Försöken att strömlinjeforma och marknadsanpassa också det intellektuella arbetet håller på att skapa ett undergivet akademikerproletariat, skriver Anders Björnsson.

Ännu i mitten av 1970-talet kunde sociologen Ralf Helenius i en studie om de akademiska gruppernas fackliga organisering tala om läkaren som en fri yrkesutövare – och då inte bara den privatpraktiserande utan också lasarettsläkaren som undersökte och behandlade sina patienter mot betalning. Idag är flertalet läkare anställd arbetskraft inom offentlig eller privat sjukvård. Och de har inte längre något självklart företräde till chefsjobb.

Läkarprofessionens guldålder varade ett knappt århundrade – den inleddes ett par decennier innan första världskriget och avklingade ett par decennier efter det andra. Framgångsrik kamp mot bakterier och kvacksalvare gav anseende, status och en ekonomisk ersättning som få andra grupper kunde påräkna. Visst fanns fortfarande fattigläkare som fick slita och släpa för låga arvoden – ödemarksdoktorer, fältkirurger, medicinutbildad Röda kors-personal i katastrofområden som själva måste räkna med umbäranden. Men yrket som sådant hörde till de finare; utbildningen på medicinsk fakultet var den dyraste som gavs.

Försöken att slå vakt om lönenivåer och yrkesprivilegier tog många former. Ett sätt var att begränsa intagningen till läkarutbildningen och de nordiska läkarförbunden gjorde regelbundet arbetskraftsprognoser som visade att utbudet på läkare skulle komma att överstiga efterfrågan och svårartad arbetslöshet inom läkarkåren uppstå. Ingenting sådant inträffade. Tvärtom ökade efterfrågan på läkare dramatiskt och ett land som Sverige skulle under de senaste tjugo åren haft en besvärande brist på läkare om det inte funnits importerad arbetskraft att tillgå.

Det är något av en intellektuell skandal att företrädare för en välutbildad yrkesgrupp vilselett politiker och allmänhet med så konsekvent missriktad statistik som endast kunnat undergräva förtroendet för yrkesgruppen själv. I början av 1980-talet drev svenska läkarförbundet igenom en stor årlig sänkning av antagningen till medicinsk fakultet – samtidigt ökade behovet av läkare medan deras inkomstnivå kontinuerligt sjönk.

Det kan förefalla gåtfullt. Arbetsmarknaden för utbildad arbetskraft fungerar inte som andra varumarknader. Ju mer de behövs dess mindre betalning får de som uppträder på denna marknad. Inte ens med konkurrensbegränsningar lyckas de hålla priset uppe. Inte ens legitimationen har varit ett vapen mot statusförluster för en yrkeskår som läkarens, och för andra kårer som senare har erövrat legitimation, till exempel arbetsterapeuterna, har inte kunnat utväxla den i reda pengar. Många akademikergrupper anser sig – fortfarande eller numera – underbetalda, åsidosatta, diskriminerade, ja termen ”degraderade” har också kommit i bruk. Som det kan heta på modern managementprosa: värdet av en investering i högre utbildning har avtagit.

Bland professioner finns numera bara ett fåtal av de klassiska kvar som fria yrken, främst kanske advokater och arkitekter. För ett par av dem, forskande akademiker och oberoende intellektuella eller konstnärer, har den individuella friheten att bestämma över arbetets innehåll och uppläggning krympt högst väsentligt – ungefär som skråhantverkaren förlorade sin självständighet med det kapitalistiska industrisystemets framväxt. De har blivit kuggar i en kunskaps- och medvetandeindustriell verksamhet som mäts med samma effektivitets- och produktivitetsmått som annan storskalig tillverkning.

Processen kan i sig vara ett test på i vilken riktning de samhällen utvecklas som älskar att se sig själva som väktare av politisk och övrig frihet – och vems frihet de då slår vakt om.

* * *

Låt oss se på akademin. En allt starkare trend i västvärlden, alltså den mer eller mindre ”fria” världen, har varit att underkasta den akademiska verksamheten externa kontroller och en intern utvärderingshysteri som sätter verksamheten som sådan på svåra prov och ibland på undantag. Ansökningar om externa medel tar tid och kraft från vad som kunde anses vara det akademiska kärnuppdraget: undervisning och forskning.

Jakten efter statuspoäng och placering på rankinglistor har blivit en övergripande ambition hos dem som leder högre lärosäten, och kravet på jämförbarhet har lett till likriktning, mindre mångfald i utbudet av discipliner, ämnesinriktningar, skolbildningar. Det som ska finnas på universitetet måste vara mainstream, det är det enda som godtas och räknas; och eftersom allt måste få plats i tabeller gör tvånget att publicera trivialiteter att plagiat och annan oredlighet breder ut sig. Det udda, det marginella, det som inte kan utväxlas i användbara praktiker och tillämpningar fasas metodiskt ut eller sätts på sådan svältkost att begåvningarna flyr fältet.

