En ökad polarisering är kanske en konsekvens av ett alltmer hatiskt samhällsklimat, men Maria Sveland skjuter sig själv i foten med sin svartvita argumentation, skriver Antonia Wulff i sin recension av debattboken Hatet.
Maria Svelands nya bok Hatet. En bok om antifeminism är efterlängtad, eftersom en djupare analys av hatet mot just feminismen och feminister har saknats i de senaste årens diskussioner om högerextremismens och hatets framfart. Men det är något med den här boken som stör mig på ett sådant där gnagande vis, och samtidigt får den mig att känna att jag nog redan här i början måste understryka att jag faktiskt själv är feminist. För även om en ökad polarisering kanske är en konsekvens av det hatiska samhällsklimatet tror jag att Maria Sveland skjuter sig själv i foten med sin svartvita argumentation.
Inledningsvis konstaterar Sveland att ”hatet betvingar. Är omöjligt att ignorera. Du är tvungen att förhålla dig till att någon hatar dig så intensivt att han vill se dig död” och det är egentligen den bästa beskrivningen av hennes bok. För trots att boken enligt Sveland själv är ”ett försök att placera hatet i ett strukturellt, historiskt, politiskt och personligt sammanhang”, handlar den främst om Svelands egen bearbetning av det hat som har riktats mot henne och andra kvinnor som verkar i offentligheten. Boken är uppbyggd kring det mordhot som Sveland mottar per post en alldeles vanlig morgon samt kortare dagboksliknande reflektioner som varvas med mer faktabaserade och granskande kapitel.
Begränsat åsiktsutbyte
Utgångspunkten för hela resonemanget är att hatet mot feminister och kvinnor växer över hela världen och att feminismen idag befinner sig i ”en djup sänka”. Enligt Sveland var 90-talet en tid av framsteg och positiv utveckling, både i Sverige och internationellt. Däremot har de senaste åren präglats av ett växande motstånd, främst på grund av högerextremismens och antifeminismens framfart som i sin tur haft en direkt inverkan på tonen i det offentliga samtalet, medierna och politiken.
Om man bortser från det svepande påståendet om att samma utveckling kan ses i hela världen, så är det svårt att argumentera emot denna utgångspunkt. Hatet och hoten har kommit att bli bestående inslag i den offentliga debatten och därmed också en faktor som begränsar utrymmet för åsiktsutbyte, så till den grad att både yttrandefriheten och demokratin hotas. Internet möjliggjort anonyma debatter, och det har blivit ”alltmer tillåtet att uttrycka sig förlöjligande, förminskande och ibland rent hatiskt”. Det är något som man också ser i Finland. De preliminära resultaten av en undersökning som görs vid Tammerfors universitet pekar på att både forskare och journalister har blivit försiktigare i sina offentliga uttalanden till följd av det aggressiva diskussionsklimatet.
Könskriget
Svelands argumentation baserar sig på ett antal nyckelhändelser i utvecklingen mot ett allt mer hatiskt och antifeministiskt samhällsklimat. Det här är en av orsakerna till att boken blir problematisk.
Hon inleder med en granskning av teveprogrammet Könskriget som visades i Sverige våren 2005 och som enligt henne har spelat en avgörande roll. Sedan följer bland annat mediernas behandling av Feministisk Initiativ, Assange-affären och Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet. Vissa av de här exemplen är väldigt Sverige-specifika och därför svåra att uttala sig om. Men argumentationen känns ofta svag, valet av personer och citat verkar godtyckligt, och analysen präglas av en antingen-är-du-med-oss-eller-emot-oss-attityd. Frågor kring vems feminism som riktigt ryms med i Svelands analys och vem som får bidra till denna positiva eller negativa positionering har också dryftats i svenska medier ända sedan boken publicerades.
Visst rymmer boken också starkare partier, men de överskuggas tyvärr av de alltför svartvita styckena. Kanske är det lite för lätt för Sveland att anta ett raljerande tonfall i förhållande till de antifeministiska männen? Jag kan förstå lockelsen till det, men det skapar en känsla av dubbelmoral.
