Valet på Island gick som de flesta förutspådde. De partier som bär ansvaret för den ekonomiska krisen och för att ha kört landet i botten, borgerliga Självständighetspartiet och Framstegspartiet, vann. De partier som räddade landet och förde det förbi den ekonomiska avgrunden, de vänstergröna och socialdemokraterna, blev valets stora förlorare. Det mest spännande under valnatten var huruvida Piratpartiet skulle klara 5-procentsspärren och ta sig in i Alltinget – det gjorde de precis.
De vänstergrönas valresultat på runt 11 procent kan man se på två vis. Jämfört med succévalet för fyra år sedan har partiet halverats, det är förstås illa. Det har kostat på att regera. Samtidigt har partiet gjort en mycket stark valrörelse och klättrade från runt 6 procent några veckor före valdagen. Stämningen i kampanjen var god och de mest besvärliga inre konflikterna verkar partiet ha lagt bakom sig. 11 procent gör att partiet tillsammans med Enhetslistan i Danmark är Nordens mest populära vänsterparti. Partiet gjorde sina bästa resultat i norra Reykjavik där partiledare Katrín Jakobsdóttir toppade listan och på nordöstra Island där tidigare finansministern och partiledaren Steingrimur Sigfusson var kandidat.
Som helhet är förstås resultatet nedslående. De som släppte loss bankernas spekulation och orsakade krisen får åter ansvaret att leda landet. Självständighetspartiet lovar skattesänkningar och privatiseringar. Det är den historiska maktelitens och kapitalets parti på Island.
Den isländska vänstern tog ansvar för landet i svåraste möjliga situation. Den isländska krispolitiken – där bankerna har krävts på ansvar och låginkomsttagare har skyddats – har hyllats och står i stor kontrast till euroländernas krishantering. Ändå förlorar vänstern valet. En del av förklaringen är förstås att varje parti som regerar i djup kris får det svårt. Men det visar också på ett större dilemma för nordisk och europeisk vänster. Kan man som ett mindre vänsterparti ingå i en regering och växa samtidigt? Få vänsterpartier har lyckats med det. Exemplen på motsatsen är betydligt fler från länder som Frankrike, Polen och Italien.
Norge går till val i september. Den rödgröna regeringen ligger under i mätningarna och risken för borgerligt styre efter två framgångsrika rödgröna mandatperioder är stor. Socialistisk Venstreparti, SV, har brottats med usla opinionssiffror en längre tid men nu verkar partiet vara på väg uppåt genom stenhårt och fokuserat kampanjarbete. Detta trots att den norska regeringens resultat i sak är imponerande med låg arbetslöshet, goda skolresultat och ökande jämlikhet i det norska samhället. Om vänstern inte kan växa och återväljas med SV:s resultat, när ska den då kunna det?
I Danmark är det ännu tydligare. Socialistik Folkeparti, SF, som ingår i en center/vänster regering betalar ett högt pris, partiet är på väg att smälta bort som glass i solsken. SF har drabbats av interna motsättningar och avhopp efter allt kompromissande i regeringsställning. Istället skördar vänsterpartiet i opposition, Enhetslistan, stora framgångar. De har inte bara passerat SF med råge i mätningarna, nu kan de också passera de danska socialdemokraterna i stöd. Precis som i Grekland, Nederländerna, Spanien och Frankrike så kan en konsekvent vänster växa ordentligt i kristider i opposition till borgerlig politik. Finland framstår som så ofta som något av ett undantag i europeisk politik, men inte heller för Vänsterförbundet är regerandet med borgerliga partier någon enkel resa.
Kvar finns knäckfrågan. Hur ska vänstern kunna utöva politisk makt och styra utan att tappa förtroende? Kanske handlar frågan också om våra partiers identitet som oppositionsrörelser till makten. Att förvalta kapitalismen på bästa vis är ju inte det som de flesta socialister drömde om. Men det är det som vi i praktiken får göra.
Alternativet, att inte söka makt utan välja ständig opposition, är inget riktigt alternativ för en seriös politisk rörelse, och inte heller för några stora grupper väljare på lite längre sikt. Vi har dessutom ett högst påtagligt ansvar att styra och försöka förverkliga våra visioner om jämlikhet och miljöansvar för våra väljare även när det är svårt. Så vad gör vi?
I Sverige är den frågan mycket konkret inför valet 2014. Bäst för landet vore en rödgrön majoritetsregering med en starkare vänster. Men vi kan inte regera till vilket pris som helst. För oss är det omöjligt att fortsätta dagens politik av privatiseringar av den svenska välfärden.
Det är också över sådant som vänstern måste fundera. Vi ska alltid vara beredda att regera, men vi ska aldrig regera till vilket pris som helst. Utan tydliga politiska avtryck som kan redovisas för väljarna får vänstern betala ett högt pris för makten. Kanske gör vi i de lägena större nytta som frisk opposition? En vänster som privatiserar och ökar klassklyftor tappar inte bara trovärdighet som parti, den berövar också människor hoppet om förändring.
Varje land ser olika ut, men vänsterns utmaning är likartad trots skillnaderna. Lösningen måste vara att ha en realistisk bild av vad man kan uppnå med den politiska makten. Om maktens begränsningar måste man vara öppen och ärlig. Man måste samtidigt inför väljarna kunna visa på konkreta förändringar som man uppnått. Sist men inte minst måste vänstern kunna behålla visionen om grundläggande förändring och systemkritik även vid makten.
Jonas Sjöstedt
är Vänsterpartiets ordförande
