gustavsons tidiga bekantskap med pianot är det kanske inte så överraskande att elorgel och keyboard blev hans främsta instrument. Som Hammond-organist är hans rykte legendariskt. Bland sina organist-förebilder nämner han förutom Steve Winwood även Jimmy Smith och Jack McDuff.

– Också Frank Zappa var en viktig inspirationskälla både för mig och Pekka Pohjola. Till Wigwam-albumet Fairyport komponerade han stycket Hot Mice som var en hommage till Zappas skiva Hot Rats. Själv hoppades jag att blåsarrangemangen i till exempel Pedagogue på skivan Being skulle låta så Zappa-aktiga som möjligt.

 

Luulosairas och Jesu Fåglar

Året var 1969 då Gustavson gick med i det nygrundade bandet Wigwam på inbjudan av gitarristen Vladimir ”Nikke” Nikamo. De hade spelat tillsammans redan tidigare i den sista sammansättningen av gruppen Roosters. Förutom Gustavson och Nikamo bestod Wigwam anno 1969 av basisten Mats Huldén, trummisen Ronnie Österberg samt den brittiska sångaren Jim Pembroke som hade kommit till Finland några år tidigare. Betydelsen av att Wigwam hade en äkta engelsman i leden kan inte överskattas. Pembroke kunde inte bara skriva raffinerade låttexter på sitt modersmål, han hjälpte även till med att finslipa Gustavsons engelska uttal. Därför kunde han i början av sjuttiotalet låta bättre än en del av dagens artister – för att inte tala om politiker.

För Gustavson personligen var Huldén och Nikamo mycket viktiga.

– De var som ett par storebröder för mig och de fick mig att känna mig välkommen och lycklig i orkestern. Man kunde kanske säga trygg, men jag tycker lycklig passar bättre.

Gustavsons första inspelning med Wigwam, singeln Luulosairas – som han hade framfört live redan under tiden i Roosters – blev något överraskande en mainstreamhit och nådde bredare lyssnarskaror än många senare låtar. Då jag frågar om hur svårt det var att få ett skivkontrakt på den tiden säger Gustavson att han inte var med om förhandlingarna.

– Jim och Ronnie hade ju redan gett ut skivor på Love Records med gruppen Blues Section, så de skötte kontakterna till skivbolaget. Vi fick ganska fria händer att göra vad vi ville.

Bandets första lp Hard N’Horny, som kom ut några månader efter singeln Luulosairas, gav bandet en lovande start och ses i alla fall retrospektivt som ett betydande steg framåt för den finländska rockmusiken. Albumet är bokstavligen tudelat: Gustavson står för kompositionerna på a-sidan och Pembroke för dem på b-sidan. Som enda Wigwam-lp innehåller den låtar på både finska och engelska. Efter det här gick man helt över till engelska av språkestetiska skäl.

– Vi tyckte inte att det lät bra att göra skivor på två språk.

Hard N’Horny inleds med en åtta sekunder lång snutt med titeln 633 Jesu Fåglar som är tillskriven Mats Huldén. De åtta sekunderna består av att bandmedlemmarna ironiskt imiterar fågelsång. Eftersom det aldrig hörts något mer av den låten har en del Wigwam-fans ifrågasatt om den alls existerade. Gustavson bekräftar ändå att det fanns en fullång låt.

– På den tiden gällde regeln med högst 20 minuter per lp-sida, i alla fall med utrustningen som fanns tillgänglig i Finland. I annat fall blev ljudet dåligt. Jesu Fåglar, med lyrik på svenska, rymdes inte med men eftersom etiketterna redan var tryckta spelade vi in lite ”fågelljud” istället. Det var som en hälsning att ”sorry, men det här rymdes inte med”.

Vad som hände med den ursprungliga låten vet Gustavson inte.

– Jag har ingen aning om var inspelningen finns i dag och vad jag vet har ingen visat intresse för att ge ut den.