Ett annat exempel på denna dubbelmoral är en diskussion med antifeministen Per Ström. Han talar om ”en växande irritation över alla de kollektiva anklagelser som hela tiden haglar över män. Vi män får ju till exempel hela tiden höra att det är vi som slår och våldtar och att det är vi som startar krig”, varpå Sveland svarar ”men det ÄR ju män som slår och våldtar och startar krig”. Samtidigt anklagar Sveland antifeministerna för att inte kunna skilja på struktur och individ: ”en ovilja att se skillnaden mellan det faktum att det faktiskt är män som med övervägande majoritet ligger bakom våldsbrott och våldtäkter (och krig för den delen), och att alla män är våldtäktsmän eller kvinnomisshandlare”.
Postfeminism
Sveland ser kvinnohatet som grunden för feministhatet, men menar att feministerna personifierar kvinnornas kamp för rättvisa och därför får ta den största smällen. Hatet handlar i huvudsak om enkel matematik: ”ju mer utrymme kvinnor får, desto mindre utrymme blir kvar till männen”. Det vill säga hatet är ett uttryck för rädslan för konsekvenserna av ett rättvist samhälle. Samtidigt konstaterar hon att ”hatet uppstår hos de vita kränkta män som skyller sina tillkortakommanden och personliga förluster på invandrare och kvinnor”…
Sveland påtalar vikten av att synliggöra de gemensamma nämnare som återfinns i hatet mot bland annat muslimer, homosexuella och kvinnor, trots att hennes eget fokus är kvinnor och feminister. Hon har också kritiserats för att främst prata om vita, svenska feminister, och frågan är vad ett mer intersektionellt grepp skulle innebära för hennes analys av hatet. Trots att makt är ständigt närvarande i resonemangen, saknade jag en tydligare maktanalys och ett intersektionellt grepp också i förhållande till män och kvinnor som grupper. Men vad innebär intersektionalitet i förhållande till en maktanalys? Män besitter ett strukturellt privilegium men det finns massvis av män som är långt ifrån privilegierade och det hade varit intressant att titta närmare på makt och maktlöshet som faktorer i detta växande hat mot kvinnor och feminister.
Sveland nämner också hatet mot det så kallade politiskt korrekta och tanken om en svensk statsfeminism som utövar hegemonisk kontroll över åsikter och värderingar, vilket enligt antifeministerna lett till att den svenska feminismen tillåtits gå alldeles för långt. I kapitlet om Feministiskt initiativ nuddar hon vid det som bland annat den brittiska sociologen Angela McRobbie har kallat postfeminism och i mångt och mycket kan beskrivas som individualismens seger över feminismen, där empowerment och valfrihetsmantrat har ersatt feminismens strukturella ansats. En djupare analys hade varit intressant inte bara för att postfeminismen de facto stöder antifeministernas tanke om att det inte längre existerar några orättvisor för kvinnor, utan för att den också förnekar det strukturella i det hat och de hot som riktas mot kvinnor, vilket i sin tur påverkar utrymmet för både analys och aktion.
Personliga erfarenheter
Samtidigt handlar det inte bara om individualism utan också om nyliberalism, och ett bredare skifte från strukturella förklaringsmodeller till individuella. Mitt i min läsning av Hatet dör Margaret Thatcher, och en av de bättre texter jag läser om hennes arv påtalar svårigheterna i att avgöra var den egna själviskheten slutar och den thatcherska nyliberalismen tar vid. Under min läsning av Hatet funderar jag bland annat över begreppet ”kränkt” och det självcentrerade bruket av att vara kränkt sekunden man inte får just precis det man vill ha, och över hur en ny medie- och kändiskultur har påverkat tonfallet i denna nya offentlighet av bloggar och sociala medier.
Nu är det ju absolut inget fel på att skriva en bok som baserar sig på personliga erfarenheter, och sådana böcker behövs, framför allt för att öka medvetenheten om vidden av hatet mot kvinnor och feminister. Mitt problem är att Sveland lovar mer än hon kan hålla, och att jag helt enkelt förväntade mig något helt annat. I sin avslutning säger Sveland att vi skall ”kartlägga antifeminismen och analysera dess beståndsdelar, dess rörelse och dess ideologi”, låta oss inspireras av andra frihetsrörelser och höja våra röster, och det är jättebra – jag hade bara trott att Svelands bok skulle bidra med just dendär kartläggningen och analysen.
Antonia Wulff
Maria Sveland: Hatet. En bok om antifeminism. Leopard förlag, 2013.
