Det europeiska spöket är inte längre, som på Karl Marx tid, kommunistiskt, utan högerpopulistiskt. Spöket oroar många, speciellt eftersom populismen ofta tar sig uttryck i främlingsfientlighet. Den brittiska tankesmedjan Counterpoint har nu startat ett stort forskningsprojekt som ska kartlägga denna högerpopulism.
Högerpopulismen i Europa tar sig många olika politiska former. Forskarna använder denna term i stället för t.ex. högerextremism eftersom de velat undersöka också Sannfinländarna (egentligen borde man kalla partiet Sannfinnarna, jag ser sannfinländarna som en felöversättning) och brittiska UKIP, vilka inte kan betecknas som extremistiska (vilket nog passar bra för grekiska Gyllene gryningen).
Till höger står dessa partier eftersom de tror på hierarki och ordning – vilket inte utesluter att de i en del fall kan ha krav på den ekonomiska politiken som är mera vänster än höger. Beteckningen populism speglar i sin tur partiernas starkt antielitistiska hållning, deras glorifiering av ’folket’ och deras främlingshat. (Det finns också vänsterpopulister, som nyligen avlidna Hugo Chávez.)
I det första skedet har projektet Recapturing Europe’s Reluctant Radicals granskat populistiska partier och deras anhängare i Frankrike, Nederländerna och Finland för att sedan fortsätta projektet delvis på basen av vad man kommit till under denna första omgång.
Våra sannfinländare var alltså för forskarna ett av de tre viktigaste högerpopulistiska partierna i Europa och i den första rapporten i höstas jämfördes de tre partiernas anhängarskaror. Mycket var gemensamt, men varje land har också en egen profil. I Finland handlar det framför allt om den snabba moderniseringen av landet, som alla inte kunnat anpassa sig så väl till. Man ser eliten som ansvarig och kräver en ny politik. I Nederländerna kan man däremot märka en nostalgi för den gamla konsensuspräglade politiska ordningen, kombinerad med motvilja mot främlingar, och speciellt muslimer. I Frankrike verkar det som om anhängarna av Nationella fronten (familjen Le Pens parti) på många olika plan, både geografiskt och mentalt, skulle vara isolerade från fransmännens huvudfåra och ha en permanent otrygghetskänsla.
Lägre utbildning
Ändå kan man fråga sig om skillnaderna verkligen är så stora. De gemensamma dragen är ändå mycket starkare. De högerpopulistiska partiernas anhängare, inte bara i dessa tre länder, utan i alla tio undersökta länder, har till exempel genomgående lägre utbildning än genomsnittet. (De andra undersökta länderna är Tyskland, Danmark, Sverige, Norge, Ungern, Britannien och Italien.)
Det innebär att de har svårare att klara sig på en arbetsmarknad där kraven ständigt skärps. Lägre utbildning än genomsnittligt är det tydligaste demografiska draget hos populistpartiernas anhängare. Ungern utgör ett undantag, där tenderar ökad utbildning att stärka extremismen.
När det gäller attityder är det starkaste gemensamma draget motvilja mot invandring. I Finland är denna motvilja starkast inom sannfinländarnas hårda kärna och inte lika tydlig bland anhängarna. Också misstro mot parlamentet är tydlig i nästan alla dessa länder, även Finland. Däremot vill forskarna inte bekräfta den ofta framförda uppfattningen att ekonomiska kriser skulle stärka stödet för de högerpopulistiska partierna på ett avgörande sätt.
Varför är populism illa?
Forskarnas främsta orosmoment gällande populismens effekter på samhället är följande:
• de representativa institutionernas ställning kan så småningom undergrävas,
• vissa tidigare extrema åsikter kan legitimeras, en polarisering kan uppstå och detta kan försvåra en nyanserad debatt,
• övriga partiers inställning kan därför påverkas i frågor som t.ex. rör invandringen eller EU-politiken.
Forskarna vill ändå inte skapa någon katastrofkänsla. Den hårda kärnan i dessa partier kan man inte påverka nämnvärt, däremot nog anhängarna utanför denna kärna. Det kan man göra genom att ta deras bekymmer och oro på allvar. Detta betyder absolut inte att man ska stämma in i den främlingsfientliga kören, däremot kan det innebära till exempel en större öppenhet inom förvaltningen. På längre sikt, och främst av andra skäl, är det bra att investera i utbildning.
