Centralorganisationerna vänder de svaga ryggen?

av Oskar Skogberg

De kvinnodominerade låglönebranscherna är splittrade mellan tre fackliga centralorganisationer och ingen vill på allvar sätta sin prestige på spel genom att hårdnackat försvara deras intressen. Forskaren Anu Suoranta har kokat ner fackets problem till två huvudpunkter.

Arbetsmarknadsparternas förhandlingar om en central uppgörelse har precis gått i stöpet då doktorn i statskunskap och Vänsterförbundets fullmäktigesuppleant i Helsingfors, Anu Suoranta, träffar Ny Tid i saluhallen i Hagnäs. Hon är inte överraskad och säger att de strandade förhandlingarna är ytterligare ett exempel på att det inte finns något förtroende mellan parterna.

– Det är som i ett äktenskap. Då sveken blir tillräckligt många tar det förr eller senare slut.

Suoranta säger att ett fungerande kontraktssamhälle förutsätter sinsemellan jämbördiga parter, med förmågan att jämka och kompromissa trots att de har olika åsikter och intressen. På det stora hela har det inte fungerat så i Finland under de senaste årtiondena.

– Under depressionen i början av 1990-talet var både arbetsgivareliten och fackeliten rörande överens om ökad flexibilitet och sänkta förmåner. I den situationen var det helt riktigt, men då tiderna blev bättre togs de här förändringarna inte tillbaka. Om förhandlingarna nu föll på att arbetstagarsidan vidkänner att deras intressen skiljer sig från arbetsgivarnas så kan man se det som något försiktigt positivt. För ”konsensus” är ofta bara ett vackrare namn för att det är den ena parten som dikterar villkoren.

 

Okunskap

Suoranta doktorerade i statskunskap 2009. Efter det arbetade hon på Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC som koordinator för ett projekt om snuttjobb – ironiskt nog med visstidsanställning. Efter att ha sett systemet från insidan kan hon nu igen som fri forskare stå utanför och analysera problemen. Hennes kritik har två huvudpunkter: okunskapen och nonchalansen.

– Hur rörande det än kan låta så är okunskap helt enkel ett problem. Fackeliten saknar förmågan att analysera situationen på arbetsmarknaden. Kontakten till arbetstagarna, den vetenskapliga forskningen och medborgardiskussionen fungerar inte. Om man släppte loss en rymdvarelse i korridorerna på FFC och frågade om den tror sig ha hamnat på en facklig organisation eller på ett statligt ämbetsverk så skulle den gissa på det senare.

Fackets oförmåga att kunna läsa samhällssituationen är enligt Suoranta en av orsakerna till att det är Finlands näringsliv EK och Näringslivets delegation EVA som dominerar då det gäller att komma med uppslag och idéer om hur arbetsmarknaden borde förändras.

– Arbetsgivarsidan erbjuder åtminstone en vision och en riktning, trots att den är fel. Fackrörelsen däremot saknar med vissa undantag visioner och är inte proaktiv, vilket leder till att den inte kan fungera som en motpol. Den har glömt sin historia. Vi måste minnas att fackföreningsrörelsen har en bakgrund av att driva igenom krav som först framstått som drömmar och galna idéer, till exempel åtta timmars arbetsdag, semester och moderskapsledighet. Det är fackets förtjänst att de finns!

Den nuvarande tandlösheten kan enligt Suoranta delvis förklaras med att man på de fackliga centralorganisationerna har bannlyst den interna kritiken.

– Jag vill understryka att jag inte är emot fackrörelsen. Men jag ser det som naturligt att man borde tillåta intern debatt och kritisk diskussion. Det gör man inte utan den tystas ner.

Till exempel har fackföreningarna inte ens påbörjat debatten om grundinkomst.

– Diskussion om frågan tillåts inte. Men man borde fundera på hur en eventuell grundinkomst skulle påverka situationen för kvinnor inom låglönebranscherna. I Vänsterförbundets grundinkomstmodell är mindre inkomstskillnader ett av de viktiga målen. Därför är det häpnadsväckande att FFC, som påstår sig arbeta för de svaga, inte ens verkar vilja utreda möjligheterna.

 

Nonchalans

Suoranta säger att centralorganisationerna inte bryr sig om att representera alla sina medlemmar.

– Centralorganisationen för de högutbildade, Akava och Tjänstemennacentralorganisationen FTFC säger inte att deras primära mål är att representera de svaga. FFC däremot proklamerar att de är på de svagas sida men att hitta belägg för att så skulle vara fallet är svårt. Den här falskheten gör att särskilt FFC är värt att kritisera.

Enligt Suoranta är det anmärkningsvärt att FFC inte med någon större pondus stöder sina medlemsförbund inom de kvinnodominerade låglönebranscherna trots att de har verkligt många medlemmar.

– Servicefacket PAM och Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL har sammanlagt över 450 000 medlemmar, många av dem är lågavlönade kvinnor. Men inte har FFC ställt upp för dem. PAM och JHL har sammanlagt fyra platser i FFC:s styrelse men även mindre och kraftigt mansdominerade förbund är representerade. Och det är klart vems parti FFC tar.

Problemet för de lågavlönade kvinnorna är att deras fackförbund är utspridda mellan de tre centralorganisationerna.

– Till exempel har ett butiksbiträde vars fackförbund hör till FFC mer gemensamt med bibliotekarie som via sitt fackförbund hör till Akava än vad hon har med en FFC-organiserad elmontör som långt kan prissätta sitt arbete själv.

Hon anser att arbetarna inom de kvinnodominerade låglöneyrkena bäst skulle kunna se till sina intressen om de lyckades skapa en sammanslutning som stöder solidariteten mellan medlemmarna. Att de nuvarande föreningarna kunde fusioneras mer eller mindre som sådana är osannolikt.

– Förbundseliterna har alltför mycket att förlora på det. Där håller man med tänder och klor fast vid sina egna positioner. Visst är det patetiskt men så är det. Samma fenomen syns i kommunreformen.

 

text & foto Oskar Skogberg

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.