I höst blir det tio år sedan Jan-Magnus Jansson, en av Finlands envisaste EU-skeptiker, dog. Innan det kom han att betraktas som ett slags Die Hard. Man frestades att spekulera om han inom sig hade erkänt att utvecklingen visat att han hade tagit fel, men att han trots det måste framhärda i sin ståndpunkt. Annars hade han svikit ett helt livs övertygelse.

Vad skulle JMJ säga om han levde i dag. Troligen ”vad var det jag sa”. Men eftersom hans vapen var floretten och inte sabeln hade han formulerat det elegantare.

Den tribun från vilken Jansson brukade sprida sin visdom över världen, Hufvudstadsbladets ledarspalt, kastade för en tid sedan ut följande slutkläm av Mikael Kosk:

”Den överhängande fråga som inställer sig är hur det över huvud taget är möjligt att styra en så enormt komplex politisk och ekonomisk process. Det finns ingen institutionell struktur som kan hålla alla trådar i sin hand. Det verkar som att EU gapar över för mycket, men nationalstaterna kan inte heller lösa problemen på egen hand”.

En närbesläktad tankegång hittar man i ”Makthunden”, en blogg som skrivs av den politiskt insiktsfulla tidigare FNB– och Hbl-journalisten Bjarne Nitovuori:  ”Unionen skall väl vara till för att sköta frågor av gemensamt intresse, inte en arena för att driva nationella intressen”. Nitovuori tycker att det är absurt att debatten om EU-frågor nästan helt och hållet handlar om hur stor nettobetalare Finland är. Det är som att gräla om Lappland är större nettomottagare av Finlands nationalbudget än Nyland.

 

Det är inte alldeles lätt att hitta Jan-Magnus Janssons åsikter om Europafrågan i hans efterlämnade skrifter. I den av den nyligen bortgångne kollegan och klasskamraten Benedict Zilliacus redigerade samlingen av Janssons ledande artiklar, publicerad inför presidentvalet och dubbeltydigt betitlad Ledare, hittar man ingen kommentar till EU. Det gör man inte heller i antologin Idé och verklighet i politiken,  en samling av Janssons artiklar, tal och debattinlägg.

Med sitt redan under gymnasieåren i Norsen grundlagda passionerade intresse för geopolitik anlade Jansson oftast ett bredare perspektiv. Vid ett symposium ordnat av Utrikespolitiska Institutet i Stockholm i augusti 1970 riktade han blicken mot 1980 och kunde redan då skönja den tyska rikstankens renässans. Han såg att utvecklingen stadigt gick mot ett erkännande av de två tyska staterna:

”Återuppväckandet av ett tyskt rike, som skulle ha ambitionen att spela en storpolitisk roll i Centraleuropa och vid Östersjön, vore den mest omvälvande och till sina följder oöverskådliga händelse som kunde inträffa i vår del av Europa. Ehuru den hör till spekulationens värld, är den inte så orimlig att den i längden kan uteslutas.”

Janssons samtida och jämlike som utrikespolitisk tänkare, Max Jakobson, var en lika stark anhängare av Finlands medlemskap i Nato som Jansson var dess motståndare. Men han delade år 1989 dennes långt äldre syn på Tysklands roll. Nu stod man redan på tröskeln till Tysklands återförening och det mera oväntade sammanbrottet av Sovjetunionen, som ”endast mycket illa informerade personer kunde förutspå”. Återföreningen skulle enligt Jakobson ”spränga sömmarna i den nuvarande Unionen”. Men rädslan för en sådan utveckling bottnade enligt Jansson i en föråldrad syn på makt.

I den tidens ekonomiska interdependens kunde ett land nå framgång endast vid en parallell framgång för dess partners: ”Utan bidrag från ett starkt Tyskland blir det knappast möjligt för Öst- och Centraleuropa, inklusive Sovjetunionen, att nå ekonomisk återhämtning och därmed stabilitet i den delen av Europa.”

 

Några år senare kom så EMU och Euron, en utveckling som också anspråkslösare tänkare som jag själv kunde se faror i. I pamfletten Rädda världen, bränn böckerna i ekonomi spikade jag 1999 följande teser: Arbetskraften blir inte rörlig; företagen blir inte dynamiska; arbetarna börjar inte jobba för låga löner; facken kommer inte att krypa i stoftet för ECB-chefen; finansministrarna och de nationella parlamenten kommer inte att dansa efter ECB:s pipa.

Jag sammanfattade med att det inte blir något Emurika för att vi får gemensam valuta: ”Den kan vara bra på många sätt, men den löser inte de europeiska välfärdsstaternas problem”.

Kanske jag var påverkad av att Jansson i en debattartikel 1996  hade citerat den svenska nationalekonomen Nils Lundgren: ”EMU är enligt min mening ett föråldrat projekt ur takt med tiden och kan komma att stupa före målgång. Tron på storskaliga institutionella lösningar, hierarkier och likriktning är döende”. Jansson sekunderade: ”Det allra viktigaste är om ett så extremt centraliserat projekt som EMU är värt att satsa på”.

 

Av en händelse kom jag nyligen att läsa Paul Kennedys bok The Rise and Fall of the Great Powers.  Kennedy anlägger ett ännu längre perspektiv när han analyserar den världspolitiska utvecklingen från år 1500 framåt.

Vid den Nya tidens början var det inte alls så självklart att Europa skulle komma att spela den dominerande roll i världen som det sedan gjorde under fem sekel. Det fanns andra stormakter som pretenderade på ledarskapet. De var närmast det ottomanska imperiet, Kina under Ming-dynastin och något senare Mogulerna i norra Indien. Europa tävlade visserligen med dem kulturellt, delvis tack vare import från Islam (enligt Kennedy), men det var omgivet av is och vatten i norr, öppet för invasioner från öst och strategisk omringning från söder.

Det som avgjorde utvecklingen till förmån för det ”Europeiska undret” var att ”samtliga konkurrenter led av konsekvenserna av en centraliserad auktoritet som insisterade på en uniformitet i trossatser och praktik, inte endast i en statsreligion utan också i kommersiella aktiviteter och vapenutveckling”. Europa, som delades upp av en geografi med berg och stora skogar, stimulerades däremot av en inbördes konkurrens som gav en dynamisk utveckling.

Därför, skrev Kennedy, gick de europeiska samhällena in i en ständigt stigande spiral av ekonomisk tillväxt och ökad militär effektivitet som gav deras kontinent ett försprång framom andra världsdelar.

Så kan man också tänka, som ett alternativ till dagens gräl om nationella bidrag och brandkårsuttryckningar för att lösa ut banker som av EMU-illusionen lurats att låna ut pengar långt utöver även de mest sangviniskt tänkbara riskkalkyler.

 

Per-Erik Lönnfors


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.