Anna Rotkirch

Anna Rotkirch

Antropologen Kristen Hawkes är kändast för mormorshypotesen, tanken att kvinnor utvecklats att leva så länge efter klimakteriet eftersom de hjälpt sina barn och barnbarn. Jag har ibland tyckt att idén är lite för gullig, det blir så mycket om att hjälpa och mindre om konflikter. Men Hawkes person är allt annat än småsöt. Åratal av fältarbete på de afrikanska savannerna och en genomborrande nyfikenhet sammanstrålar i den perfekta föreläsaren. Spinkig och sanslöst rolig hoppar hon ryckigt omkring under sina power points.

– Vad jag tycker om pappor? Jag vet att jag gjorts till den kärnfamiljehatande Häxan från norr. Men jag säger att mor- och farmödrar är viktiga, inte att pappor aldrig kan betyda något.

Ändå gör Hawkes mest intryck på mig under paneldiskussionen om fri tillgång, open access, som hålls under konferensen European Human Behaviour and Evolution i Amsterdam. Kanske för att hon i det sammanhanget inte ser just annat än konflikter.

 

Open access betyder att en vetenskaplig publikation är tillgänglig för alla. Det betyder gratis och på nätet. (Ja, man förbiser att alla inte har uppkopplade datorer.) Man talar mest om tidskrifter men det gäller också till exempel böcker och rapporter.

Utgångspunkten för de flesta läsare är givetvis att allt borde vara tillgängligt. Om samhället bekostar forskning borde ju resultaten spridas jämlikt. I bakgrunden ekar den växande konflikten med förläggarna: forskarna jobbar, skriver, kommenterar och redigerar gratis, men universiteten måste betala allt mera för sina prenumerationer. För mitt lilla forskningsinstitut handlar det om tiotusentals euro årligen för att få tillgång till de mest relevanta alstren.

Som forskare vill man också vara möjligast tillgänglig. Det publiceras årligen två och en halv miljon artiklar i 24 000 tidskrifter. Att någon ids ladda ner hänvisningen till just dig påverkar direkt din karriär, och det är avgörande hur lätt artikeln hittas på nätet. Bara ifall du publiceras av den absoluta toppen på ditt eget fält spelar det ingen roll om texten blir tillgänglig först efter några år för dem som inte har tillgång till den relevanta databasen eller kan köpa den jättedyra boken.

Men både forskare och läsare vill också ha hjälp med gallringen. 2 500 000 artiklar: hur hitta de tiotal du faktiskt borde läsa? Vem ska gallra, välja, kommentera, språkgranska, bryta om, trycka pappersversionen, mata in den elektroniska versionen med alla sökord och referenser och helst marknadsföra det hela?

Ifall allt genast vore open access skulle antagligen de flesta prenumeranter säga upp sig (i alla fall skulle mitt institut göra det). Papperstidningarna skulle dö ut. Förlagens inkomster skulle rasa.

Ändå finns det redan lyckade exempel på öppna publikationer. Till mina favoriter hör Demographic Research, men bakom den ligger antagligen Tysklands rika Max Planck-institut. Flera förlag har nu grundat nya open access tidningar, men de är tyvärr inte alltid attraktiva för forskarna eftersom de är mindre kända.

 

En annan ny metod går ut på att författarna betalar tidskriften för att göra just deras artikel tillgänglig. Det handlar om hundratals euro, så till nackdelarna hör att fattiga länder och små projekt inte har råd.

De här lösningarna är det så kallade gyllene formatet, golden open access. Nästa variant kallas grön. Grön tillgänglighet betyder att texten sprids gratis av författaren själv eller universiteten. Till exempel brukar snudd på färdiga versioner av artiklar och kapitel läggas ut på nätet i pdf-versioner. De hittas då enkelt på google scholar från författarens hemsida eller från academia.edu, en tjänst som uppkommit just för att öka ”grön” spridning av texter.

Problemet här är att sidonummer och andra detaljer ofta ändras mellan nästnästsista och sista varianten. Dessutom är det gröna ofta i praktiken grått: är du inte riktigt säker på vad förläggaren tycker kanske det är bäst att inte fråga… och de har aldrig heller protesterat eller dragit någon inför rätta… För visst vill förläggarna ju också att du blir läst: det kan öka försäljningen. Ingen vet alltså egentligen var gränsen går.

Rebecca Sear från London School of Hygiene and Tropical Medicine berättade att Storbritannien antagligen börjar kräva open access för alla de publikationer som värderas i deras REF (Research excellence framework), en helvetisk process som i sista handen avgör hur mycket pengar ett visst universitet får. Det skulle påskynda utvecklingen mot ökad tillgänglighet.

EU förutsätter också numera öppen tillgänglighet av sina projekt. De godkänner tillsvidare både den gyllene och den gröna varianten. På EU-vis är det också lite si och så med kraven. Ifall det är svårt att leva upp till kraven räcker det nämligen att förklara att man verkligen försökt. De rapporter projekten lämnar in till EU är däremot inte öppna.

– Nej, varför skulle de vara det? undrar tjänstemannen och höjer förbryllad på ögonbrynen.

Hawkes får frågan om vad förläggaren för hennes tidning, det amerikanska antropologiska samfundet, tycker om open access.

– Ingen aning, de är ju hur knasiga som helst redan nu, jag tar inget ansvar för vad de säger!

Hon tecknar alltså ett myllrande mångsidigt fält med starka intressekonflikter.

–Den knivskarpa tävlan kommer att föda fram lösningar, men jag har ingen aning om hur de ser ut, sammanfattar hon.

 

Så jag byter inombords till gullighetslinjen. Är inte nutiden egentligen fantastisk? Två och en halv miljoner artiklar och det värsta du måste göra är logga in i ett universitetsnätverk (på huvudbibban i Helsingfors ges koderna åt alla besökare) och söka i några sekunder. Då jag studerade kunde flera dagar gå åt till att resa från en biblioteksfilial till en annan på jakt efter ett nummer som alltsomoftast var borttappat, utlånat eller intetsägande när du till sist hittade fram. Det var inga gyllene tider.

 

Anna Rotkirch
är forskningsprofessor på Befolkningsförbundet


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.