Enligt professor Ola Tunander var den FN-sanktionerade interventionen i Libyen kulmen på USA:s, Storbritanniens och Frankrikes fyrtioåriga kampanj för att störta ”den gode diktatorn” Muammar Gaddafi. Oskar Skogberg problematiserar vissa av Tunanders slutsatser och hans källkritik.
Boken Libyenkrigets geopolitik är norrmannen Ola Tunanders försök att närmare granska bakgrunden till Libyenkriget 2011. Initiativ till att ifrågasätta vedertagna sanningar om krig och konflikter med seriösa och vetenskapliga metoder är alltid välkomna, och Tunander, som är forskningsprofessor på fredsforskningsinstitutet PRIO, kunde antas vara en lämplig man för uppdraget.
Sammanfattat är Tunanders argument att om västvärlden verkligen hade det libyska folkets bästa i åtanke borde man ha riktat sitt stöd till ”den gode diktatorn” Gaddafi och inte till rebellerna. Tunander skriver att Gaddafi försåg befolkningen med fri hälsovård och en viss jämlikhet mellan könen. Användningen av repressiva metoder, som var mer begränsad än i många andra afrikanska stater, syftade främst till att hålla samman det splittrade landet. Men Gaddafis engagemang för ett starkare Afrika och framför allt hans kontroll över landets stora oljereserver resulterade i en av USA, Storbritannien och Frankrike ledd komplott för att störta honom.
Tyvärr väcker Libyenkrigets geopolitik en del frågor gällande källkritik och slutsatser, vilket kastar en skugga över hela boken.
Medierna som vapen
Tunander ställer sig ytterst negativ till vad han kallar de ”globala massmedierna”. Enligt honom var de antingen manipulerade eller så valde de medvetet att presentera de libyska rebellerna och interventionen i en positiv dager. Anklagelserna verkar i sig inte vara helt obefogade, men situationen blir problematisk då läsaren inser att Tunanders källmaterial till stora delar består av just medieprodukter.
Det här problematiserar Tunander inte. För trovärdighetens skull borde han ha fört en diskussion om vilka medier han anser vara trovärdiga och vilka han förkastar. Ett undantag är Qatar-baserade al-Jazira som enligt Tunander ställdes helt i komplottens tjänst.
Tunander hänvisar även till källor som ”ett privat samtal”, ”en högt uppsatt general”, inlägg på internetforum och google-dokument vars äkthet och trovärdighet läsaren inte har någon möjlighet att kontrollera. Boken avslutas visserligen med ett kort kapitel om källkritik men det känns ganska knapphänt.
Resolution nr 1973
Något som undertecknad på förhand hade sett fram emot att läsa om, men som Tunander endast nuddar vid, är resolution nr 1973. Denna kunde godkännas i FN:s säkerhetsråd endast för att varken Ryssland eller Kina lade in sitt veto. Resolutionens syfte var att skydda civilbefolkningen men den användes för att rättfärdiga Nato-bombningarna i Libyen.
Tunander resonerar att Ryssland och Kina lät sig luras men att länderna nu vet bättre då de stoppar motsvarande dokument gällande Bashar al-Assads Syrien. I det här sammanhanget ger den förklaringen ett alltför förenklat intryck.
Libyenkrigets geopolitik innehåller även andra mindre trovärdiga slutsatser. Bland annat anser Tunander att avsaknaden av krav från det internationella samfundet på en intervention i Egypten under folkresningen där stöder teorin om att ingripandet i Libyen var en komplott. Men så enkelt är det inte. En intervention skulle i betydande grad ha försvårats bland annat av att Egypten har en mer än tio gånger större befolkning än Libyen och att landets armé uppskattas vara den starkaste i Afrika.
Tunander går även igenom varför USA ville ha en FN-resolution som stöd för bombningarna i Libyen då man i Irakkriget agerade på eget bevåg. En av orsakerna han nämner är ingen mindre än att marinkårens officiella hymn innehåller en hänvisning till huvudstaden Tripoli och att en inblandning utan FN därför inte skulle se ”trevlig ut”.
Efter den intensiva mediebevakningen av Libyen under 2011 lyckas landet efter rebellernas seger endast sporadiskt nå över nyhetströskeln. Tunander beskriver hur våldet och förtrycket mot civilbefolkningen fortfarande pågår, och förundrar sig över medietystnaden.
Hans slutsats är att eftersom rebellerna först presenterades som ”befriare” vill medierna hellre tiga ihjäl hela ämnet än erkänna sitt misstag nu då verkligheten visar sig vara en annan. Förvisso är den här förklaringen inte utesluten, men Tunander verkar inte förstå hur medierna fungerar. Det är snarare regel än undantag att strålkastarljusen slocknar då det akuta skedet av ett krig eller en olycka är över, eller då en västerländsk operation avslutas. Hur har det till exempel gått med mediernas bevakning av den farliga gruvverksamheten i Chile sedan olyckan 2010 fick ett lyckligt slut?
Trots bristerna lyckas Ola Tunander ändå presentera flera intressanta synpunkter och synliggöra behovet av en noggrann granskning av Libyenkriget. Man bara önskar att han skulle ha fått fram fler mindre problematiska källor och tagit sig mer tid att utveckla argumentationen. Nu kan boken avfärdas som alltför spekulativ och konspiratorisk.
Oskar Skogberg
Ola Tunander:
Libyenkrigets Geopolitik,
Celanders förlag, 2012.
