Ross Jacksons sätt att kombinera Occupy-rörelsens gräsrotsaktivism med mänskliga rättigheter och ekologisk hållbarhet i en ny Gaia-världsordning erbjuder en inspirerande vision, skriver forskaren Vivan Storlund i sin recension.

Vi lever i en märklig tid – i en tid full av möjligheter, men utan att riktigt lyckas få ihop det. Trots ett sekel av demokrati låter vi oss hanteras hur som helst av ansvarslösa finansmänniskor och politiker som backar upp dem – 1 procent, i stället för oss 99 procent.

Occupy-rörelsen kom som en naturlig reaktion på sakernas tillstånd, men kritiserades ofta för att ”inte ha någon klar agenda”. Men är inte det en ytterst naiv kommentar? Är det rimligt att kräva att de som sätter sig utanför kapitalets högkvarter Wall Street skall ha ett färdigt svar på den frågan? Vi är mitt uppe i djupa samhällsförändringar och den ena tankesmedjan efter den andra funderar på hur vi skall hantera dem.

En som emellertid har en genomtänkt agenda är Ross Jackson. I boken Occupy World Street. A global roadmap for radical economic and political reform presenterar han en vägkarta för en radikal ekonomisk och politisk reform som skulle leda till en ny världsordning – the Gaian League (uppkallat efter Moder jord i grekisk mytologi) – där utgångspunkten är att jordens resurser är begränsade och att de idag utnyttjas 40 procent mer än vad naturen tål. Det är som att skruva bort en skruv åt gången på en jumbojet – förr eller senare kraschar den.

Ross Jackson vet vad han talar om. Han är sakkunnig inom både ekologi och internationell finans. Som aktör inom den finansiella världen har han sett var och hur systemen går snett. I linje med James Lovelocks Gaiateori och det paradigmskifte den innebar på 70-talet presenterar Jackson sin Gaia League, fast förankrad i civilsamhället.

 

Utbrytarstrategi

I Occupy World Street identifierar Ross Jackson först den ekonomiska krisens orsaker och visar på de hinder som gör att man inte får till stånd några verkliga lösningar på problemen.

Därefter skisserar han en konkret, hållbar och rättvis världsordning där nya institutioner och en ny typ av ekonomi tjänar 99 procent av världens befolkning i stället för enbart en. The Gaian League är medlet för att förverkliga detta.

Slutligen föreslår Jackson en konkret strategi för en alternativ civilisation, en sorts utbrytarstrategi – breakaway strategy – som jag väljer att beskriva som att rösta med fötterna. Strategin går ut på att de 99 procenten skulle stöda en grupp små nationer som går samman till en embryonisk prototyp för Gaia-världsordningen och inbjuder andra nationer att ansluta sig.

Boken är ytterst väldokumenterad och -skriven och visar hur saker och ting hänger samman. Reagans och Thatchers nyliberalism var som bekant början på nedmonteringen av det som hade byggts upp i form av social välfärd efter andra världskriget, främst i den industrialiserade världen.

I utvecklingsländerna var det i sin tur de internationella monetära institutionerna som drev nedmonteringen. Utan någon politisk process ändrades Världsbankens lånevillkor i början av 1980-talet så att de förutsatte strukturella anpassningsprogram. För att utvecklingsländerna skulle få lån måste de alltså acceptera en nyliberal ideologi som innebar en liberalisering av handeln och finansmarknaden samt att statliga monopol såldes till privata bolag. Också Internationella valutafondens lånevillkor ändrades i nyliberal anda. För varje dollar valutafonden beviljade för projekt i utvecklingsländerna var avkastningen två dollar – i form av kontrakt som gick till amerikanska eller europeiska ingenjörskonsulter. Befolkningen på landsbygden i utvecklingsländerna tjänade ingenting på detta system, snarare tvärtom. Samma mönster ser vi nu upprepas i Sydeuropa.

Världshandelsorganisationen WTO:s frihandelsregler är ytterligare ett redskap i den ekonomiska elitens händer. Reglerna är mera genomgripande än de verkar vid en första anblick, påpekar Ross Jackson. De griper in i alla aspekter av den nationella suveräniteten, även i sociala, ekologiska och kulturella frågor och WTO:s regler utgör därmed ofta en frontalattack mot välfärdsstaten och miljön.