Gustavson säger att arbetet med Hard N’Horny var intressant även på andra sätt.

– Love Records fick vid den tiden ekonomiska problem och hade inte råd att trycka upp skivomslag. Därför fick vi i bandet själva rita konvoluten till de första fyrahundra skivorna. Jag gjorde inte så många men jag minns hur Mats, Ronnie, Nicke och Jim ritade en massa.

De här handtecknade omslagen, med varierande motiv och artistiska ambitioner, har blivit eftertraktade samlarobjekt. Gustavson skrattar när jag berättar att jag sett en bild av ett konvolut med texten ”Including Their New Smash Hit ‘Jesu Fåglar’”.

– Jasså de var så humoristiska. Det kom jag inte ihåg.

 

Olento blev Being

Hard N’Horny släpptes gjorde den såpass vida ringar på vattnet att den amerikanske producenten Kim Fowley blev intresserad av bandet. Han kom till Finland för att producera Wigwams nästa skiva med det uttalade syftet att göra bandet till ett nytt Beatles. Samarbetet mellan producenten och bandet blev ändå problematiskt. Gustavson säger att Fowleys kommersiella idéer inte hade stöd bland alla bandmedlemmar och att hans osakliga kritik mot Huldén och Nikamo fick dem att lämna bandet.

Tombstone Valentine från 1970 anses vara ett något svagare album än föregångaren men tack vare Fowleys kontakter gavs det ut i USA på skivbolaget Verve Forecast. Men eftersom USA-debuten inte backades upp med någon marknadsföringskampanj blev försäljningen obetydlig och skivan föll snart i glömska.

Efter den här svackan spelade Wigwam in två album som kommit att betraktas som klassiker inom genren progressiv rock. Dubbel-lp:n Fairyport gavs ut år 1971 och Being 1973. Den senare baserar sig till stora delar på Gustavsons samhällskritiska diktverk Olento.

Det skedde förändringar i bandsammansättningen mellan så gott som alla skivor. Vid färdigställandet av Tombstone Valentine bestod Wigwam av Gustavson, Pembroke, Österberg och basvirtuosen Pekka Pohjola. Det fanns alltså ingen gitarrist bland de ordinarie medlemmarna, istället ersattes gitarrerna av Gustavsons snabba elorgelspelande vilket gav bandet ett distinkt sound. Ibland anlitades ändå gästande gitarrister, till exempel Jukka Tolonen Tombstone Valentine. Under Gustavsons sista år i Wigwam, efter färdigställandet av Being, fick bandet igen en ordinariegitarrist i Pekka ”Rekku” Rechardt.

Gustavsons låttexter har alltid kretsat kring andliga och existentiella teman och på albumet Being är de samhälls- och ideologikritiska inslagen många. Särskilt på Fairyport och Being antar hans lyrik en form som påminner om fritt medvetandeflöde. Jag frågar honom varifrån hans engagemang kom och varifrån han fick inspirationen.

– Jag läste många fina böcker av bland andra Franz Kafka, Albert Camus, Samuel Becket och Hermann Hesse under gymnasietiden. I något skede började jag tycka att jag ville skriva något själv. Mina förebilder var Procol Harum och den senare The Beatles. De hade fina texter fast man inte alltid kunde slå fast vad de handlade om.

För många av banden som spelade progressiv rock blev låttexterna viktiga.

– Rocklyriken är ju ibland ganska enfaldig. ”Come on baby, I love you baby”, och så vidare. Men inom proggen ville vi säga mer än så. Jag ville väcka etiska frågor och försvara dem som inte tillåts leva i enlighet med de mänskliga rättigheterna. Det är en viktig process för människan att vakna upp etiskt. Att se onda ting i historien och att vilja förbättra världen.

Med låtar som InspiRed Machine och Pride of the Biosphere är Being ett politiskt mycket laddat album. Den förra ironiserar över socialistiska samhällen, den senare är en militärprästs berättelse om hur officerare våldtar servitriser, vilket symboliserar hur våld och krig gör människan galen.

