Jag såg en intressant videosnutt om en undersökning om belöning och dopamin. Den går såhär: En apa drar tio gånger i en spak och får en belöning. Dopaminnivån stiger skyhögt precis innan belöningen, för att sjunka när belöningen fås. Om belöningen inte kommer varje gång, stiger dopaminnivån ännu brantare. Vällustkänslan är alltså större inför förväntningen om belöning, än när man faktiskt får sin belöning.
Jag har hört teorin förr och den förklarar fenomen som tvångsmässigt lopptorgsshoppande! Eller vilken annan som helst form av jakt.
Men sen fick den mig att tänka på en annan teori, som jag har hittat på helt själv och den ser ut så här:
Om inte: ”om bara, så” – så.
Jag tänker så här:
Vad om det inte är den stigande vällustkänslan som är intressant, utan det att den sjunker omedelbart? Vad om vårt konstanta sökande efter någonting bättre är kruxet? Vad om orsaken till besvikelsen är att det trots allt inte blev bättre med det nya plagget, den nya inredningen, den nya partnern?
När förhållanden kraschar sägs det ofta att den som var minst berörd har kunnat gå vidare. Om man med att gå vidare menar en utveckling så tror jag inte att det stämmer. Jag tror att vi istället borde erkänna att vi är någonstans; att vi ska göra det bästa av var vi är och vem vi är, istället för vart vi är på väg och hurudana vi vill bli.
Jag har en vän som kommit ut ur ett långt förhållande med en partner som behandlat honom dåligt, men sagt sig älska honom. När jag säger att expartnern inte vet vad kärlek är svarar min vän att det var vad partnern uppfattar som kärlek. Då ifrågasätter jag att han, expartnern, definierat kärlek rätt, och vännen svarar igen att partnern har rätt till sin egen tolkning. Det gör mig lite galen, och jag frågar om man kan definiera en känsla precis hur man vill? Om jag exempelvis lämnar en hund ute i regn, utan mat och låter den klara sig själv, kan jag säga att jag visst älskar min hund men på mitt eget sätt? Då tystnar vännen äntligen. Men så tänker vi ju ofta att var och en gör enligt sina förutsättningar och det är nog.
Vi tänker också att idéer och att ha rätt är viktigare än hur dom man har runt sig mår.
Jag tänker på debatten i Nya Argus, där redaktionen olyckligt nog valt att publicera brev som sänts inom redaktionsrådet. Diskussionen handlar om en idé, om en uppfattning om rätt och fel, och konsekvensen är att verkliga personer inför sina läsare far ut i anklagelser mot en verklig person, huvudredaktören.
Och jag undrar om det är värt det? Att man försvarar en idé på bekostnad av en medmänskas välmående? Man måste väl kunna diskutera idéer utan att nån betalar ett pris?
Diskussionen handlar om Israel och Palestina, än en gång. Och jag påminns om representanter jag träffat från gräsrotsorganisationerna Breaking the Silence och Israeli Children. Båda organisationerna jobbar egentligen mot samma sak: den omänskliga behandlingen av dom de har nära. Den förra mot israeliska soldater som trakasserar palestinier för att det är det de fått order om. Den senare mot Israels beslut att deportera gästarbetarnas barn som fötts och vuxit upp i Israel.
Jag menar såhär:
Om vi ska leva i fred ska vi börja med att göra det med dom vi har närmast.
För: ”Om bara, så” gäller inte. Vi blir inte bättre mänskor sen. Det finns inte något sen! Det finns bara nu. Och vi.
Lena Malm
