Om man skulle göra en matematisk övning kring mängden efterlevande till de nästan 450 000 människor som under perioden 1939-1944 blev evakuerade från Karelen, skulle det vara möjligt att kvantitativt definiera effekterna av en av de största kulturella och identitetsberövande kriserna i Finlands historia. Men hur kan man göra en sådan bedömning kvalitativt?
Inga fotografier, knappast ens minnen, endast en vag bild av en björkallé. Min mor var fem år. Ett barn glömmer. Vid återbesöket en lång vandring via igenvuxna fält och övervuxna skogar, endast för att finna en farstutrappa. En sten är allt som finns kvar av det som var ett hem. Som en av tusen och åter tusen avkomlingar till de evakuerade blir bristen på historia en del av min identitet.
För mig är det därför förståeligt att flera av konstnärerna som deltar i utställningen Karjala! avbildar, skapar, kommenterar och återberättar objektet, föremålet – något materiellt som kan fungera som ett bevis för att ett normalt liv funnits.
Evakuera betyder tömma, efter latinets evacuare. Evakko har blivit den finska benämningen på de personer som förflyttades, tömdes. Vacuus är det som blir kvar, en tomhet, ett tomrum. Jag ser utställningen på Helsingfors konsthall som ett sätt eller en vilja att bryta detta vakuum som många efterlevande till de evakuerade på olika sätt befunnit sig i.
Gruppen konstnärer som samlats kring utställningsprojektet har tagit namnet ozane. Det är karelska och betyder människans lott, vårt öde, en benämning för både lycka och olycka. Alla i gruppen är födda på 1950- och 60-talen. Detta är den generation som kommer att bearbeta, balansera och dekonstruera erfarenheter, minnen, berättelser och fantasier – affekterna och emotionerna som evakueringen har gett upphov till. Eftersom livet och historien går vidare, har yngre generationer andra kriser att hantera.
Därför känns Karjala! som en del av historien, som en generationsutställning. Samtidigt är den ett exempel på hur konkreta händelser omskrivs till konstverk. Konsten blir här en metod för dekonstruktion, sortering och omvärdering. Dokumentära videon, husinstallationer, objektsamlingar, textansamlingar, gemenskaper i körsång eller måltider, formlösheter som söker form. Avbildningar, referenser, kommentarer, sammankopplingar.
Är det då en bra, kvalitativ konstutställning? Kanske är det viktigare att låta affekten ta över. Att tillåta konsten och utställningen ha funktionen av känslouttryck, av expressiv kontemplation över en förlust som måste få bearbetas. Tillräckligt många besökare kommer att känna igen sig.
Maria Hirvi-Ijäs
Karjala! på Helsingfors Konsthall. Till den 14 april.
