Varje år samlas konsthandlare, konstsamlare, gallerister, specialister, turister, wannabes och investerare till antik- och konstmässan TEFAF i Maastricht. Det är svårt att urskilja vem som är vem. Det är det som är det roliga.
I entréhallen, genast efter säkerhetskontrollen, möts besökaren av en väldig, färgsprakande och pompös kreation som hänger från taket och svävar i luften. Det här börjar bra, tänker jag innan jag beger mig ut längs med den första bulevarden för att hitta en av mässans absoluta höjdare – Graffs diamantbrosch ”Peacock” som lär ha det ofattbara värdet 100 miljoner dollar.
Jag inser mycket snart att det är en skam att göra anspråk på att skildra vad som finns att se på en mässa som TEFAF. Trots att jag haft en hel dag på mig kommer jag inte vidare ens från den första våningen till den andra. Det är antagligen därför som mässan pågår i hela tio dagar, så att man ska kunna se allt i hela fem våningar. Här finns en hel del franska och engelska gallerier, en del bekanta faktiskt. Till exempel Dickinson gallery från London finns representerade och för första gången sedan jag som ung studerande vandrade in på galleriet i London har jag nu ett tillfälle att skapa mig en uppfattning om deras prisklass. Jag fascineras av blotta tanken och stannar vid en liten tavla från 1700-talet. Utan att det ska verka för uppenbart sneglar jag på namnskylten invid. 248 000 euro står det med mycket liten handskrift.
Här finns självklart inte bara höjdare och ett stort antal franska och engelska konsthandlare med ärorika rötter, här finns en hel del utställare från Belgien, Tyskland, Österrike och Schweiz. Till slut lyckas jag hitta Galerie Delaive med huvudkontor i Amsterdam. Här sprakar det av färger! Här hänger en Calder (för övrigt en massa Calder i år på TEFAF) bland storverk av Picasso, Chagall, Klein, Lichtenstein och Warhol som säkert säljer för miljoner. Jag kan nästan röra vid Koons porslinsterrier men avstår. Mitt bland alla stora namn har de i år lyft fram den unga, nyutbildade konstnären Yuina Wada. Hennes verk är alla slutsålda. Antagligen är det just så här det fungerar: konsthandlare, sakkännare, investerare och privatsamlare ser sin chans på TEFAF och tar tillfället i akt innan prisutvecklingen tar fart. Med andra ord är den unga konstnären ett namn vars karriär det ska bli intressant att följa med.
Det är oerhört svårt att välja vad man ska lyfta fram då urvalet av konst är så här mångsidigt. Fullt medveten om att det uppe på tredje våningen, dit jag inte kommer att hinna, hänger verk av Rafael och da Vinci ser jag mig omkring gång på gång och det gör ont i kropp och själ att välja och vraka bland det som är bäst men till slut hittar jag det som intresserar mig, det jag egentligen kommit för att se i år. En liten utställning mitt i myllret, runt ett hörn i utkanten av den bortersta ändan av den enorma bulevarden: en utställare med fornhistorisk konst från Egypten.
Harmakhis archeologi ledd av egyptologen och andra generationens konsthandlare Jacques Billen har nämligen något enastående att erbjuda. I vitrinerna står föremål som är äldre än något annat jag sett idag och inte bara det. Här får du veta precis allt om varje föremål och historierna om det forntida Egypten, hieroglyfer och mytomspunna figurer och faraoner. Bland alla dessa föremål finns något minst sagt ovanligt. En ushabti av kung Taharka. Den är i ypperligt skick om man bortser från att foten skadats. Ni minns kanske att National Geographic publicerade en artikel i februari 2008, The Black Pharaos, som blev en riktig klassiker – intresset för texten var så stort. En del påstår till och med att de svarta faraonerna aldrig existerat.
Kung Taharka tillhörde just dessa härskare som ursprungligen kom från Nubien – ett område som numera är känt som Sudan. Det intressanta i National Geographic-texten är hur denna dynasti lyckades erövra Egypten utan att de uppfattades som främlingar. De smalt in tack vare att de hade samma seder och trosuppfattning som man hade i Egypten, och därtill behärskade egyptiernas språk i både skrift och tal.
Vi står en stund och beundrar ushabtin, Jacques Billen och jag. Hans ögon lystrar och sen vänder han sig mot mig och säger. ”Folk tror att det är lätt att vara konsthandlare men det är det inte”, och i det ögonblicket vet jag att Ny Tid fått sin egen ”höjdare” för årets mässa. Det är kanske därför jag blev så förvånad då jag i efterhand fick veta att konstkritikern för Hollands främsta dagstidning gjort samma val och utsett ushabtin av kung Taharka som det allra bästa TEFAF hade att erbjuda i år.
Linda Ferreyra Sandoval
