Sei Shonagons Kuddboken ger en unik inblick i det förnäma och stillsamma livet vid kejsarens hov i Heian-tidens Japan.

I sin fascinerande bok The World of the Shining Prince (1964) beskriver Ivan Morris forntiden som en mörk ocean, med enstaka civilisationer glimrande likt skeppslanternor. Den med den starkaste ljusskärpan var landet Nippon-koku under den heianska perioden, en för länge sedan utplånad civilisation av gränslöst behag, som ändå överlevt i litteraturen. En litteratur mestadels skapad av kvinnor, med Murasaki Shikibus Genji Monogatari – Berättelsen om prins Genji – som det oöverträffade fiktiva mästerverket och med Sei Shonagons Makura no soshi som ett lika suveränt alster inom dagboksgenren.

Heian – namnet betecknar frid och lugn. När en epok börjar och slutar är en glidande process; en del bedömare menar att Västerlandet ännu inte lämnat medeltiden. För den kultur som frodades i Japan har man dock enats om tidsramen 794-1185, en period som med råge uppfyller kriterierna för begreppet guldålder. Fred rådde i riket, den politiska makten var koncentrerad till Heian Kyo, det nuvarande Kyoto, som skulle fortsätta som huvudstad under kommande blodiga epoker. Överst stod kejsaren, men från hans tron hade den reella makten alltmer övergått i andra händer, i kanslerns och det kejserliga rådets. Mer eller mindre alla tillhörande den dominerande släkten Fujiwara. I det första millenniets slutskede, då Murasaki Shikibu och Sei Shonagon tjänstgjorde som hovdamer, hette kejsaren Ichijo – tillträdd vid sex års ålder 986 – och hans första och senare andra gemål Teishi, även känd under namnet Sadako, den klarast lysande stjärnan i Sei Shonagons mästerverk, i Vibeke Emonds översättning nu utgiven på svenska under titeln Kuddboken.

Vad titeln syftar på är en smula dunkelt, mest sannolikt på den huvudkudde i trä som var i bruk vid den tiden och som kunde vara försedd med en låda, exempelvis innehållande ett manuskript. Än mer oklart är författarinnans namn; enligt en obekräftad teori Nagiko. Sei är den kinesiska läsningen av tecknet Kiyo och betecknar familjenamnet Kiyohara. Shonagon betyder rådgivare vid högsta rådet, efter en person i författarinnans släkt som innehaft denna titel. Överfört till dagens Svenskfinland skulle låt oss säga Merete Mazzarella rimligtvis vara känd under namnet Schreck Ambassadör och Märta Tikkanen signera sina böcker Cavonius Professor. Deras ansikten skulle flertalet av oss på sin höjd ha sett snabba skymtar av bakom en solfjäder eller en rispappersskärm.

 

Livet bakom skärmen

För lerbestänkta bondkvinnor i provinsen var förhållandena annorlunda, men för damer inom aristokratin gällde strikta regler. Det inte minst intressanta med Sei Shonagons Kuddbok är den intima bild hon ger av det i yttre måtto stillastående men i inre mening intensiva liv en hovdam utvecklade bakom sin skärm. Med kattens tålamod kunde hon iaktta alla små och större händelser i den byggnad hon delade med kejsarens konkubiner och de andra hovdamerna och inregistrera det liv som flöt förbi utanför det slutna rummet. Så tedde sig tillvaron åtminstone för Sei Shonagon, vars tuschpensel förevigat stort och smått i en impressionistisk oordning, under den tioårsperiod som såg Kuddboken växa fram. ”Hur kan man låta bli att skvallra om folk?” frågar sig författarinnan, och svaret ger sig självt. Åtminstone vad gäller den aristokratiska krets från vilken hon själv är sprungen. ”Jag har en så oemotståndligt stark önskan att få veta hur fina människor lever i vardagslag. Kanske är jag alltför nyfiken av mig.”

Kanske det; men utan Sei Shonagons nyfikenhet vore världslitteraturen en pärla fattigare. I sin egen, något anspråkslösare dagbok påtalar Murasaki Shikibu sin kollegas ”extraordinära air av självbelåtenhet” – möjligen den enda referens till Sei Shonagon vi har utanför Kuddboken. Men starkare än självberömmet lyser dock hennes gränslösa beundran för de fina och förnäma, som Hans excellens chefskammarherren, generallöjtnant Fujivara no Tadanobu, vilken i ett avsnitt uppenbarar sig i all sin prakt:

”Till en magnifik mönstervävd hovrock i färgkombinationen körsbärsblom med vit utsida och glänsande rödlila foder, hade han mycket djupt vindruvsfärgade vida byxor med ett imponerande vackert reliefvävt mönster av spridda blåregnskvistar. Den undre dräktens karmosinröda färg och glansen i dess blanksiden fullkomligen strålade, och innanför skymtade flera lager av vita och ljuslila dräkter. När han satt på den smala verandan med ena foten hängande ned och lutade sig fram mot bambujalusin, såg han precis ut som en underbart vacker figur avbildad i en målning eller beskriven i en berättelse.”