Ockupationen av Wall Street som startade 17 september 2011 blev en viktig katalysator. Som en löpeld vidgades protesterna och omvandlades i oktober 2011 till World Street när demonstrationer koordinerades mellan 1 500 städer över hela jordklotet. Det var ett av många tecken på ett paradigmskifte, på att människorna hade fått nog och ville ha förändringar till stånd.

 

Nya konstellationer

Också bland nationerna kan vi se nya intresseformationer och konstellationer. Vi har G20 som breddade den geografiska basen för ekonomiska diskussioner från åtta till tjugo länder. Sen bildades ALBA, Alianza Bolivariana para las Américas i Latinamerika, som ett samarbetsorgan mellan Venezuela, Ecuador, Bolivia, Nicaragua, Kuba, Saint Vincent och Grenadinerna, Dominica samt Antigua och Barbuda.

Ross Jackson ser ALBA som speciellt viktig då grupperingen tar avstånd från den nyliberala ekonomiska modellen. I stället går man in för mellanstatligt samarbete i sociala, politiska och ekonomiska frågor. ALBA strävar efter social välfärd samt ömsesidigt handelsutbyte och ekonomisk hjälp mellan de associerade länderna. Vidare utgör de stora och snabbt växande tillväxtmarknaderna BRIC(S) Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och (ibland) Sydafrika, en speciell kategori som visserligen inte bildar någon ekonomisk union. Men konstellationen är intressant både geografiskt och volymmässigt, Bricsländerna täcker över 25 procent av jordens landyta och har omkring 40 procent av jordens befolkning. Också detta är ett tecken på hur gamla maktkonstellationerna luckras upp, vilket bäddar för Ross Jacksons Gaian League.

De övergripande principerna för Gaiacivilisationen är ekologisk hållbarhet och mänskliga rättigheter. Det är principer som måste respekteras före allt annat – före ekonomisk tillväxt, före konkurrens, före produktivitet. Jacksons tanke är att denna nya civilisation skall börja i liten skala och sen få växa fram organiskt, på samma sätt som i naturen.

Occupy-rörelsen, arabvåren och många andra manifestationer på gräsrotsnivå har visat att människorna vill ha förändringar. Men civilsamhället kan inte göra det ensamt, utan behöver allierade. Så Jacksons strategi är att kombinera en top-down- och en bottom-up-konstellation, det vill säga en handfull små nationer som vill se förändringar och gräsrötter från hela världen. Den första åtgärden som länderna bör vidta är att lämna Världshandelsorganisationen och återta den suveränitet de givit upp på grund av den obligatoriska konfliktlösningen som är inbyggd i WTO:s stadgar.

 

Arbetets roll och grundinkomst

En fråga som Ross Jackson inte behandlar i det annars så rika materialet är hur synen på arbete förhåller sig till de frågeställningar han tar upp. Hans Gaiacivilisation är nämligen också en idealisk ram för en kritisk omvärdering av arbetet.

Istället för att upprepa mantrat om sysselsättning och tillväxt – vilket Jackson givetvis inte gör – borde vi i Gaiacivilisationens anda försöka se vilket slags arbete vi behöver, vem som gör vad och arbetets ekologiska fotavtryck och betydelse för oss människor. Då skulle vi upptäcka att cirka hälften av det arbete som utförs är oavlönat, i hushållen och civilsamhället. Det är arbete som vi inte skulle klara oss utan. Och oftast är det arbete som resulterar i ett mycket litet ekologiskt fotavtryck.

För att få till stånd de tyngdpunktsförskjutningar som Ross Jackson efterlyser bör vi skapa ändrade förutsättningar för arbetet. Utöver våra grundläggande behov borde vi fokusera på sådant arbete som berikar människorna och samhället i stället för marknaderna. En grundinkomst skulle fungera som en universalmedicin för det. Med en grundinkomst skulle situationen se helt annorlunda ut för utsatta människor världen över, krisländerna i Sydeuropa medräknade. En grundinkomst är helt möjlig, om bara den politiska viljan finns.

 

Vivan Storlund

 

Ross Jackson: Occupy World Street. A global roadmap for radical economic and political reform.
Green Books, 2012.

Lämna en kommentar