Det förindustriella bondesamhällets föreställningar om troll har faktiskt mer gemensamt med vår tids internettroll än med sagornas fantasivarelser. Och behovet att projicera negativa egenskaper på någon som inte passar in i normerna har aldrig försvunnit, skriver folkloristen Blanka Henriksson, aktuell med boken Trollen och vi.
Har du hört talas om trollen på länge? Gissningsvis inte i samband med ett besök i skogen eller i sökandet efter en bortsprungen ko, men kanske i ett fotbollsreportage då det ”gått troll i bollen” eller i en fantasybetonad långfilm. När man idag talar om trollen är det inte just äldre tiders folktroväsen som åsyftas, men likheterna är trots allt större än skillnaderna.
Idag hittar vi troll bland annat i barnkultur och fantasy. För många människor är troll små lustiga varelser med ring i örat, rufsigt hår, lappade kläder och lång svans som återfinns i barnböcker, som leksaker eller kanske på godispåsar. Vi kallar utan eftertanke och med ömhet i rösten ett litet busfrö för trollunge, eller berättar hur tandtrollen kan ställa till det för den som inte borstar tänderna.
I filmer, tv-serier och romaner som Harry Potter och Sagan om ringen stöter vi på de lite större och mer skrämmande trollen. De liknar folktrons troll, men har många drag som mer stämmer överens med de nordiska föreställningarna om jättar, eller sagornas troll.
De troll som faktiskt ligger närmast de folkliga föreställningarna i ett förindustriellt nordiskt bondesamhälle är trollen i vår vardag. Trollen på nätet som kastar in brandfacklor i diskussioner bara för att retas eller trollen som lever i ordspråk och talesätt som ”när man talar om trollen”, ”ful som ett troll” och ”rik som ett troll”. Här finner vi nämligen trollen som symbol för människans dåliga sidor och ickeönskvärda egenskaper.
Trollföreställningar i bondesamhället
För att förstå dagens troll får man gå tillbaka till den period då man föreställde sig att trollens domäner var skogen och bergen. De berättelser som den här texten baserar sig på är upptecknade i Svenskfinland främst under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De finns bevarade i Folkkultursarkivet vid Svenska litteratursällskapet i Helsingfors och Folkloristiska samlingarna i Cultura vid Åbo Akademi, samt är även publicerade i Finlands svenska folkdiktning. När man läser och diskuterar dessa texter måste man minnas att vi inte med säkerhet kan veta om folk verkligen trodde på det som de berättade. Förmodligen fanns det många olika sätt att förstå och tolka berättelserna på.
En viktig distinktion som påverkar tolkningen av texter finns mellan saga och sägen. En saga är en berättelse som aldrig har varit menad att uppfattas som sann eller verklighetstrogen. Sagorna utspelar sig i en sagovärld, full av osannolika händelser och äventyr. Figurerna i sagorna är endimensionella och stereotypa, de är entydigt vackra, dumma, fula, gamla, elaka eller snälla. Det finns inga medelålders mulliga kvinnor med alldagligt utseende i sagorna, där finns bara plats för elaka styvmödrar och undersköna unga prinsessor. Trollen som finns i de nordiska folksagorna är stora, ofta lite dumma och blir så gott som alltid överlistade av den unga hjältinnan eller hjälten. Men dessa sagotroll, som idag gärna tar skepnad i de gestalter den svenska konstnären John Bauer skapade, har ganska lite gemensamt med de troll som människor trodde att möjligen kunde finnas i skogen på riktigt.
De trollen hittar vi istället i sägnerna. En sägen är en enepisodisk berättelse (det finns bara en enda bärande händelse, till skillnad från sagorna som ofta är uppbyggda av flera episoder) som utspelar sig i en möjlig verklighet. Det kan vara här och nu eller i en förfluten tid i en annan by. Men även om förloppet i en sägen ofta är av det mer osannolika slaget, är det enligt berättaren inte alls omöjligt att det som händer kunde ha hänt eller åtminstone skulle kunna hända. Den som berättar en sägen behöver inte nödvändigtvis tro på den – alla har vi fört vidare historier som vi ställer oss tveksamma till – men det finns något i den som gör att den känns värd att föra vidare. I sägnerna hittar man ofta exempel på folktro, eller som man inom traditionsvetenskapen hellre säger, folkliga föreställningar. Detta dels eftersom folktro indikerar en åtskillnad mellan religiös tro och folktro, vilket inte alls behöver vara fallet, dels eftersom benämningar som folktro, vidskepelse och skrock har starkt nedsättande konnotationer.