Om den gode chefskammarherren framstår som utlyft ur en operett, är kejsarinnan med sin skönhet och sitt vänliga väsen en renodlad sagofigur. I det forna Japan var brevskrivning, helst med referenser till klassisk kinesisk poesi, en möjligen ännu viktigare kommunikationsform än kyssar och famntag; och en epistel från Sadako var en nåd att stilla bedja om.  Sei Shonagons dröm om att vara mest älskad bland personerna i kejsarinnans närhet synes då och då ha gått i uppfyllelse, som i följande inslag, i vilket Sadako likt en japansk Sapfo uttrycker sin själs djupa längtan:

”En gång då jag hade dragit mig tillbaka till templet Kiyomizu skickade Hennes Majestät ett särskilt sändebud med ett brev till mig. Brevet var skrivet med grässtil på rött kinesiskt papper. Det stod:

Aftonklockan slår

vid berget, och nog vet du

att vid varje slag

går ömma tankar

från djupet av mitt hjärta

och Hennes Majestät hade tillagt: ’Likväl dröjer du dig kvar så länge i avskildhet’. Jag hade glömt att ta med mig något lämpligt brevpapper, så jag skrev mitt svar på ett purpurlila lotusblomblad.”

 

Kliv in i drömlik tidsmaskin

Long ago and far away. I likhet med de klassiska japanska träsnitten försätter mig en läsning av de heianska mästerverken var gång i en djup stämning av ro, med inslag av en paradoxal hemkänsla, som om jag i en tidigare existens upplevt den verklighet som i spillror bevarats för eftervärlden. En verklighet mer drömlik än reell, alltför underbar för att vara sann. Så var det också, i egentlig mening. Som Ivan Morris skriver, hade förändringens vindar redan börjat blåsa, när Sei Shonagon och hennes litterära medsystrar tecknade ned sina intryck; som hos Proust växer det förflutna fram i all sin skönhet.

Utanför huvudstaden växte hotet från nya maktgrupperingar, de militära kretsar som länge bidat i kulissen anade morgonluft. Om detta ger Kuddboken inga upplysningar. På ett enda ställe nämns i förbifarten att det ”strukit omkring en massa tjuvar i trakten på sista tiden”. Men enligt Morris var sporadiska revolter och oroligheter i provinsen, sjöröveri på havet, rån på stadens gator och massiva räder av militanta munkar från närbelägna kloster redan vardagsmat på Sei Shonagons tid, förutom återkommande epidemier, hungersnöd, eldsvådor, stormar och jordbävningar – dock inga läckande atomreaktorer. Och anno 1000 tog sötebrödsdagarna slut för Sei Shonagons del, när hennes älskade matmor – som av politiska skäl redan fyra år tidigare degraderats till kejsarens andra hustru – dog i barnsäng. Om detta finns endast en indirekt formulering i Kuddboken: ”Sorgligt nog kom inte den underbara prakt som omgav Hans Excellens familj då att bestå, och idag är allt så helt annorlunda att man blir tung i sinnet då man tänker på det. Jag har därför underlåtit att skriva om många av de händelser som utspelat sig sedan dess.”

Lika så bra. Det som finns bevarat är mycket nog, en slösaktigt rik tidsmaskin att kliva in i. Det har Vibeke Emond gjort, med klar blick och välvässad penna – och en imponerande sakkunskap manifesterad i närmare hundra sidor noter. Tidigare har jag med stor behållning läst hennes översättningar av Junichiro Tanizakis essä Till skuggornas lov (1998) och Takasues dotters dagbok (2006), en generation yngre än Kuddboken. Vad Makura no soshi beträffar finns det fyra textvarianter, av vilka Ivan Morris i sin översättning The Pillow Book of Sei Shonagon (1967) valt den som kallas Noinbon, medan Vibeke Emond föredragit en annan, Sankanbon, i dag betraktad som den mest tillförlitliga.

De papper Sei Shonagon förvarade i sin huvudkudde, med en skrift som enligt expertisen söker sitt motstycke i kraft och skönhet, har för länge sedan skingrats av världens vindar; det äldsta bevarade manuskriptet är från 1200-talet. Sic transit gloria mundi. Men en fin återklang av en svunnen gloire kan alltjämt uppfattas av lyhörda sinnen, när helst Kuddboken slås upp.

 

Nalle Valtiala

 

Sei Shonagon: Kuddboken (Översättning Vibeke Emond). ellerströms, 2012

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.