Kommunismen är ett tänkt men aldrig förverkligat produktionssätt. Dess motto är ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Den förutsätter att produktionen är så rikt utvecklad, att allt finns i överflöd åt alla. Dessutom förutsätter den att staten vittrat bort, vilket är en praktisk omöjlighet. Där minst två personer är församlade, har någon alltid makten. I praktiken kan inte heller alla samlas på en plats utan ledning, någon slags maktapparat, som bestämmer vad som gäller. Jägar- och samlarsamhällena ägde ingen stat av den enkla anledningen att det inte fanns någon samhällelig merprodukt.
Att definiera kommunismen som ett tillstånd där det råder bättre mänskliga relationer är inte att definiera ett produktionssätt utan att uttala sin längtan efter större mänsklighet. För att utvecklingen skall gå i den riktningen behövs inte en större inkomst än de flesta arbetande mänskor i Norden i dag redan har. Bättre mänskliga relationer kan skapas endast genom en förändring av vårt samhälleliga vara, som bestämmer vårt medvetande. Det betyder inte att man måste fördubbla konsumtionen av prylar. Filosofen G H von Wright skrev i Vetenskapen och förnuftet för 30 år sedan att (i Norden) är våra grundläggande materiella behov redan fyllda. Och han har rätt.
Vad som länge pågått är att de mänskliga relationerna allt mer bryts ned av den ruttnande statsmonopolistiska kapitalismen. Atomiseringen och varufieringen av det mänskliga livet accelererar.
Kapitalismen började redan från begynnelsen att förstöra vårt sociala liv. Före dess inträde hängde mänskorna samman i molekylkedjor, som bröts ned. Sedan blev vi molekyler och i dag blir vi allt mer ensamma atomer, som också som sådana hotas av klyvning, och då kommer reaktionen. Människor är biologiskt sett flockdjur på liknande sätt som exempelvis schimpanser. Det är därför vi bor i samhällen. När flocken blir allt mer splittrad, mår vi allt sämre.
I socialismen restaureras flocken på en högre nivå. Men den ser inte riktigt likadan ut som före kapitalismen (för att inte tala om ”ursamhället”) för genom kapitalismen har mänskan erhållit erfarenheter som hon tidigare saknat och utan vilka hon inte kan gå vidare. ”Kapitalismen kommer före socialismen”, sade man sarkastiskt i DDR, varför det också gick som det gick.
Socialismens motto är ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter förtjänst”. Ett sådant produktionssätt är i dag möjligt att förverkliga. I historien har vi bara ett socialistiskt system, och det är ”realsocialismen”, med Sovjetunionen som pionjär. Produktionsmedlen blev snart statsägda i Kautskys anda. Liksom i socialdemokratin i Sverige skilde man inte mellan stat, folk och samhälle. Ekonomin planerades av ett statligt organ i detalj. Man räknade inte med slumpen, varför inga reserver framställdes. Det blev en ständig brist på mycket.
Mänskans egennytta som drivkraft för samhällsutvecklingen förnekades på officiellt håll, och miljöer som kunde tänkas skapa borgerligt tänkande skulle inte få finnas. Staten fördelade den samhälleliga merprodukten, som under en lång tid växte snabbt. De som främst tjänade på systemet var industriarbetarna. Sovjetunionen och folkdemokratierna var arbetar- och bondestater. Deras ekonomiska svårigheter började när man måste övergå från kvantitativ till kvalitativ tillväxt. År 1972 kunde man sluta sig till att landets ekonomi hade börjat att stagnera. Ryssarna kunde inte utnyttja den efter 1950 allt mer accelererande vetenskapliga och tekniska revolutionen, vilket medförde att man började sacka efter. Under cirka 30 år efter det andra världskrigets slut hade emellertid ”det socialistiska världslägret” den snabbaste tillväxen av alla länder. Det socialistiska världssystemet var förutsättningen för tredje världens frigörelse fram till 1975 och utan det hade välfärdssystemen i den kapitalistiska industrivärlden efter 1945 aldrig kommit till stånd. Den amerikanske sociologen Barrington Moore jr skriver i Demokrati och diktatur (1971), att Sovjetunionen skapade ökande frigörelse i världen och förtryck i Sovjetunionen. Det ligger något i det.
Ulf Modin
