Chaplins Diktatorn slutar med en berömd scen där Hynkel, diktatorn, ska hålla tal till en miljonpublik. Men talaren är i själva verket filmens andre huvudperson, den judiske barberaren, som av misstag hamnat i diktatorns kläder (båda spelas förstås av Chaplin själv). Barberaren börjar tyst, med hatten ödmjukt i hand; han säger att han inte är någon erövrare, att han skulle vilja hjälpa andra om han kunde. Men snart ändrar han ton, skruvar för varje andetag upp den emotionella volymen. Mänskligheten har tappat bort sig, säger han, vi tänker för mycket och känner för litet; han talar passionerat mot girighet och intolerans, och uppmanar till gemensam kamp mot de makthungriga ”maskinmänniskor med maskinhuvuden och maskinhjärtan” som vill förslava folket, och för demokrati, frihet och människokärlek över gränserna.
Talet utlöser extatiska ovationer hos den Hynkelska statistpubliken. Många som ser filmen delar entusiasmen: så vackert och passionerat talas det sällan för demokrati och medmänsklighet. Och det stämmer nog, men poängen är att Chaplins film problematiserar just den entusiasm talet väcker. Chaplin signalerar det genom den förvirring, det ser ut som en skymt av förtvivlan, som drar över barberarens ansikte när han märker vilken fruktansvärd genklang (bokstavligen: en klang värd att fruktas) han väckt hos sin publik. Och under talets sista del, efter ovationerna, då barberaren vänder sig direkt till den förföljda judiska flickan Hannah – ”Höj blicken, Hannah, var du än befinner dig, se den hoppfulla, lysande framtid som tillhör dig, mig och oss alla!” – låter Chaplin samma musik (Wagner!) spela i bakgrunden som i den berömda scenen tidigare i filmen, där diktatorn dansar världserövrarbalett med jorden som sin ballong. Filmens avslutningsbild visar den unga, starka Hannah trosvisst blickande mot framtiden – ett ansikte som hos en av nazismens eller den socialistiska realismens propagandahjältar.
Oavsett vilka Chaplins avsikter var, så blir effekten alltså att avslöja en likhet mellan Hynkels (Hitlers) fascistiska propaganda och barberarens humanistiska trosbekännelse, som går djupare än deras motsättning på det ideologiska ytplanet. Poängen är att det spelar mindre roll vad man talar för än vad man talar till hos sin publik. Vilka specifika värderingar man talar för (rasism eller tolerans, hierarki eller jämlikhet) är minder viktigt än att man talar i namn av ett ”vi”, vill få publiken att identifiera sig som en av ”oss” som delar dessa värderingar. När man upprättar och upprätthåller ett ”vi” så sker det alltid i kontrast till ”dom andra” som hotar oss och det vi står för, som vi därför måste bekämpa.
Hela barberarens tal är en uppmaning till kamp mot demokratins fiender: i besvärjande ton vänder han sig till Hynkels supportrar: ”Soldater! Ni hatar inte; bara de oälskade hatar, de oälskade och de onaturliga!” Barberaren får alltså publiken, som stått beredd att hurra för Hynkels antisemitiska budskap att istället rikta sitt hat mot Hynkel och hans likar, som helt enkelt får överta den roll de tilldelat judarna som ”oälskade och onaturliga”, som folkets fiender och vilseförare. Det är den andra, öppet våldsamma sidan av barberarens positiva tes att ”vi vill alla hjälpa varandra, vi människor vill leva genom varandras lycka, inte av varandras olycka.” Såna är vi – och du är en av oss, inte sant? Men ändå är världen full av våld, och det måste ju vara någons fel: det finns tydligen vissa som vill hata, och som alltså inte kan räknas som fullt mänskliga, som måste förgöras.
Publiken jublar för att den får vad den stått och väntat på: instruktioner från en ledare, han må vara vem som helst, om att nu ska vi ut och kämpa och döda och dö, vi mot dom, tillsammans. Barberaren lyckas vinna över massan på sin sida mot Hynkel, men varje sån seger är moraliskt sett ett nederlag, för de enskilda som uppgår i massan har inte lärt sig något, deras vilja till kollektiv exstas och aggression har bara fått ett nytt mål. I moralisk mening är det enda goda sättet att tala till en massa ett tal som upplöser massan, som löser de enskilda i massan ur den kollektivistiska förtrollningen, får var och en att återvända ”till sig”. Det är ingen ”retorisk effekt” man kan eftersträva, för det handlar just inte om att påverka folk, till exempel genom att få dem att skämmas kollektivt, utan om att tala som enskild till enskilda, alltså att tala till ett skikt i själen som kan nås, men inte ”påverkas”. Men den som försöker tala så till folk i en massa, som just dragits till varandra i sin längtan att bli påverkade, att få ge sig hän åt kollektiv affekt (indignation, sentimentalitet, aggression), blir sannolikt utbuad eller lynchad, och i vart fall får hon ”inget till stånd”, eftersom hon vägrar utnyttja just den fruktansvärda makt som ligger i att en grupp människor sluter sig samman i en massa och driver igenom sin kollektiva vilja.
Men, invänder någon, visst kan man vara för något gott och för gemenskap, utan att det finns någon man är emot och vill bekämpa. Till exempel kan lärare och elever i en skola kämpa för att bygga upp en vi-anda där alla hjälps åt för att göra ”vår” skola till ett bättre ställe för ”oss alla”, utan att det riktar sig mot någon annan skola. Jo visst, men den yttre fienden är inte heller den viktigaste för vi-andan, utan den inre, de ibland ”oss”, och det i var och en av oss, som inte vill ”vara med” i gemenskapsbyggets väsentligen konformistiska entusiasm. Vi-andans entusiasm försvinner så snart det uppstår verkliga frågor om hur skolan ska se ut, om rättvisa och vem som bestämmer: där du och jag konfronterar varandra är vi inte längre ”vi” utan just du och jag – och ofta nog reagerar vi på den plötsliga individualiseringen genom att söka stöd och tröst hos varsitt mindre ”vi”, vilka sedan konfronterar varandra som stridande partier. Nu kan man förstås säga att i en äkta gemenskap är man inte rädd för konflikt och konfrontation. Visst, men poängen är att en sån gemenskap just precis inte kännetecknas av någon vi-anda, utan av att obändigt självständiga människor, enskilt förbundna med varandra genom vänskaps- och kärleksband, också samarbetar kring sakligt motiverade intressen de delar som grupp, till exempel för att de arbetar i samma skola.
Äkta gemenskap förverkligas sällan, men paradoxalt nog är det just dess möjlighet som väcker önskan att hänge sig åt den kollektiva entusiasmen. Det är den äkta gemenskapens ofrånkomliga utmaning som man vill fly från in i kollektivet, men som samtidiga gör det omöjligt att fullständigt uppgå i det. Oftast är resultatet, både i historiska epokväxlingar och i den enskildes liv, ett manisk-depressivt pendlande mellan entusiasm (vem har inte sitt ”sextital”?) och misstänksamt ironisk distansering, där man håglöst eller triumferande vägrar ”tro” på någonting annat än privatliv och privatkonsumtion … ända tills man, inombords tom efter allt ironiserande, kastar sig i armarna på barberare Hynkel, som fyller en med kollektivismens lustgas.
Joel Backström