– Pride of the Biosphere är surrealism och mycket svart sarkasm. Då officerarna hör ordet cherries uppfattar de det som gerries och deras hat mot tyskarna eggar dem till att gå så långt som de går. Låten väcker tankar om fältprästen kan vara en riktig kristen då han godkänner våldtäkterna, välsignar vapen och uppviglar till krig.

Tyvärr missförstods Being av många recensenter.

– Cheferna på Love Records var socialister eller rakt utsagt kommunister. De motsatte sig en sovjet-ironisk vers i InspiRed Machine. När den föll bort så förvreds budskapet och Being kallades en vänsterskiva. På den tiden var jag närmast en anarkist och jag försökte uttrycka problemen med alla politiska ideologier på Being.

Nuförtiden är Gustavson politiskt oberoende och ställer sin tro till människans inre utveckling.

– Jag tror på att varje individ kan göra sitt för en bättre värld så länge man håller fast vid sina ideal. Man ska inte göra kompromisser mot dem trots att man på kort sikt skulle ha fördel av det.

Han verkar ändå fortfarande bli upprörd då han tänker tillbaka på sjuttiotalets vänsterradikalism.

– De som ännu på 70-talet såg det sovjetiska samhället som ett ideal lurade bara sig själva. Det fanns så mycket information om hur långt propagandan låg från verkligheten med ojämlikhet, brist på demokrati och förtryck av mänskliga rättigheter. Men vänsterradikalerna ville inte se det.

 

Lämnar Wigwam

Albumen Fairyport och Being var för sin tid mycket avancerad studiokonst. Ett stort antal musikspår mixades ihop till en sofistikerad helhet. På den slutliga skivan kunde alltså samma artist bland annat spela olika instrument samtidigt och sjunga flera stämmor. Trots att skivorna inte nådde de breda massorna varken i Finland eller någon annanstans, lät musikkritikerna sig ändå charmas av det musikaliskt säregna bandet. Till exempel Ian McDonald, biträdande chefredaktör på New Musical Express, skrev i samband med sin recension av Being att Wigwam just då var det bästa bandet i världen utanför USA och Storbritannien.

De här kritikerrosade studioinspelningarna blev ändå så småningom en av orsakerna till att både Gustavson och Pekka Pohjola lämnade Wigwam. Deras kompositioner var mycket svåra eller omöjliga att återge på konserterna vilket innebar att bandet ännu efter flera studioalbum till stora delar tvingades ty sig till covers av andra artisters låtar. Särskilt missnöjd över situationen var trummisen Österberg.

– Det blev uppenbart att Ronnie inte längre ville spela mina och Pekkas kompositioner. Han tyckte att låtarna krävde en jazztrummis och att han inte själv höll måttet. Vi gillade alla hans spelande men han hade sina egna komplex.

Efter det här hade bandet endast Jim Pembrokes musik kvar att spela vilket inte tillfredsställde Gustavson och Pohjola. De ville komponera och framföra sin egen musik.

– Jag meddelade att jag lämnar bandet och Pekka gjorde samma beslut lite senare. Vi sade att vår sista spelning med Wigwam skulle ske på Tavastia i juni 1974.

I det skedet trodde de flesta att Wigwams saga var all. Love Records ville hedra bandet genom att spela in de tre sista konserterna och ge ut valda delar på skiva. Resultatet blev dubbel-lp:n Live Music From The Twilight Zone.

Men Wigwams kommersiella höjdpunkt låg ännu i framtiden. Efter ett kort uppehåll spelade Pembroke, Österberg, Rechardt och Måns Groundstroem på bas in albumet Nuclear Nightclub producerat av Paavo ”Pave” Maijanen. Då det brittiska skivbolaget Virgin blev intresserad av skivan fick Wigwam äntligen en större internationell synlighet. Som första finländska band kunde det skriva på ett betydande internationellt skivkontrakt.

