Lila Caballero nämner manlighetskrisen som en speciell del av den modernitetskris som driver många finländska väljare till sannfinländarna. Johanna Korhonen, som ger en finländsk kommentar för Counterpoints populismprojekt, fördjupar den diskussionen.
Journalisten Johanna Korhonen utgår i pamfletten Kymmenen polkua populismiin. Kuinka vaikenevasta Suomesta tuli äänekkään populismin pelikenttä från den starka arbetskultur som varit rådande i Finland. Speciellt män har inte varit mycket värda om de inte haft ett avlönat arbete som de utfört samvetsgrant. På landsbygden var husbonderollen stark dygnet runt, arbetet mångsidigt, utan chef, resultatet syntes om inte direkt så efter en tid.
Sedan kom flykten från landsbygden till städerna på 1960-70-talet och speciellt männens roll förändrades helt. Sociologen Matti Kortteinen har i sin klassiska studie Lähiö (Förorten) visat vad som hände när de traditionella manssysslorna blev kvar på landet. Männen hade svårt att anpassa sig till det nya livet i förorternas små våningshusbostäder, utan gård och verkstad. Efter arbetsdagen hade de inte något annat meningsfullt att göra än att titta på tv och kanske dricka öl. Kvinnorna däremot sysselsattes mer än väl av den nya kombinationen av löne- och hushållsarbete.
Korhonen känner igen situationen: ”En mänska som inte har arbete, men inte heller just något annat vettigt att göra är speciellt benägen att söka vägar att ge utlopp för sina känslor av missnöje och värdelöshet. I de män som Kortteinen identifierat som soffliggare ser jag samma gestalter som numera hatar invandrare, efterlyser en ny ’vinterkrigsanda’ i Finland och låter sig övertygas av de enkla lösningar som populisterna erbjuder.”
Asien stjäl jobben
Tidigare fanns det i alla fall arbete för nästan alla. Depressionen i början av 1990-talet gjorde dock slut på den trygghetskänslan. Man började tala om hur globaliseringen förde många arbetsplatser till Asien. Också stat och kommun började rationalisera bort arbetsplatser.
Många är rädda för att förlora sin utkomst, och speciellt gäller det sannfinländarnas anhängare. En undersökning år 2010 visade att 56 procent av dem var oroliga över sin ekonomiska utkomst, medan andelen bland andra partiers anhängare var 33-40 procent. Av sannfinländarnas anhängare var en större andel än i andra väljargrupper rädda för att inte hitta ett nytt jobb om de förlorar det nuvarande, rädslan för att marginaliseras var mer utbredd, framtidstron var mindre.
Under de senaste 20 åren har socialskyddet också trappats ner. Under depressionen i början av 90-talet beskars både inkomstöverföringar och välfärdstjänster och deras gamla nivå har sedan aldrig återställts. Thatcherismen satte sina spår också hos oss. Detta har starkt påverkat trygghetskänslan hos många. I augusti 2012 upplevde bara 23 procent av de finländare som hade arbete att de inte alls riskerade att förlora det. Ännu på 80-talet litade man på att välfärdsstatens skyddsnät skulle fånga upp en om man föll. Det gör man inte på samma sätt längre, nätet har blivit glesare. Värst är det för de ungdomar som inte alls kommer in i arbetslivet.
Enligt Korhonen har den politiska, ekonomiska och intellektuella eliten i Finland i allt högre grad fjärmats från ”vanliga” mänskors problem. Hon förstår nog att eliten i den allt hårdare globala konkurrensen söker råd från Silicon Valley och talar om toppteknologi, innovationer, kreativitet och internationalism. Men det innebär att en allt större del av medborgarna faller utanför fokus. Snart är det bara sannfinländarna som inriktar sig på ”vanliga” mänskors situation, utan att ställa krav på dem.
Själviskhet, inte solidaritet
Med populism avser Johanna Korhonen ett sätt att bedriva politik där man reducerar sammanhang till enkla motsatsförhållanden och där talaren vädjar till åhörarens själviskhet, inte till solidaritet. Till den populistiska politiken hör att måla upp olika hotbilder, finna skyldiga och erbjuda enkla lösningar på invecklade problem.
Mänskorna indelas ofta i tre grupper, den lömska eliten som bara driver sin egen sak, det goda folket (vars intressen populisterna driver) och ”de andra”, olika smågrupper, som inte hör till ”folket”, åtminstone det goda folket, och som det därför skulle vara bäst att på ett eller annat sätt bli av med. Judarna var förr en sådan grupp, men populisterna har numera lärt sig att låta bli dem. Däremot är t.ex. somalierna en lämplig fiendegrupp.
Från konsensus till konflikt
Sannfinländarnas stärkta ställning har medfört en skarpare debatt-ton. Vi har haft en konsensuskultur där man, bland annat för att stå starkare mot yttre makter, som Ryssland och EU, bemödat sig om att sammanjämka synpunkterna så långt som möjligt. Kretsen av beslutande politiker har också varit liten, vilket bidragit till att man undvikit konflikter med dem man ändå måste ha att göra med i fortsättningen.
