Ägaren till det textilindustrikomplex som störtade samman i Bangladesh för ett par veckor sedan är gripen och anklagas nu för mord. Men textilindustrin är stark och landet har en tradition av att se mellan fingrarna på de usla lönerna och arbetssäkerheten inom landets viktigaste exportgren.
Katastrofen med det sammanrasade industrikomplexet Rana Plaza i Bangladesh kan bli den avgörande händelse som gör att missförhållandena i landet når den västerländska allmänhetens vetskap. Det hoppas John Hilary, ledaren för organisationen War on Want som arbetar mot fattigdom. Han säger till The Guardian att olyckan visar att arbetarna inte enbart exploateras och tvingas arbeta i farliga miljöer, utan att man negligerat den grundläggande säkerheten så totalt att en byggnad kan rasa ihop och begrava tusentals människor.
Över tretusen textilarbetare hade med hot om indragna löner och uppsägningar tvingats gå till sina arbeten i Rana Plaza den 24 april, trots att man upptäckt sprickor i väggarna. Kring tvåtusenfemhundra kunde räddas ur rasmassorna men hittills har över sexhundra arbetare hittats döda.
Hilary säger till The Guardian att textilindustrin har fängslat miljoner av landets mest utsatta människor i sina anläggningar.
– När ett lands officiella strategi för en industrigren är att bjuda under alla andra länder gällande arbetskraftskostnader och företagen kan pressa ner priserna år efter år förvandlas utsikterna för en frigörelse till en återvändsgränd av exploatering.
Partiaktiv ledare
Efter fyra dygn på flykt kunde ägaren till Rana Plaza, Mohammed Sohel Rana, gripas då han försökte ta sig över gränsen till Indien den 28 april. Tillsammans med åtta andra misstänks han för delaktighet i olyckan som enligt myndigheterna berodde på undermåliga byggmetoder och material. Frun till en av de dödade textilarbetarna anklagar nu Sohel Rana för mord och en jurist som arbetar med fallet säger till nyhetsbyrån Reuters att de misstänkta till och med kan komma att dömas till döden.
Men liksom många andra av magnaterna inom textilindustrin i Bangladesh har även Sohel Rana kopplingar till politiken. Han är lokal ledare för det härskande partiet Awami Leagues ungdomsorganisation. Reuters källor hävdar att minst femtio procent av parlamentsmedlemmarna har kopplingar till näringslivet och att fler än trettio själva är textilindustrichefer.
Det intima förhållandet mellan myndigheter och näringsliv har bland annat resulterat i att en särskild polisstyrka inrättades 2010 för att ”förebygga oroligheter” i industrizonerna, vilket i praktiken lett till att arbetaraktivister trakasseras och att olyckor inte utreds.
Utnyttjade utnyttjare
The Guardian skriver också att exporten av klädesplagg från Bangladesh har ett värde på över 20 miljarder dollar och att den är motorn i landets ekonomi. 60 procent av exporten går till EU och 23 procent till USA. Industrigrenen sysselsätter kring fyra miljoner människor som i genomsnitt arbetar för en lön på 64 dollar i månaden.
De låga lönerna har gjort många industriägare förmögna men trots det kan västerländska klädkedjor sälja produkterna till tiofalt högre priser än vad de betalar till fabriken. Den ledande byråkraten på Bangladesh arbetsministerium, Mikail Shipar, säger till Reuters att de västerländska klädförsäljarna regelbundet sätter press på regeringen och arbetsgivarorganisationerna för att förbättra textilarbetarnas säkerhet och löner.
– De vill att vi ska höja minimilönerna men är själva inte så ivriga att betala mer för sina inköp.
– De betalar som en tiggare men kräver kvalitet som en kung, säger den tidigare textilministern och nuvarande fabriksägaren Abdul Mannan.
Kampen om kontrakten med utländska klädkedjor är hård bland textilfabrikerna i Bangladesh, vilket pressar priserna. Så här säger en representant för ett stort amerikanskt klädmärke till Reuters:
– Det är inte klädmärkenas fel att arbetsgivarna bjuder under varandra. Så länge de gör det så utnyttjar vi så klart situationen – och priserna blir lägre och lägre och lägre.
Oskar Skogberg