Nuclear Nightclub sålde guld i Finland och även någorlunda bra i England. Men det var uppföljaren Lucky Golden Stripes And Starpose – som spelades in på legendariska The Manor – som slutgiltigt förväntades lyfta bandet till internationell ryktbarhet och framgång. Men så blev det inte, skivan floppade. Gustavson beklagar albumets hårda öde.

– Efter framgången med Nuclear Nightclub blev förväntningarna på det nya albumet kanske omänskligt höga och de hade inga möjligheter att infria dem. Branschen är grym på det sättet. Själv tycker jag att Lucky Golden Stripes blev ett fantastiskt fint album. Men de som hade prestige, alltså recensenter och andra påverkare, ansåg att det var för icke-kommersiellt.

Andra orsaker till att den stora framgången uteblev var att den progressiva musiken som genre var på nedgång och att Wigwam-medlemmarna valde att inte flytta till England.

Atte Blom på Love Records förklarade att pojkarna borde ha bosatt sig i England. För Jim hade det ju varit att flytta hem men Ronnie till exempel hade två små barn så en flytt hade inte varit så enkel. Det förstår jag bra. Om någon hade bett mig flytta hade jag sagt nej. Mitt hem är här i Söderkulla.

Innan Wigwam tystnade för en mycket lång tid spelade man ännu in Dark Album, som publicerades 1977. Gustavson deltog som gästande organist. Men vid det här laget hade intresset för bandet svalnat och skivan distribuerades endast i Finland och Sverige.

Katten Molly verkar vid det här laget finna diskussionen långtråkig så hon påkallar uppmärksamhet genom att energiskt klösa mitt byxben.

– Molly vill säkert ha lite mat igen, säger Gustavson och stiger upp från bordet för att fylla på skålen.

– Såja. Nu får Oskar sitta i fred.

 

Rusmedel

Jag berättar att jag läst att Gustavson skulle vara närmast absolutist och att de övriga Wigwam-medlemmarnas liberalare syn på rusmedel skulle ha sått split inom bandet. Gustavson nekar till att han någonsin skulle ha varit absolutist men säger att han aldrig tyckt om att supa sig full.

Andra rusmedel, som enligt Gustavson ledde till sänkt arbetsmoral inom bandet, låg däremot i bakgrunden då han och Pekka Pohjola lämnade Wigwam. Bandmedlemmarna sökte inte bara musikalisk inspiration av utländska artister, även musiklivets mer negativa sidor nästlade in sig.

– En del medlemmar i Wigwam hade som hobby att röka hasch. Jag rökte inte ens vanlig tobak så även haschpipan gick förbi mig.

Gustavson säger att han inte brydde sig om vad de andra medlemmarna gjorde på fritiden, men att både han och Pekka Pohjola önskade att de andra inte skulle röka före konserterna.

– Vi hade ett gentlemannaavtal men det höll inte alltid. En trummis som precis rökt hasch svänger inte alls och då pinnarna faller ur händerna är resultatet inget annat än ett konstnärligt misslyckande. Om man både hade rökt och druckit öl kunde man vara i ganska dåligt skick under spelningen. Rytmmusik ska spelas med klart huvud och om man går in för att bota sin scenskräck med hash blir det konstnärliga resultatet alltid lidande. Det kan kännas lättare för en själv men publiken märker av det.

 

En religiös man

Sedan slutet av sjuttiotalet tillhör både Gustavson och hans fru Jehovas vittnen.

– Vi studerade i fyra år innan vi döptes 1979. Min övertygelse är att följa Jesus Kristus läror. För att världen ska bli bättre krävs en inblandning av en högre makt, på egen hand lyckas människan inte göra det. Se bara på miljöproblemen. Högt uppsatta beslutsfattare samlas på klimatmöten men de lyckas inte få något till stånd.

