Ge mig en fast punkt och jag ska rubba jorden, lär Arkimedes ha sagt för 2 200 år sedan. Eftersom han var matematiker var det säkert hävstänger och lutande plan som figurerade innanför hans pannlob, men dendär fasta punkten vore nog så användbar också för den som vill rubba idéer eller samhällen.
Någon fullständigt allmängiltig utgångspunkt för hur det mänskliga livet ska ordnas existerar knappast, men kanske kan man säga att de mänskliga rättigheterna är det regelsystem som har det starkaste anspråket på generalitet. Efter den nazistiska förintelsen fanns det ett behov av att manifestera och kodifiera (juristspråk för att skriva lag av) ett batteri moraliska och etiska ståndpunkter som skulle garantera den enskilda människan odiskutabel rätt till liv, frihet från tortyr, åsikts- och yttrandefrihet, rättvisa rättegångar och så vidare.
Genom FN-samarbetet har regelverket fått en hög internationell juridisk status och är inte någon oäven utgångspunkt också för 2000-talets arbete för en bättre värld. En bra överblick och några insiktsfulla och kritiska kommentarer återfinns i Ordfront Magasins (nr 2/2013) temasatsning på just mänskliga rättigheter. Och man behöver inte ha läst folkrätt för att inse att rättigheterna inte alls är så självklart okomplicerade som de verkar vara vid en ytlig betraktelse. De existerar inte i något ideologiskt vakuum eller i skärningspunkten för någon naturlig konsensus. Olika rättigheter är tänkta att förstärka varandra men kan i vissa situationer stå i konflikt, och vad som är politiskt möjligt påverkar tillämpningar och tolkningar.
På diskussionsbordet finns frågor om vad som egentligen ska ingå i de mänskliga rättigheterna, hur de kan utvidgas, vad som bör läggas till och om det eventuellt finns en risk för rättighetsinflation. I dagens retrospekt är det till exempel lätt att se att FN:s ursprungliga förklaring innehöll en blind fläck beträffande sexualitet som en tänkbar åtskillnadsgrund – då den skrevs 1948 var homosexualitet kriminellt i nästan hela världen. Som en konsekvens har HBT-rättigheter fortfarande relativt låg status globalt sett, och det är en viktig utmaning att få en förändring till stånd.
Samtidigt finns det risk för att man från europeisk sida antar en kontraproduktiv och mästrande roll i förhållande till omvärlden eller för att rättighetsargument kapas och blir ett vapen för att piska upp det kulturkrig som högerextremister så gärna torgför. Att vara vaksam mot detta (”islamisk kvinnofientlighet” är ett typexempel) handlar inte om att tiga om det man tror på, utan om att ha beredskap att betrakta sig själv med kritiska ögon (och inte bara när man analyserar varför det inte bidde någon plats i FN:s säkerhetsråd).
Det är nämligen inte så att Europa i nuläget skulle avancera speciellt snabbt i människorättsfrågor. Tvärtom. I Ordfront säger Lena Halldenius, professor i mänskliga rättigheter, att utvecklingen under de senaste årens ekonomiska kris och det så kallade kriget mot terrorismen visat hur skört det europeiska rättighetsbygget är när folk förlorar jobbet och tilltron till samhället, och att det finns anledning att vara ”rejält orolig”.
En fallgrop är kanske att de liberalt präglade rättigheterna tenderar att överbetonas framom de sociala och ekonomiska. Det är lätt att kräva att en stat med omedelbar verkan ska avskaffa dödsstraff och införa yttrandefrihet, medan sociala och ekonomiska rättigheter de facto kan vara svåra att uppfylla på momangen för ett fattigt samhälle, även om viljan skulle finnas. Det får man acceptera, men i den här kontexten framträder en uppenbar fara med att helt och hållet avpolitisera rättigheterna. Även om det i stort sett är värdefullt att de fungerar som juridiska instrument vid sidan av politiken, gör den juridiska karaktären hos rättigheterna det alltför lätt att överföra ansvaret för tillämpningen av dem på någon annan.
Fredrik Sonck
