Jeanette Björkqvists reportage om tvillingarna Tero och Timo i söndagens Hbl föranledde en livlig diskussion på Facebook om utsatta barn samt föräldrarnas och samhällets roll. Det gladde mig, för texten var bra och skriven med en ovanligt stark närvaro. Ändå kunde jag inte låta bli att reagera på att Tölöbornas protester mot stödboendena i samma artikelserie (Hbl 16.3) bemöttes med en sådan undfallande flathet, och att grannprotesterna enligt specialforskare Lasse Peltonen ska ”tas på allvar” eftersom var och en har ”rätt att känna oro för den egna levnadsmiljöns kvalitet, trygghet och kontroll”.
Förlåt, men är Tölöbornas trygghet verkligen nu hotad? Varför skapa den här sortens pseudojämlikhetsproblem i stället för att tydligt peka på att de växande samhällsklyftorna är något vi alla kommer att måsta bära ett ökande ansvar för? I ljuset av att t.ex. spanjorerna går man ur huse för att protestera mot vräkningarna känns Tölöbornas protester mot ett stödboende för hemlösa verkligen ovanligt futtiga.
Reportaget om Tero och Timo fick mig också att tänka på ungdomarna i Virpi Suutaris drabbande dokumentär Hilton! Täällä ollaan elämä, som hade premiär i fredags. Den handlar om ett gäng utslagna ungdomar i Nuorisosäätiös hus som fördriver dagarna genom att driva omkring och dricka billig öl. Vi bor knappt en kilometer därifrån – borde jag nu göra bruk av min rätt att känna oro?
Borde jag skriva en insändare då jag efter lite googlande dessutom kan konstatera att Nuorisosäätiö har sex andra bostadshus i min stadsdel, förutom de stödbostäder för ungdomar som finns i flera av stadens hyreshus, bl.a. vårt?
Kanske jag borde efterlysa s.k. fair share-kriterier för att få fler finlandssvenskar och höginkomsttagare dirigerade till östra Helsingfors?
Nej, allvarligt talat: Varken jag eller barnen har lidit av att bo granne med stödbostäder för ungdomar. Jag känner inte någon oro för att det bor arbetslösa unga i vårt hus, men däremot en väldig oro för att ungdomsarbetslösheten ligger på ca 20 procent och för att 4 000 ungdomar årligen blir utan studieplats på andra stadiet.
Ännu oroligare blir jag när jag på nätet hittar statistik över ungdomsarbetslösheten i Europa: Kring 30 procent i länder som Ungern, Polen, Irland, Portugal, Italien och Slovakien, och hela 50 procent i Spanien och Grekland. Tölöbornas oro i all ära, men i framtiden kan problemen nog få helt andra dimensioner.
Hilton! – och jag rekommenderar att ni ser den! – ger nämligen en skakande inblick i utslagna ungas vardag och den frustration och aggression det skapar att känna att man är utanför samhället. Det blir också väldigt tydligt att den som väl har tappat taget om allt endast har begränsade möjligheter att hitta tillbaka till ett s.k. vanligt liv.
Genom att ställa upp och låta sig filmas hoppas Mira, Janne, Toni och de andra medverkande i filmen på att få upp samhällets ögon för utslagna ungdomars situation. De hade gärna sett att deras politiska åsikter fått mer utrymme, och visst: ungdomsarbetslöshet och marginalisering är frågor av politisk snarare än privat natur. Men i Hbl läser jag sedan att varenda en av ungdomarna i filmen hade valt att ge sin röst åt Sannfinländarna. Så kanske det är detta vi borde diskutera i stället för något enstaka stödboende? Nämligen varför vänstern inte fångar upp de här rösterna, och varför tendensen är att sparka neråt i stället för uppåt?
Jenny Kajanus
är lärare i spanska och svenska