De folkliga föreställningarna om trollen som tecknats upp i Svenskfinland ger en bild av troll som mycket människolika varelser. De beskrivs som vilken vanlig kvinna eller man som helst, ibland med en avslöjande svans under kjolen eller i byxorna, men oftare utan. Det som gör trollen till troll är sällan utseendet utan beteendet, ofta i kombination med var man möter dem. När man berättar om en vacker kvinna som sitter i skogen och kammar sitt långa utsläppta hår, blir det klart för en insatt lyssnare att det måste vara ett troll eller ett annat skogsväsen det handlar om. Att som vuxen kvinna inte skyla håret tydde på dekadens och frivolitet.
Att skydda sig mot trollen
Många uppteckningar handlar om att skydda sig mot trollen, vilket tyder på en viss osäkerhet inför vad de skulle kunna ställa till med. Förmodligen var trollskydden ett av många sätt att gardera sig mot olyckor och oförutsedda händelser, och det som ansågs skydda mot trollen bet också på många andra övernaturliga väsen. Man använde sig gärna av starka ljud eller lukter, av metall och av ordets makt. När man eldar en brasa till påsk, valborg eller midsommar är det en rest av seden att skrämma bort troll, häxor och andra övernaturliga väsen. När man skjuter salut på ett bröllop eller knyter fast konservburkar på brudparets bil är det ursprungligen för att med oväsen mota det övernaturliga, även om man idag helt har glömt bort den dimensionen. Rädslan för att trollen skulle röva bort barn, eller ersätta dem med sina egna ungar, så kallade bortbytingar, gjorde att man kunde rekommendera svavel i badvattnet eller en vigselring i spädbarnets lindor. Svavlets starka lukt troddes verka avskräckande och vigselringen var av metall och hade dessutom välsignats under vigselakten vilket gjorde den kraftfull.
Vassa föremål, som knivar, skäror och yxor användes också för att hålla trollen borta. Detta baserar sig på ett likhetstänkande där eggen också i överförd bemärkelse kan skära av och skada: på samma sätt som det betyder otur att ge en sax eller kniv i bröllopspresent, eftersom man då hotar med att banden mellan brud och brudgum ska brista.
Ord har än idag en speciell makt i våra föreställningar. Vi vågar inte alltid säga saker rakt ut, eftersom vi är rädda för att på så sätt framkalla det vi pratar om. Vi använder gärna omskrivningar på samma sätt som man i bondesamhället undvek att tala om vargen och djävulen utan istället sa gråben eller hin håle (den hårde). Ordspråk som ”när man talar om trollen, står de i farstun” illustrerar idén om att man med det man säger kan påverka det som händer.
Men de kraftfyllda orden kunde också användas som skydd mot trollen. Genom att nåla upp ett almanacksblad ovanför hästens huvud i stallet skyddade man den mot eventuellt ofog från trollens sida. Det tryckta ordet var, på grund av att det var så sällsynt, kraftfullare än det talade ordet och de kristna orden var de allra starkaste. Läs- och skrivkunnigheten och tillgången till böcker var också starkt begränsad. Även om Bibeln var en viktig bok var det inte många som hade en egen bibel. Däremot hade de flesta tillgång till en psalmbok. Därför finns det uppteckningar om hur man lade psalmboksblad under tröskeln till fähuset eller i barnets vagga som skydd mot trollen.
Varför berättade man om troll?
En uppgift som det övernaturliga hade i människors medvetande var att förklara det oförklarliga. Vi har alltid sökt svar på frågor av olika slag och det är viktigt för människor att på något sätt kunna strukturera sin vardag och det som händer där. När det oförutsedda sker vill vi förstå varför. Vi tolkar dessutom världen utifrån de referensramar vi har. Har man hört berättas om troll är det troligare att man tror på troll och upplever dem. Idag är det kanske mer sannolikt att man hör talas om farliga främlingar från andra kulturer eller om utomjordingar. Etnologen Albert Eskeröd talar om intressedominans – det som människor hett åstundar eller fruktar påverkar hur de uppfattar händelser. Den som är rädd för troll tolkar lättare in troll i sin vardag.
Trollen kunde fungera som svar på varför vissa barn inte var som andra. Idag ger vi lätt en bokstavsdiagnos åt ett vilt och ostyrigt barn och förklarar funktionsnedsättningar genom genetik, kromosomer och sjukdomar. Men när dessa tolkningar inte fanns skyllde man kanske istället på trollen för att förstå det avvikande. Dagens ömsinta trollunge-epitet, kan i äldre tider ha varit en mycket nedsättande och stigmatiserande benämning på barn som inte passade in i normerna.
