1960-talet omges fortfarande av ett visst politiskt skimmer, men ”det sista ideologiska årtiondet” blev inte långt. I studentvärlden, som påverkades snabbast, slog vinden om och började blåsa från öster. Radikalismen komprometterades i mångas ögon och samhället avpolitiserades så småningom på nytt.
Bjarne Nitovuori går i den färska boken Barrikadimaisteri. Pentti Järvinen ja 1960-luvun marssijat tillbaka till den synligaste delen av 60-talsradikalismen, demonstrationerna.

Någon typisk representant för 60-talsradikalismen var Pentti Järvinen inte, det medger Bjarne Nitovuori uttryckligen: ”De radikala rörelserna var i väsentlig grad rörelser för studerande och intelligentsian. Järvinen var lika mycket proletär som akademisk, och han var stolt över sin proletära bakgrund. Han var inte heller lika ljusstark och mediesexig som de mest kända representanterna för 60-talsradikalismen, som t.ex. Arvo Salo, Ilkka Taipale eller Erkki Tuomioja, vilka senare i hög grad kom att personifiera den.” Å andra sidan förknippades radikalismen som fenomen oftast med demonstrationer, och det var nästan alltid Järvinen som stod bakom dem.

Vem var då Pentti Järvinen? Han föddes 1936 i fattiga förhållanden och växte delvis upp på barnhem. Han led hela livet av sviterna av den polio han drabbats av som barn. En stark vilja drev honom dock framåt. Han kom in i arbetslivet som 15-åring, som lärling på Maakansas tryckeri, och gick efter jobbet i kvällsläroverk, där han så småningom blev student. År 1956 kom han in på Kiljava fackföreningsinstitut och blev där skogit – bortåt 90 procent av eleverna räknades till den av Emil Skog ledda socialdemokratiska oppositionen, som vid denna tid dominerade facket. Följande steg blev en tvåmånaders kurs vid det nordiska fackliga institutet i Genève.

Hösten 1959 började Järvinen studera statsvetenskap, vilket för hans och många andras del inte bara innebar föreläsningar, utan också att sitta på Helsingfors universitets café och diskutera. Det var också där Bjarne Nitovuori blev bekant med honom hösten 1963. När Järvinen 1964 grundade den socialistiska studentföreningen SOY gick Nitovuori med i den. Han har alltså upplevt det han nu skriver om på nära håll, men det innebär inte att boken skulle vara någon vänskrift. Den är ytterst saklig och baserar sig på noggranna arkivstudier och intervjuer.

 

”Forskarna” och ”demonstranterna”– tutkijat och marssijat – var beteckningar för de två huvudläger som snabbt uppstod inom De hundras kommitté som grundades år 1963 som en radikalare fredsorganisation än Fredsförbundet (som den dock anslöt sig till) och mera fristående än Fredskämparna, som ansågs vara alltför Moskvatrogna. Den här kategoriseringen har levt kvar till våra dagar som en bild av 60-talet, trots att det nog kunde finnas viktigare aspekter att betona.

När förlaget Into ordnade en diskussion om den nyutkomna boken på Arbetarrörelsens bibliotek hade man valt Kalevi Suomela som huvudkommentator, ett val som på sitt sätt än en gång bekräftade Pentti Järvinens nederlag i den dragkampen. Suomela var nämligen den som aktivast introducerade De hundras kommitté i Finland efter att ha bekantat sig med dess engelska förebild, ledd av Bertrand Russell. Suomela var också den som Järvinen försökte störta från kommitténs ledning, vilket misslyckades. Suomela har varit aktiv i ledningen för kommittén och senare också för Fredsförbundet fram till våra dagar, medan Järvinen efter förlusten lämnade kommittén och skapade sina egna projekt.

Uppfattningen man får av boken (utan att Nitovuori skriver ut det) är att Järvinen åtminstone under sin aktivaste period hade svårt att arbeta kollektivt – om han inte fick bestämma drog han sig hellre tillbaka och bildade en ny organisation eller rörelse. På så sätt bidrog han ändå till att det fanns alternativ som inte var partibaserade. Det är kanske delvis därför som tudelningen ”forskare” – ”demonstranter” levt kvar så segt, den påminner om en tid där man kunde engagera sig politiskt, utan att behöva jämföra partiprogram, och låta sin egen läggning avgöra.

 

”Det sista ideologiska årtiondet” kallas 60-talet av Nitovuori. Det var en islossningstid – gamla tankemönster bröts upp och ”allt blev möjligt”. Inom politiken blev det snart för mycket av det goda när taistoiterna blev helt dominerande inom universitetsvärlden, det kunde kännas som om isblocken stapplat upp sig till dammar som åstadkom ordentliga översvämningar. Det skapade hos många en motvilja mot politik som höll i sig länge. Därför finns det väl fortfarande ett visst skimmer över det avlägsna 60-talet.

Den nya vänstern var ju heller inget speciellt finländskt fenomen. I hela Västeuropa och USA protesterade ungdomen mot Vietnamkriget och förde också fram alldeles egna krav. I Finland gällde ett speciellt populärt krav att upphäva av nöjesförbudet på bönlördagar. Det kan låta kuriöst i nutida öron, men detta engagerade många unga som deltog i demonstrationer, ofta organiserade av Pentti Järvinen.

Men framför allt demonstrerade man mot USA:s krig i Vietnam. Järvinen bildade en kommitté för vänskap med Vietnam, som huvudsakligen ägnade sig åt demonstrationer och så småningom gick upp i Fredskämparna. För mig känns det som om Järvinens intresseinriktning och arbetssätt framför allt skulle ha förts vidare av taistoiterna, men Järvinen hade själv inte någon dragning åt det hållet. När skogiternas parti ASSF beslöt att återförena sig med socialdemokraterna 1972 hörde Järvinen till den minoritet som motsatte sig beslutet och bildade socialistiska arbetarpartiet, där han ingick i den arbetsgrupp som skulle skriva partiets principprogram. Han utträdde dock ur partiet när han märkte att det ”höll på att bli mer taistoitiskt än taistoiterna själva” och anslöt sig 1975 till SDP genom den svenskspråkiga föreningen Socialistiskt Forum (tidigare Socialdemokratiska studentföreningen).

