Välgörare med grön vision

av Johanna Warius

I ett land där möjligheten till skolgång inte är en självklarhet har Paddy Nhim tagit saken i egna händer. Hans hjärtesak är att bygga en miljömedveten skola i en kambodjansk djungelby. 

Då jag ger mig av på djungelvandring i sydvästra Kambodja har jag ingen aning om vilken inspirerande person jag kommer att få lära känna. Än sa länge vet jag bara att vi skall vandra i två dagar och övernatta i något som man med god fantasi kan kalla för by.

Norng Nai består av en klunga simpla bambuhyddor på styltor, i typisk kambodjansk stil. Elektricitet och rinnande vatten är det säkerligen ingen som vågar drömma om här. Det är emellertid inget nytt i ett land där 75 procent av populationen får klara sig utan el och 30 procent saknar rinnande vatten.

Medan jag sitter och skalar morötter inför kvällens middag med Hout, en av våra tre vandringsguider, nämner han i förbifarten något som fångar mitt intresse. Gradvis går det upp for mig att organisatören Sophat ¨Paddy¨ Nhim, 33, är mycket mer än bara vandringsarrangör och gästhusägare.

– För sju månader sedan kunde jag knappt ett ord på något annat språk an khmer, berättar den nittonåriga Hout på skaplig engelska.

– Om inte min förman Paddy hade betalat för mina engelskalektioner och anställt mig vid sitt gästhus skulle jag antagligen aldrig fått lära mig språket.

Sedan två år tillbaka driver Paddy sitt Bamboo Guesthouse i den närbelägna staden Koh Kong. Gästhuset är enkelt men stämningsfullt och omnämns även i reseguiden Lonely Planet. Men Paddy är allt annat än en renodlad affärsman. Han vill snarare ägna sig åt något som han kallar för human business.

– Jag vill ge pojkarna som jag anställer nycklarna till en bättre framtid, förklarar Paddy.

– Om de lär sig engelska har de bättre chanser att kunna göra något av sitt liv. Det är tyvärr ingen självklarhet för de unga här i Kambodja.

Det är lätt att hålla med Paddy då han understryker att landets framtid beror på vilka verktyg ungdomarna får. Mer än hälften av invånarna i Kambodja är under 25 år gamla.

 

Alla skall få gå i skola

Andelen kambodjanska barn som går i skola har enligt UNESCO stigit från 78 procent till 95 procent under de senaste femton åren. Men fastän största delen går i någon form av skola är kvaliteten på undervisningen mycket varierande. Framförallt på landsbygden är det dessutom vanligt att skolgången blir lidande då barnen förväntas hjälpa till med att försörja familjen.

Klyftan mellan städer och landsbygden är fortsättningsvis enorm. Barnen på små och avlägsna orter som Norng Nai har sällan möjlighet till utbildning.

– Jag stötte på den här byn då jag var ute och letade efter nya vandringsrutter. Att barnen här inte har någon möjlighet till en utbildning är något jag inte kunde acceptera. Så jag bestämde mig för att bygga en skola för egna pengar.

Ett tiotal elever kommer att gå i skolan dit även vuxna är välkomna. Under mitt besök skall Paddy och hans byggkarlar just börja bygga och räknar med att vara klara redan om en månad. Det krävs lyckligtvis inte oerhörda resurser för att komma igång. Skolhuset kommer att vara en likadan bambuhydda som de andra byggnaderna i byn. Böcker antar jag vara något av en lyxvara.

Paddy förklarar att fattigdomen är den största utmaningen som hans land står inför. Bruttonationalprodukten ligger på 2400 amerikanska dollar per capita, ungefär en femtondel av Finlands. Att Pol Pots Röda Khmerer på sjuttiotalet tog livet av uppskattningsvis två till tre miljoner människor, i synnerhet utbildade, erbjuder inte precis något idealt utgångsläge för Kambodja.

– För att vårt land skall komma på fötter behövs först och främst utbildning. Till exempel Ton som är från den här byn har aldrig gått i skola trots att han redan är 18 år gammal, berättar Paddy.

En skola är emellertid inte den enda grundläggande servicen eller infrastrukturen som den lilla byn saknar. Som följande projekt på sin lista har Paddy en toalett och en brunn.

 

Motiveras av tron

Utan ett nätverk av bekanta skulle skolprojektet inte vara möjligt. Paddy räknar med att hans vänner ställer upp med små donationer då de ser vad han åstadkommit. Keab Say är en av de engagerade. Han kommer att jobba på frivillig basis i skolan trots att han redan har tre jobb. Paddy är alltså inte den enda som arbetar för ett gott ändamål.

– Att bygga den här skolan är min dröm, säger Paddy. Här använder jag all överlopps tid och alla pengar. Men någon gång i framtiden hoppas jag ha så mycket till övers att jag kan resa med min flickvän till hennes hemland Frankrike.

Medan jag lyssnar till Paddys utläggningar om den globala kapitalismens utmaningar frågar jag mig hur den här mannen som aldrig varit utanför Kambodja utvecklat en sådan politisk medvetenhet. Paddy förklarar att han lärt sig en massa genom att diskutera med utlänningar vid sitt gästhus.

Förutom att bygga skolan och möjliggöra sina anställdas engelskastudier har Paddy valt att ta hand om tre barn till en HIV-positiv mor som han anställt som städerska vid gästhuset.

– Hon är ofta trött och måste vila mycket. Men jag vill inte lämna dem åt sitt öde. Jag träffade barnen då jag gav engelskalektioner i templet och insåg att de behöver hjälp, säger Paddy.

Det är den buddhistiska tron som driver Paddy till att lägga ner så mycket energi på att hjälpa andra.

– Inom buddhismen strävar vi till att släppa taget om våra egna egoistiska strävanden, säger Paddy. Genom goda gärningar är det möjligt att bryta cykeln av reinkarnation och uppnå befrielse. Det är synd att så många bara bryr sig om sin egen familj och närkrets. Vi måste jobba tillsammans för att bygga upp ett friskt och starkt Kambodja.

Då man reser runt i Kambodja ser man hav av skräp längs vägrenarna. Miljöfrågor är ännu inte på tapeten. Även i den här bemärkelsen är Paddy anmärkningsvärd. Jag ser honom flera gånger gå omkring med en plastpåse och plocka upp skräp i byn.

– Jag vill kalla skolan för Paddy’s Ecofriendly School (Paddys miljövänliga skola). Det är hög tid att vi börjar fästa uppmärksamhet vid hur vi behandlar vår omgivning.

Paddys entusiasm har smittat av sig åtminstone på ungdomarna som han anställer.

– Då jag är äldre hoppas jag kunna bli som Paddy, säger Ton med ett leende.

 

Johanna Warius

 

Källor: UNESCO, The World Factbook, The New York Times

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.