Föreställningen om att trollen hade sin bostad i ett berg var utbredd i hela Svenskfinland. Man tänkte sig att trollen gärna rövade bort människor, kor eller småkreatur som gick på bete i skogen, och tog dem med sig in i berget. Den som någon gång gått riktigt ordentlig vilse vet att det kan vara en mycket omskakande upplevelse. I sägnerna är den som kommit loss från trollens bergtagning ofta utmattad och oredig. Sådana berättelser kan ha använts som förklaring till att människor ibland försvann i skogen och att de uppträdde förvirrat när de kom till rätta igen. Bergtagning kan också ha använts som en förklaring till mentala sjukdomar eller neurologiska defekter hos människor. Idag söker vi kanske förklaringar till äldre människors förvirring i demens, och hos yngre talar vi till exempel om psykos eller chock.
Sägner om människor som blivit bergtagna kan också beskriva hur det såg ut hemma hos trollen. Ofta får man veta att trollen levde i lyx och överflöd. Den som blev bortrövad fick många gånger fin och god mat, just sådan mat som fattiga människor inte hade råd med. Men den goda maten var bara trolleri, vilket märktes om man bad bordsbön. Trollens avsky och rädsla för kristendomen gjorde att maten löstes från förtrollningen och kanske visade sig bestå av maskar och skalbaggar.
Trollens rikedomar speglade den brist på överdåd som rådde hos vanligt folk. Det man inte har, och som man föreställer sig att andra nära en har, avundas man ofta. Avundsjuka ansågs vara förkastligt och de tio budorden tar upp synden i att hysa begär till sin nästas egendom. Man trodde till och med att avundsjuka kunde vara farligt och själva ordet antyder att det delvis har uppfattats som en sjukdom. Allra farligast var det om man drabbades av andras avundsjuka och onda tankar eftersom dessa uppfattades som så starka att de kunde skada människor. Även smicker och beröm var farligt, i och med att de ansågs förutsätta ett visst mått av avundsjuka, och därför undvek man att berömma andra människor eller deras egendom.
Människor har alltid fascinerats av rikedomar och vem har inte drömt om att vinna högsta vinsten? Vi kan läsa reportage om rika kändisar i skvallerpressen eller se dem på tv. I äldre tider målade man upp lyxscenarier genom att berätta sagor om stenrika kungar och drottningar eller sägner om verklighetens välbärgade troll. Dessutom ansågs trollen inte bara vara rika utan också mycket giriga, vilket impliceras i talesättet ”rik som ett troll”.
Förr, liksom idag föreställde sig människorna ofta att lyckan inte riktigt räcker åt alla. För att någon ska ha det bättre måste någon annan ha det sämre. Det här kallade antropologen George Foster för föreställningen om det begränsade goda. Det innebär att det finns en fast, knapp och redan distribuerad mängd lycka här i världen och att när någon genom goda ting eller händelser får del av denna lycka blir någon annan automatiskt utan. Det här är ett sätt att förklara varför tillgångarna i samhället ofta är så orättvist fördelade. I bondesamhället kunde trollen få bära skulden för att människor var fattiga och led nöd. Rikedomarna räckte helt enkelt inte till för alla och extra svårt blir det att fördela jämnt om vissa roffar åt sig en extra stor del av kakan.
Man kan säga att folk använde berättelser om troll för att ha någonting att skylla på och för att förklara sina egna och andras dåliga sidor. Troll hade de egenskaper och gjorde de saker som människor inte borde. De var elaka, giriga och rövade bort människor. De vältrade sig i rikedomar och betedde sig ofta allmänt opassande. De stod också för det som var skrämmande, främmande och annorlunda. Det som inte passade in i de rådande normerna i samhället.
Var finns dagens troll?
Om man förr var rädd för troll så vad är vi då rädda för idag? Dagens rädslor handlar fortfarande om det okända, det annorlunda, ”de andra”, de som inte är som ”vi”. Vi är rädda för den vilda naturen i form av naturkatastrofer, för tekniken som tar över våra liv och för det som vi uppfattar som ”otämjda” människor (främlingar, våldtäktsmän, barnarövare och massmördare).
Här finns avundsjukan och rädslan för att bli som ”de” som man inte förstår sig på. Dagens syndabockar som fått ikläda sig trollens roll är bland annat invandrare, människor från främmande kulturer och de utslagna i samhället. Vi visar vår avundsjuka och vår oförståelse för det främmande när vi beskyller tiggarna för att åka omkring i fina bilar eller när vi beskärmar oss över socialbidragstagare som minsann har både mobiltelefon och internet. Vi applicerar våra egna ickeönskvärda egenskaper på dem som inte kan försvara sig och vi får utlopp för våra rädslor och vår misstro mot det som inte passar in i normerna idag.
Blanka Henriksson
Litteratur: Asplund Ingemark, Camilla 2004; Eskeröd, Albert 1973; Foster, George M. 1965; Klintberg, Bengt af 2002 (1972); Strömbäck, Dag 1989; Finlands svenska folkdiktning 1931 och 1919.