Elina Grundström tog i en kolumn (HS 30.4) ett extremt exempel på konsensuskulturen: Onsdagsklubben, som grundades under kriget för att samla landets politiska och ekonomiska makthavare till gemensamma insatser. Den verkar fortfarande och firade i höstas sin 70-årsdag på Smolna, där statsminister Jyrki Katainen bjöd på middag och förklarade hur landets ekonomiska läge borde hanteras. Att platsen var statsrådets festvåning passade bra: alla de senaste decenniernas manliga statsministrar har kommit ur klubbens led. (Klubben antar inte kvinnliga medlemmar – att Anneli Jäätteenmäki och Mari Kiviniemi blev så kortvariga statsministrar har enligt Grundström förklarats just med att de inte stöddes av manliga nätverk.)
Herrklubbar av detta slag har inte fattat beslut, men bidragit till att stärka den thatcheristiska tron på den enda rätta vägen, There is no Alternative (TINA).
”När det i en klubb där det förs en sådan här dämpad diskussion kommer instövlande en man som genast vid dörren deklarerar att han följer enbart sina egna regler och så fortsätter till rummets mitt struntande i traditionella uppförandekoder blir resultatet förvirring”, skriver Johanna Korhonen.
Hon är kluven inför följderna. Å ena sidan ska också ”det glömda folket” få sin röst hörd, å andra sidan tillhör rösterna som nu hörs ofta sannfinländarnas hårda kärna, Suomen Sisu, och kan vara direkt rasistiska.
Främlingsfientligheten
Hätskheten kan delvis bero på att denna hårda kärna har sin egen kanal på nätet, Hommaforum, där aktivisterna kunnat egga upp varandra till helig ilska. Den ilskan riktas framför allt mot invandrare. ”Homma är en till partier obunden invandringskritisk folkrörelse som bildats av vakna och oroade medborgare,” definierar sig forumet. Invandringskritik anges alltså som den enda programpunkten.
Men bakgrundsgruppen Suomen Sisu var ju Finskhetsförbundets ungdomsorganisation, som i ett skede uteslöts som alltför extrem. Numera samarbetar organisationerna på nytt, bland annat i kampen mot svenskundervisningen i skolorna. Framgångar för främlingsfientliga populistpartier i Mellaneuropa lockade nya medlemmar till Suomen Sisu, som i ett skede övervägde att bilda ett eget parti. I stället valde man att verka inom sannfinländarna, så det är knappast längre skäl att tala om obundenhet.
Suomen Sisu hör just till sannfinländarnas hårda kärna, men ett problem med Counterpoints kartläggningsprojekt är att man lite väl strikt håller blicken borta från den hårda kärnan och praktiskt taget enbart granskar anhängarna, vilket gör att man kan säga att sannfinländarna utgör ett undantag från den allmänna tendensen att de högerpopulistiska partierna är invandrarfientliga. Enligt Counterpoints siffror har 51 procent av Sannfinländarnas kärnväljare, men bara 29 procent av de mindre engagerade väljarna, angett invandringen som en avgörande faktor för deras röstningsbeslut. Eftersom den hårda kärnan enligt Counterpoint utgör 48 procent av sannfinländarnas väljare är frågan ändå central för partiet.
Blomsterhattstanterna
Korhonen skriver att hon funderat mycket på varför den finska populismens synligaste tema är just invandrarfientligheten, trots att invandrarna är så få i Finland. ”Populisterna är nog emot aktuella trender i allmänhet och emot EU alltid där unionen kommer på tal, men den kritiken blir diffusare än kritiken av utlänningar som kommit till Finland och deras kulturella drag.”
Hon tänker sig att en invandrare upplevs som ett konkretare hatobjekt än den ansiktslösa EU-byråkratin. Men man kan undra om det inte till stor del rör sig om en smitta från länder som Nederländerna och Frankrike, där det faktiskt finns många invandrare och där det visat sig vara politiskt opportunt att attackera dem.
Till fienderna hör inte bara invandrarna, utan också alla de som uppfattas försvara dem. De buntas ihop i den lite egenartade kategorin ”blomsterhattstanterna”, en beteckning som tydligen används för blöthjärtade humanister, djurskyddsaktivister, socialarbetare som förstår sina klienter alltför väl, och mänskor som kritiserar rasism. T.o.m. anhängare av kollektivtrafik lär kunna klassas så. (Minna Långström hade tidigare i år en utställning på galleri Titanik i Åbo kring temat blomsterhattstanter.)
Kulturell konservatism
Medan sannfinländarna när det gäller den ekonomiska politiken befinner sig i mittfåran, kanske t.o.m. till vänster om den, står de kulturpolitiskt på den yttersta högerkanten. Inom bildkonsten skulle de helst gå tillbaka till 1800-talet.
Också om partiordföranden Timo Soini kan uttrycka sig mer diplomatiskt än de flesta andra inom hans parti, är han själv djupt konservativ. Det framgår t.ex. av att han lämnat den lutherska kyrkan i protest mot att kyrkan godkände kvinnliga präster. Tydligen är det en meningsyttring som godkänts av hans fotfolk, trots att det väl inte är många som följt honom och blivit katoliker. Han använder flitigt bibliska bilder i sin retorik.
Avslutningsvis understryker Johanna Korhonen att man inte borde isolera populisterna, utan lyssna på dem, låta dem berätta ”var skon egentligen klämmer” och ta deras budskap på allvar. Finland förändras snabbt och en del förändringar är nödvändiga, men andra kunde kanske ske lite långsammare, så att de flesta hinner med. Framför allt handlar det om att stärka mänskors självkänsla, deras utkomst, deras möjligheter att uppleva livet som meningsfullt och om att stärka deras självrespekt.
Peter Lodenius
Foto: Patrick Martin