Det universitära har redan därigenom förlorat sin särprägel som tankesmedja, som reservat för reflektion. Allt som görs på ett universitet eller en högskola måste på det ena eller andra sättet kunna kommersialiseras. Det ska löna sig att forska – men inte för den enskilde som berövas den juridiska rätten till sina resultat och uppfinningar, utan för den som avlönar honom eller henne. Det är en rejäl tvångssituation.

Frihetsförlusterna på västerländska universitet har fortgått olika länge och i olika tempo, men de har gått i samma riktning. EU-integrationen har påskyndat likformningen av högre utbildning och forskning. Helst bör man göra samma sak, tänka samma tankar överallt. Då har kvalitetskontroll och utvärdering fungerat. Då har man eliminerat skadliga inflytelser, onödig dissens, allmän slapphet. Dessa förluster har gått ut över fackakademikernas vardagstillvaro men också deras självkänsla. För varje reform som har syftat till att göra vetenskapen lik vilket annat göromål som helst har oppositionslustan och motståndsviljan hos ”campuspopulationen” avtagit. Akademiker är idag ett kuvat släkte av jasägare och feglingar. Kunde det vara annorlunda?

Ett kännemärke för en profession är att den i institutionellt hänseende består av jämlikar: sedan kan individuella prestationer vara av högst varierande klass. Jämlikhet kolleger emellan präglar diskussion och beslutsfattande – sociologen Hans L. Zetterberg har allmänt karakteriserat professioner som ”kollegiestyrda yrken med vetenskaplig bas”. Vad som har skett på universiteten är att de kollegiala styrformerna urholkats och på sina håll helt raserats. Efter den senaste så kallade autonomireformen, signerad av liberala politiker, har svenska universitet kommit att styras hierarkiskt. Rektorn har utrustats med vd-makt, men är inte utsedd av sin styrelse (och inte heller som förr i världen av den akademiska personalen), utan av regeringen som också utser styrelse på rektors förslag.

Universitetets ledande person har upphört att vara den främsta företrädaren för verksamheten och gjorts till en oavsättlig myndighetschef med rätt att infoga allt beslutsfattande, all rådplägning (som tenderar att ske efter, inte före beslut) i en linjeorganisation med handplockade, icke-valda underchefer (prefekter och liknande). Universitetens ledarkadrer är därför sällan de mest excellenta på sina fält utan sådana som kan styra och hantera folk – skälla ut och avskeda, när så kan krävas, eftersom professorns anställningstrygghet nuförtiden inte är starkare än vaktmästarens. Inom kort kommer de inte heller att behöva hämtas från vetenskapens värld.

Detta är inte en nidbild. Det är akademisk misär. Det är avskaffandet av all akademisk frihet, som på Orwellskt vis har omtolkats från att vara individens autonomi till att bli institutionell autonomi med en diktatorisk rektorsmakt. Istället för akademiska intriger har det uppstått en hotfullhetens kultur, en tävlan om att vara till lags och institutionsledningar som tar sina medarbetare i örat när de blir ansatta i debatten, i stället för att försvara dem. Vem vill sätta sin fot på en sådan arbetsplats om man inte är tvungen? Många är tvungna, många skattar sig lyckliga över att ha meriterat sig till en postdoc-befattning istället för att kastas ut i långvarig arbetslöshet.

* * *

Under mellankrigstiden pågick i väst en diskussion om risken för ett akademikerproletariat – alltså uppkomsten av en stor grupp högt utbildade människor som kunde vända ett befogat missnöje med sin livssituation i politiskt farliga banor. Man såg hur Hitler hade appellerat till medelklassen, också den bildade. Det tillsattes statliga utredningar om de ”intellektuella yrkena”, den studentfackliga och ungakademiska rörelsen fick luft under vingarna.

Idag finns akademikerproletariatet inom akademin. Men någon rörelse finns där inte, åtminstone ännu. Löner, status, självständighet i yrkesutövningen – på alla områden har genomsnittsakademikern tappat någonting som tidigare var självklart. Allvarligt är att sammanhållningen, det som var den fackliga rörelsens drivmotor (också i de unga akademikerfacken, något av en specialitet för Sverige och Finland), har tappats bort.

Stormötenas tid är förbi, stridsskrifternas, holmgångarnas tid. Akademikern är anpasslig i sin nya proletära uniform. Han förväntas inte gå mot strömmen, vara annorlunda och framför allt får han inte lov att motarbeta sitt eget lärosäte som har kommit att uppfattas som vilket företag som helst, med varumärke och affärsidé att vårda. Universitetet är inte längre en för hela samhället gemensam kunskapsbank, det är en operatör på en kunskapsmarknad.

Degraderingen av det intellektuella arbetet tar sig även andra former där proletariseringsfenomen är tydligt urskiljbara. Det är ett erkänt faktum att en fri skribent endast i undantagsfall kan leva på sin penna eller sina ord (om vi ser till ordens innebörd). Stora medieföretag skär ned sin anställda personal systematiskt. De direkta producenternas skara reduceras: allt färre utförare ska stå för alltmer slimmade produkter. Författare måste skriva usla kriminalromaner för att kunna försörja sig, frilansande journalister kan inte överleva om de inte prostituerar sig som moderatorer eller spökskribenter.