Modernitetskris
Lila Caballero, som leder projektet, är den som granskar läget i Finland i rapporten. Hon konstaterar att Finland förändrats i en så snabb takt att vi har mer gemensamt med länderna i Östeuropa, som genomgått ett systemskifte, än med de i Västeuropa. På inte mycket mer än 20 år har Finland ”återuppfunnit sig som ett teknikens Mecka, en europeisk makt, ett centrum för design och innovationer, en kulinarisk vallfartsort och ett land med skolundervisning av världsklass”. Samtidigt har man bevarat de traditionella banden till naturen (det är ”nästan obligatoriskt att återvända till den under sommarmånaderna”) och t.ex. också den klassiska musiken.
Men alla har inte hunnit med i den snabba utvecklingen. ”Det tycks inte finnas mycket rum kvar för de vanor och värden som var viktiga och delvis nödvändiga för livet i de förhållanden som tidigare rådde: tyst manlig styrka, stoiskhet, vederkvickande tystnad och – i ett komplicerat geopolitiskt läge – diskretion. Hur kan man kanalisera dem i en värld som är tätt länkad och hypersocial och där anpassningsbarhet och innovationsförmåga uppskattas mer än allt annat?”
Caballero har talat med finska samhällsvetare som genomgående ser det ökade stödet för sannfinländarna som en manifestation av modernitetskrisen. På samma sätt som landsbygdspartiet uttryckte jordbruksbefolkningens protest mot den snabba industrialiseringen uttrycker sannfinländarna industri- och byggnadsarbetarnas protest mot den snabba övergången från ett industrisamhälle till ett postindustriellt, teknologilett samhälle.
Det betyder inte att de i första hand skulle ha drabbats ekonomiskt – en typisk sannfinländsk väljare är en medelålders man ur arbetarklassen som har en hygglig lön. Svårigheterna är snarare på det mentala planet. Enligt Kimmo Grönlund är sannfinländarnas väljare betydligt mer nationalistiska och traditionalistiska än andra, de betonar ”vanliga mänskors” betydelse, de vill ha ett nationalspråk i stället för två och vill stöda ekonomisk tillväxt framom miljön. Caballero tolkar detta så att ”sannfinländarna representerar en reaktion mot strukturförändringarna i det postindustriella finska samhället, en motvikt till den postmaterialistiska inriktning på internationalism, miljövänlighet och multikulturalism som tar sitt politiska uttryck i de europeiska gröna partierna”.
Fakta: Counterpoints populismkartläggning
Det treåriga projektet Recapturing Europe’s Reluctant Radicals genomförs av den brittiska tankesmedjan Counterpoint och finansieras av Soros-anknutna Open Society Foundations. Våren 2012 började man med ett lokalt forskarsymposium (för Finlands del vid Åbo universitet) och sedan har man statistiskt undersökt attityder hos anhängare av högerpopulistiska partier i Europa, utgående från väljarundersökningar.
Den hårda kärnan i partierna har varit av mindre intresse och fokus har legat på de anhängare som röstat på partiet i senaste val, men kanske röstar annorlunda en annan gång. Man har också tittat på potentiella anhängare, mänskor som har samma attityder som anhängarna, men (ännu) inte röstat på något populistparti, kanske för att det uppfattas som stigmatiserat. Genom att visa vad som motiverar anhängarna och de potentiella anhängarna av högerpopulistiska partier vill man ge andra politiska aktörer bättre möjligheter att närma sig dessa grupper.
I ett tredje skede har man gett fristående debattörer i de olika länderna i uppdrag att kommentera forskningsresultaten på ett journalistiskt sätt i en liten skrift. För Finlands del gick uppdraget till Johanna Korhonen, för Sveriges del till Göran Rosenberg. Korta artiklar har publicerats på webbplatsen openDemocracy. Det betyder att forskningsprojektet, som redan i sig är ovanligt omfattande, får en unikt bred publicitet. Man hittar alla rapporterna på nätet på http://counterpoint.uk.com.
Peter Lodenius