Gustavson säger att hans familj inte var religiös men att han själv tidigt utvecklade ett fungerande böneförhållande till Gud.

– Redan som barn trodde jag att Fadern i himlen existerar och att man kunde få tröst av honom. Som lite äldre, i gymnasiet, debatterade vi frågan tillsammans med vänsterradikaler som hade en materialistisk världssyn. Jag studerade deras argument och kom till slutsatsen att det måste finnas en, så att säga, större organisatör. Om man till exempel ser på hur en cell är uppbyggd så är det klart att den inte blivit sådan av slumpen.

Gustavsons förhållande till musikervännen och systerns exman Mats Huldén blev för många år dåligt på grund av Gustavsons medlemskap i Jehovas vittnen. Huldén arbetar i dag förutom som musiker också som översättare. Redan många år tidigare kom Huldéns kunskaper i engelska väl till pass. Även efter att han lämnade Wigwam 1970 bidrog han med att översätta Gustavsons låttexter från finska till engelska.

– Han översatte ännu mitt första soloalbum ...jaloa ylpeyttä yletän… ylevää nöyryyttä nousen. Det blev på engelska… hur var det nu… pride’s an exalted purchase… humility’s the lever sublime. Men han förstod inte min övertygelse och vi gick skilda vägar. Nu har vi igen spelat tillsammans på Björn Krauses Lunch-skiva. Jag är glad att vår relation är ok och att vi åter kan vara vänner. Han var förresten ordinariebasist i Wigwam då de spelade in sin senaste skiva, Some Several Moons år 2005. Det är ett fint album.

 

Många projekt

Vi övergår till att tala om Gustavsons nyare musikproduktion. Han är inne på det sista året av ett femårigt konstnärsstipendium som gjort det möjligt för honom att satsa på musiken fullt ut.

– Tack vare stipendiet kunde jag sluta med nattjobbet jag hade haft i trettio år. Sedan 1977 städade jag på posten i Söderkulla.

Med sitt Organ Fusion Band gav Gustavson ut ett album senast i fjol. Musiktidningen Soundi gav fusion-skivan Root, Stalk & Flower Music fyra stjärnor och Gustavson säger att den sålt lite bättre än sina föregångare.

En musiker Gustavson samarbetat mycket med och som han speciellt vill lyfta fram är gitarristen, kompositören och musikpedagogen Esa Onttonen.

– Han gjorde de fina strängarrangemangen på den senaste skivan. Vi blev bekanta i samband med att jag var gästande solist och kompositör för Uuden Musiikin Orkesteri UMO i september 2005. Onttonen gjorde arrangemangen för mina låtar och klarade det antagligen bättre än vad jag hade gjort själv.

Gustavson är i dag aktiv inom flera band. Han spelar bland annat med en ensemble från Borgå, British Standard, och har gästspelat med Gnomus, ett av Onttonens band. På country- och folkbandet Hoedowns dubbel-cd Black & White är han med som gästande solist och organist. Veckan före intervjun uppträdde han med dem på Malms kulturhus i Helsingfors. I sommar ska han spela med Ulf Krokfors Quartet på jazzfestivalen Pori Jazz och med egna ord samarbetar han ”ganska regelbundet” med basisten Jan-Olof ”Puppe” Strandberg.

– Det är viktigt att ha flera samarbetspartners. För med min egen orkester Organ Fusion Band har vi dessvärre inte blivit bokade till några konserter. Det är vi lite besvikna över.

Gustavson verkar ändå vara glad över och se fram emot ett nytt projekt med Hoedown. Albumet, som förhoppningsvis snart kan bli av, ska begrunda den 60-talsmusik som gjort mest intryck på honom själv.

– Vi har en preliminär överenskommelse om att göra skivan, om jag bara får pengar för projektet. Arbetsnamnet är ”Love, Peace and the Sixties”.

Oskar Skogberg

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.