Kritikern måste bli gycklare, folkbildaren måste vara en underhållare, en reporter får inte tid och resurser att sätta sig in i sina ämnen utan tvingas att uttala ogrundade åsikter om precis allting (det kallas att skriva kolumn). Idédebatt och seriös opinionsbildning på basen av väl redovisade fakta förekommer inte. Nischorganen får svårare att existera när den statliga kulturpolitiken växlar över från kvalitetsstöd till vinstsuggererande marknadslösningar. Sociala medier erbjuder en smet av meningslösheter och vulgariteter.

Alltså går den oberoende, den självständiga yrkesarbetaren under – genom att stressa sig förtvivlad på sin arbetsplats (om den finns kvar) eller gå miste om det ena uppdraget efter det andra. Han eller hon drivs ut i ett ödelandskap av tristess, okommunicerbar annat än på Facebook, nödsakad att för sitt uppehälles skull starta ett företag för att kunna delta i underbudskonkurrens på kulturella och intellektuella varumarknader. En sådan person får inte ha stolthet och ryggrad utan måste bete sig flexibelt, med ett ord: undergivet. Han kan aldrig räkna med att falla tillbaka på ett kulturellt eller andligt kapital eftersom detta tillhör någon annan.

Du bygger upp en verksamhet men måste utgå från att du inte kan skörda frukterna. Frukterna tillkommer organisationen, institutionen, företaget. Arbetet är medlet, organisationen ändamålet.

Så har friståendet blivit ett utanförstående, den som står utanför en paria. Förr i världen kunde journalisten, murveln vara ringaktad, men det fanns inget krav på en sådan person att vara lojal och välartad. Idag måste också den ringaktade spela med. Avvikande röster är mycket få och då har själva avvikandet blivit en affärsidé – på den svenska scenen i gestalt av en allestädes närvarande Göran Greider, så länge lyskraften varar. Men den överväldigande majoriteten tillhör proletariatet, berövat eget kapital, förgrämt intill självutplåning.

* * *

Det moderna kunskapssamhället värderar förmodligen kunskap lägre än något annat känt samhälle i historien. Vad som i enskilda fall må se ut som professionell framgång – att en yrkeskår erövrar akademisk status och vetenskaplig förankring – kan raderas ut med ekonomisk-organisatoriska styrmedel. All offentlig förvaltning är strömlinjeformad efter modell från profitdriven företagsamhet och måste visa mått på avkastning och lönsamhet.

Det reella kunskapsinnehållet i de producerande organisationerna tunnas ut, kunskap som insatsvara blir bara billigare och billigare. Själva språket, det intellektuella verktyget framför andra, är perverterat, och när någon talar om frihet kan man vara övertygad om att den personen menar en alldeles speciell frihet, nämligen den att tvinga människor att göra sådant som de inte skulle välja att göra om de hade en verklig frihet att välja.

Förfärligt alarmerande i ett ”fritt” samhälle är det att den diskussionen så sällan kommer upp till ytan, och jag är personligen säker på att det beror på att den nästan aldrig förs under ytan heller. Hur ska man få en ändring? Kan frihet erövras åter, i ett liberalt samhälle som vårt, eller är sådan frihet som jag här har talat om ingenting annat än en fantom?

 

Anders Björnsson

är publicist och historiker, 2008–2012 chefredaktör för den internationella kvartalstidskriften Baltic Worlds och författare till bl.a. I kunskapens intresse. Saco:s första sex decennier (2007) och Organisationen som skapade en profession. Nedslag i FSA:s och de svenska arbetsterapeuternas historia (2012).


2 kommentarer

Jan Wiklund 5 juni, 2013 - 10:03

Stat och kapital har inget intresse av kunskap, de har bara intresse av rutiner. Kunskap är vad man behöver om man vill göra något nytt.

16-17-1800-talens kunskapssträvanden var en strävan från borgerskap och ännu mer oprivilegierade att störta det gamla privilegiesamhället. Det bars upp av organisering.

Ett nutida kunskapssträvande måste också bäras upp av en organisering för samhällsförändring. Det är sant att något sådant ännu knappast finns (i Sverige). Vi tror ännu, eller vill i alla fall tro på, myten om den goda folkhemsstaten, trots att den flagnar år för år. Men med tiden måste ju en sådan tro framstå som så absurd att man slänger den på sophögen och försöker något annat.

Det kanske vore värt att bygga upp något annat – på samma sätt som proletärerna byggde upp sina fackföreningar och sina bildningsorgan för hundra år sen. Utan tro på att det kan ske inom rutinorganisationerna. Men gärna i samarbete med det lilla som finns av opposition i samhället.

Det är i den andan aktivism.info vill arbeta.

Reply
Kerstin Berminge 22 juni, 2013 - 19:45

Väl uttryckt.

Så utvecklades det som sades bli dörröppningen till frihetens samhälle, liberalismen, till sin motsats, till mindre individuell frihet, till ett mer utpräglad kontrollsamhälle. Och valfriheten begränsar sig till val mellan meningslösheten.

Reply

Lämna en kommentar