 

Ett vänstersocialistiskt parti var länge ett viktigt mål för Järvinen. Medan 60-talsradikalismen i resten av världen huvudsakligen hade funnit sina former utanför partiernas ramar hade den i Finland en stark anknytning till vänsterpartierna och försökte påverka dem. Under denna tid fanns det nog ett utrymme mellan SDP, vars ledning styrde långt åt höger, och DFFF/FKP, där inflytandet från Moskva fortfarande kändes påtagligt. Järvinen hade sin bakgrund i skogiternas ASSF, men genom det obundna SOY skapade han ett bredare kontaktnät, som bl.a. sträckte sig till kretsen kring tidskriften Tilanne.

Denna tidskrift började utkomma i november 1961, men gruppen bakom den hade rötter i författar- och konstnärsgruppen Kiila och i studentorganisationen ASS som i slutet av 30-talet uteslöts från SDP som alltför radikal. Mänskor i denna krets bildade den första rörelsen för vänskap med Sovjetunionen, och hamnade i fängelse för det. Till dem hörde Mauri Ryömä, som på 50-talet blev chefredaktör för FKP:s Työkansan Sanomat och 1956 öppnade tidningens spalter för en diskussion om Stalin och om partiets linje. Två år tidigare hade DFFF-organet Vapaa Sanas chefredaktör Raoul Palmgren avsatts för sin alltför fria linje. Han hade efterträtts av Jarno Pennanen, som sedan blev chefredaktör för den sammanslagna tidningen Kansan Uutiset, för att därefter verka tre år som tidningens korrespondent i Moskva. Detta hade uppenbart en effekt motsatt den eftersträvade – Pennanen blev mer kritisk mot SuKP och startade så småningom Tilanne som en plattform för diskussion om socialistisk politik och kultur. Kring sig samlade han en bred skara framför allt ur kretsen kring Kiila: Raoul Palmgren, Arvo Turtiainen, Brita Polttila, Aira och Elvi Sinervo och den senares son med Mauri Ryömä, Ilkka Ryömä.

Det smått paradoxala var alltså att delvis samma krets som först talat för en försonligare hållning till Sovjetunionen två årtionden senare talade för en mer kritisk inställning. Vilket inte utesluter att man hade rätt båda gångerna.

Hur mycket Pentti Järvinen egentligen hade med Tilanne att göra framgår inte av boken, däremot visar den att tidskriftsaktivisternas söner och döttrar sökte sig till SOY.

 

Till diskussionen om boken på Arbetarrörelsens bibliotek hade man bjudit många av dem som i tiden haft med Pentti Järvinen och grundandet av De hundras kommitté att göra. Det var som en klassträff där mänskor som inte haft med varandra att göra på länge och som utvecklats åt olika håll möts igen efter 40 år. Jaakko Blomberg, senare diplomat, konstaterade bl.a. att kommittén haft en föregångare på finlandssvenskt håll, Front mot kärnvapen, där Pär Stenbäck var en av de aktiva.

En annan veterandiplomat, högersocialdemokraten Pekka Korvenheimo, medverkade också med en kommentar. Han lyckades i tiden skjuta upp grundandet av De hundras kommitté med argumentet att detta skulle vara alltför radikalt – i stället föreslog han att man skulle bilda Studenternas FN-förening, vilket också gjordes med honom själv som ordförande och Paavo Lipponen som viceordförande. (Lipponen verkade dock också inom De hundras kommitté).

Under diskussionen höll Korvenheimo fast vid sin gamla ståndpunkt – Studenternas FN-förening hade grundats som en kanal för ungdomens växande internationalism, men den godkände inte det krav på ensidig nedrustning som De hundras kommitté och speciellt Järvinen representerade. Han kände sig representera vapenbrödrasocialisternas ättlingar – sådan var tidens anda bland den tidens socialdemokrater. Man skulle vara reservofficerare (eller möjligen reservunderofficerare).

Korvenheimo påpekade också att det inte var Järvinen som var den mest centrala gestalten i gänget på unis kafé, utan Lande Lindfors, vilket låter sannolikt för en som missade denna del av den akademiska bildningsgången.

Peter Lodenius

Bjarne Nitovuori: Barrikadimaisteri. Pentti Järvinen ja 1960-luvun marssijat. Into, 2013.

1 kommentar

Profilbild
Jyrki Hilpelä 13 september, 2014 - 22:50

Jag ser 60-talet som en stor världsåskådningsbrytning. Man lämnade medvetet den emotionellt laddade fosterländskhet och i den underkastade religion. Men inte omedelbart nationen i helhet. Det fanns ett avantgarde. De var född på 30-talet, barn under kriget och unga studerande på 50-talet. Där fanns Christer Kihlman, Claes Andersson, Lande Lindfors, Jörn Donner, Kalle Holmberg, Kaj Chydenius, Ralf Nordgren, Ilkka Ryömä o.s.v. 50-talets anda var utpräglat rationalistisk och saklig. Stora känslor och överväldigande idéer måste elimineras. Man kände dragning åt den logiska empirismen, som bestämt slog tillbaka metafysiken. Poesin blev konstaterande. Man lyssnade invid den klassiska musiken jazz, den okonventionella musiken. I stället för regler och auktoritet lade man fantasi och individualism. Men det var också ett slags ideologi.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.