Slaget om webben

2,2K

När direktör Marit af Björkesten på svenska.yle.fi skriver att det är orimligt att public service av hänsyn till andra medier borde begränsa sina ambitioner på nätet har hon alldeles rätt. Nätnärvaro är i dagens värld helt fundamentalt, och Yle är förpliktigat att nå en så stor publik som möjligt, med ett så bra innehåll som möjligt.

Men det betyder inte att tidningsvärldens företrädare skulle ha helt fel. Konkurrensen med en aktör som inte alls behöver bekymra sig om intäkterna är orättvis. För samtidigt som det är svårt att kräva att Yle lägger band på sin webbaktivitet tampas dagstidningarna med fallande prenumerations- och annonsintäkter, samt med egna webbsidor som inte är några vinstmaskiner, tvärtom. De förestående försöken med betalväggar vore ekonomiskt osäkra också utan konkurrensen från Yle.

Utan vidare är Yle helt avgörande för den mediala mångfalden, men om konkurrenssituationen blir alltför tuff för de kommersiella (men i praktiken ofta förlustbringande) medierna är risken stor att det är t.ex. kulturjournalistik som får stryka på foten till förmån för klickvänligt kändisskvaller. I ett sådant läge kan Yle faktiskt motverka mångfald.

En dålig utgångspunkt för den här diskussionen är att betrakta medielandskapet som en marknad, implicit en fri marknad där mediekonsumenter gör fria val och alla aktörer bör ha samma förutsättningar. Det är vilseledande, eftersom marknadsperspektivet antyder att bara man klämmer åt public service så kan mediemarknaden ”börja fungera” igen. Här tummar tidningshusens företrädare ofta på sanningen, för det är ingen överdrift att säga att det överhuvudtaget inte finns någon fri konkurrens eller någon fri medie- eller tidningsmarknad i Finland eller Norden.

En av anledningarna är att inträdesbarriärerna till tidningsbranschen är så enorma att helt nya dagstidningar, med något enstaka specialfall till undantag, inte etablerat sig i Norden efter kriget (däremot har det skett fusioner etc.). Den s.k. ”marknaden” består av ett fåtal aktörer som ofta befinner sig i en monopolsituation på sin utgivningsort. I praktiken har t.ex. språkmajoriteten på landets största mediemarknad (huvudstadsregionen) inget jämförbart alternativ till Helsingin Sanomat (bara några kompletterande produkter; kvällstidningar, affärspress, dagstidning på annat språk). När tidningsfolk kritiserar Yles webbaktivitiet är det med andra ord inte fri konkurrens som finns i kikarna, det är mindre konkurrens.

Om man försöker betrakta konkurrensen mellan dagstidningar och public service utifrån är den fiffigaste utgångspunkten att mediepolitiken måste ha ett underliggande demokratiskt syfte: Det behövs strukturer som gynnar högkvalitativ och relevant journalistik och medial mångfald. Det viktiga är inte om konkurrensen är jämlik, utan att destruktiva konkurrenssituationer undviks.

Mitt galna förslag för att fixa webbdilemmat är följande:

Den så kallade Yle-skatten höjs något. I gengäld måste Yle betala en summa, som lite drygt motsvarar höjningen av medieskatten, för all (textbaserad) journalistik som publiceras på www.yle.fi. Summan stiger eller sjunker i relation till mängden publicerat material och antalet besök på Yles webbplats. Pengarna delas sedan ut i form av ”kuponger” till skattebetalarna. Kupongerna kan enbart användas till att köpa (webb)prenumerationer på finländska (dags)tidningar. Vinstutdelningen från tidningar som deltar i systemet begränsas, så att eventuellt överskott måste återinvesteras i publiceringsverksamheten.

Systemet har flera fördelar:

1) Dagstidningarnas olönsamma webbjournalistik gynnas.

2) Yle får starkare incitament att göra behovs-, kvalitets- och relevansbedömningar av den journalistik man publicerar.

3) Public service och kommersiell media kan tävla, med innehåll, på mer jämlika villkor och konkurrensen får en form som i högre grad gynnar kvalitetsdriven än vinstdrivande journalistik.

 

Fredrik Sonck