När de sista gästerna vinglade hem från nattklubben Amarillo i Helsingfors väcktes John i det fönsterlösa källarförrådet i Berghäll – dags att städa nattklubben. Utan giltigt uppehållstillstånd tog han emot det jobb som erbjöds: ett svartjobb. John är inte ensam om sina erfarenheter. Det är många undangömda migranter som mot slavlön städat upp efter innerstadens festprissar. 

En sommardag år 2009 har John  bestämt sig. Nu ska han få den där obetalda lönen på långt över tusen euro. Han har i flera månader städat S-kedjans restaurang Amarillo i centrum av Helsingfors. Han har jobbat under slavlika förhållanden. Varje morgon vid fyratiden har arbetsgivaren kommit efter honom från källarförrådet i Berghäll där han inhysts att bo. Lönen? Ja, den betalades när arbetsgivaren var på humör.

Idag ska han med hjälp av tre kompisar få den där obetalda lönen och de har nycklarna och passerkortet till Johns arbetsplats som pant.

De tre vännerna möter Johns forna chef nere vid garderoben i Mejlans sjukhus. Chefen ser blek, sjuk och trött ut.

– Kan du ge Johns pengar nu?

– Ge nyckeln först.

– Pengarna först.

Scenen är som från en billig gangsterfilm när två väskor ska byta ägare. Högljudda rop och tumult uppstår.

Sjukhusvaktmästarna ber dem gå ut. När situationen inte löser sig får någon idén att ringa polisen, men det visar sig vara ett stort misstag. Efter att konstaplarna frågat vad som står på ber de Johns vänner överräcka chefens ägodelar. Chefen ler i mjugg. Pengarna får John aldrig se.

 

Under jorden

John finns på riktigt. Han är född i norra Nigeria i en politiskt medveten familj. Uppmuntrad av sin farbror började han i början av 2000-talet stöda motståndsrörelsen Massob som kämpar för igbornas rättigheter och för ett självständigt Biafra. När den nigerianska armén började fängsla och tortera Massobaktivister såg John och hans familj det som säkrast att han skulle lämna landet. Genom nigerianska kontakter lyckades John ta sig till Finland via Moskva. I Finland sökte han asyl. För dem som läst Kaisa Viitanens och Katja Tähjäs dokumentärbok Paperittomat (De papperslösa) från år 2010 är början av Johns berättelse bekant. I boken berättar han och 24 andra papperslösa om sina liv. John redogör för sin resa till och genom Finland, om de två negativa asylbesluten, avvisningshotet och livet som undangömd, skyddslös och papperslös arbetare i Helsingfors.

En av de få ljusglimtarna i hans liv är att han träffar finländska Elina, som han numera har ett gemensamt barn med.

Ny Tid träffar John i början av mars – i närheten av den restaurang han städade i flera månader.

– Jag fick jobbet på Amarillo via en palestinsk bekant som jag träffade då jag bodde på ett vandrarhem i Helsingfors. Polisen letade efter mig och jag hade ingenstans att bo. Jag betalade 30 euro per natt och pengarna höll på att ta slut.

Den palestinska kontakten berättade att han kände en man som kunde erbjuda jobb. Redan från början fick John veta att det kommer att bli problem med lönen – själv hade palestiniern jobbat för mannen och blev utan flera månaders lön.

– Det enda skälet till att jag blev rekommenderad att jobba för den här typen var att jag kunde få ett ställe att bo på via honom. Mina sista pengar gick åt till att betala för övernattningen på vandrarhemmet. Jag visste att jag hade en chans att få ett ställe att bo på, men var medveten om att jag skulle tvingas jobba som en slav. Jag hade inget alternativ. I den situationen var det bättre att få gratis boende och lite pengar för mat, säger John.

När han jobbade som städare upplevde han att han måste acceptera de villkor arbetsgivaren dikterade. Utan giltiga papper fanns det ingenstans dit han kunde vända sig. Och chefen utnyttjade situationen maximalt.

