Silvia Avallones (f.1984) hyllade debutroman Stål, i svensk översättning av Johanna Hedenberg, är en bladvändare. Anna och Francesca är tretton år gamla och ska fylla fjorton innan boken är slut. Det är evig sommar och de är bästa väninnor på ett sätt som man bara kan vara i tidiga tonåren. De har ingått i en fulländad symbios, och allt som hotar relationen hålls på avstånd. Anna, den mer äventyrliga av flickorna, bryter dock mot kardinalregeln och förälskar sig och blir ihop med en kille, och därmed är sveket ett faktum. Mellan väninnorna uppstår en spricka som växer för varje dag som går. Sprickan blir småningom till ett gapande hål av tomhet som bör fyllas till varje pris. Det är dramatiskt som attan och känslorna är stora, så stora som de bara kan vara då man står på randen till vuxendom, det okända och hotfulla men samtidigt kittlande.
Händelserna utspelar sig i skuggan av Afo 4, den jättelika masugnen på stålverket Lucchini där fäder och söner som bor på Via Stalingrado förtjänar sitt levebröd. Året är 2001 och det här är arbetarklassens Italien, ett Italien bortom Berlusconi och botox, ett skitigt Italien där man får slita röven av sig för att ha råd att köpa några slingor kokain och besöka sunkiga strippklubbar på veckoslutet. I Stål är männen Män med stort M. I Stål initieras flickorna tidigt i sexualitetens sfär. Då de fyller aderton är deras glanstid redan förbi. Därefter får de stå vid spisen och koka pasta, skrubba balkongen och hötta med näven åt sina män som beter sig som vore de fortfarande småpojkar.
I vissa miljöer är det enda viktiga för en tjej att vara snygg. Om du är en tönt har du inget liv. Om killarna inte skriver ditt namn på pelarna på gården och petar in lappar under ytterdörren är du ingen. När du är tretton vill du redan dö.
Anna och Francesca är långbenta och snygga båda två. De har inga problem att ta sig fram i den utseendefixerade miljön de fötts in i. De vet ju inte om något annat (ännu). Och långt borta vid horisonten, bakom den solkiga stranden intill betonghusen där väninnorna ordnar ”uppvisningar” inför en hänförd publik – spelar boll i sanden, dyker i så bikinilinningen slinker in mellan skinkorna – skymtar ön Elba dit alla i Piombino längtar innerst inne. Elba, turisternas paradis. Elba, så nära men ändå så långt borta.
Idag, tolv år senare, befinner sig Italien i en djup ekonomisk kris. Arbetslösheten närmar sig femtio procent och regeringsförhandlingarna stampar på stället efter vänsteralliansens knappa vinst i valet i våras. Tilliten till politikerna är låg bland italienarna. Silvia Avallones roman lyfter fram en verklighet som hela tiden funnits där men som varit i skymundan under Berlusconiregimen. Stål är inte bara en utvecklingsroman utan en samtidskritik som engagerar läsaren på flera plan. Jag förälskar mig i stroppiga Anna och osäkra Francesca, jag gråter med fula och finniga Lisa och hennes utvecklingsstörda syster Donata som sitter i rullstol, och jag är rasande på Francescas äckliga farsa Enrico som misshandlar sin fru och sin dotter bakom stängda dörrar. Det är fascinerande hur Silvia Avallone går rakt in i hjärtat på smärtan. Dessutom är hon en fantastisk miljöskildrare. Jag googlar på ”Stål och filmrättigheter” och överraskas av att kamerorna inte redan är uppriggade. Kanske är ämnet lite för brännande? Kanske ligger det lite för nära i tiden för att kunna överföras på filmduken?
I sitt hemland väckte romanen stor uppmärksamhet då den kom ut. Den nominerades till Italiens största litterära pris Premio Strega och har blivit en bästsäljare utomlands. Stål stryker läsaren medhårs och tar inga språkliga risker. Det går inte att finna experimenterande här. På sina ställen skruvas berättandet upp ordentligt. I några kapitel varvar Silvia Avallone händelser simultant, tills det oundvikliga händer: en explosion, en förlösning. Jag tänker på Paul Tomas Andersons film Magnolia. På de levande jättepaddorna som regnar från himlen och får bilar att krocka så motorhuven ryker. Efter det är inget som förut. Ja, det är verkligen filmiskt det här. Och fängslande ända in i det sista.
Kira Nalin
Silvia Avallone: Stål.
Översättning Johanna Hedenberg
Natur & Kultur, 2012.