– Han frågade aldrig efter några dokument av mig – man bara kom dit och gjorde jobbet.

John känner många utlänningar som jobbade via samma bolag – ett bolag som hade lyckats bli underleverantör till det städbolag som ansvarade för många av HOK-Elantos (som hör till S-kedjan) restauranger (se artikeln invid). Alla städare hade liknande problem med lönen: den betalades mycket oregelbundet och alltid i cash.

– En av städarna beslöt att reda upp de obetalda lönerna och gick till bolagets kontor i Sörnäs. Efter en lång stunds väntan kom chefen med sin bil och bad städaren hoppa in i bilen. Så åkte de två till polisstationen och där uppstod ett gräl om de uteblivna pengarna, berättar John.

När polisen frågade om städaren med hjälp av kontrakt eller lönekvitton kunde bevisa jobbet som städare var svaret nej. Så fick de den utnyttjade städaren och hans chef vandra ut från polisstationen.

Apropå polisen. John undviker i flera år att gå i närheten av Helsingfors järnvägsstation – där är risken att bli kontrollerad av polisen störst. Som papperslös är det bäst att inte ha med polisen att göra. Om du inte har giltigt uppehållstillstånd förs du till förvaret i Krämertsskog för att senare bli utskickad ur landet. Så en dag för några år sedan träffar John ändå några kompisar vid järnvägsstationen och vips är polisen där. Efter några veckor i det öppna flyktingfängelset i Helsingfors – officiellt: förvaret i Krämertsskog – skickas John till Abuja, Nigeria. Då vet den den blivande mamman Elina och den blivande pappan John inte när de kommer att träffas igen.

Medan Elina föder en liten pojke fortsätter Johns liv i ovisshet om hur den nya familjens liv ska se ut. Sonen har redan lärt sig gå när beskedet om Johns uppehållstillstånd äntligen godkänns år 2011 – det gemensamma barnet öppnar den finska statens dörrar.

 

Det nya livet i Finland

För tillfället jobbar John på två olika ställen med städ- och diskjobb som tillfällig timanställd. Den ena arbetsgivaren betalar lönen korrekt enligt lönetabellerna medan den andra inte betalar lördags- och kvällstillägg.

Har du frågat varför du inte får lördags- och kvällstillägg?

– Nej, jag har aldrig frågat. Jag fick det här jobbet via rekommendation av en vän. Han sa ”ta bara emot jobbet och godkänn villkoren”. Det här är ett sådant jobb som man gör en tid och sedan går man vidare, säger John.

Är du medlem i ett fackförbund?

– Nej, jag är inte medlem i ett fackförbund – ännu. Jag skulle verkligen vilja bli fackmedlem, men först vill jag ha ett fast anställningsförhållande.

Varför kan du inte redan nu bli medlem?

– I mitt nuvarande jobb vet jag verkligen inte om ett fackförbund skulle hjälpa. Jag har flera vänner som jobbar via samma bolag som jag och de har samma (bristfälliga) arbetsvillkor som jag trots att de är fackmedlemmar.

John säger flera gånger under intervjun att han verkligen vill byta jobb – att det nuvarande bara är tillfälligt. Planen är att bli busschaufför.

– Nästa år kommer jag att få mitt finländska körkort – efter det kan jag gå busschaufförsutbildningen, berättar John.

Efter intervjun går vi förbi Helsingfors järnvägsstation. Vi stannar vid de röda ljusen för fotgängare. Just då åker en polispiket förbi.

Hur reagerar du nuförtiden när du ser en polis?

Kort skratt.

– Nå, förr blev jag ju nervös och undvek all kontakt med polisen men nu känner jag inget speciellt.

 

Marcus Floman

 

John gjorde efter nyckelincidenten utanför Mejlans sjukhus en brottsanmälan om de obetalda lönerna. I mitten av mars bad Ny Tid uppgifter av polisen om hur brottutredningen framskridit – vi frågade också varför John aldrig kontaktades för mer information om fallet. Vid pressläggningen av denna tidning var frågorna obesvarade.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.