Falling Trees är det samlade projektnamnet för Antti Laitinens och Terike Haapojas utställningar i årets biennal i Venedig. De har fått möjligheten att arbeta i egna rum, den lilla finländska paviljongen designad av Alvar Aalto och den av dansken Sverre Fehn planerade Nordiska paviljongen.
Det är första gången som Finland är representerat i två nationella paviljonger i biennalparken Giardini. Orsaken är att Finland för 6 år sedan återtog bruket av Aalto-paviljongen, efter att under en lång tid ha hyrt ut den till islänningarna. Därtill separerades samtidigt användningen av den nordiska paviljongen till att alterneras turvis mellan Sverige, Norge och Finland, från att tidigare ha fungerat som ett samnationellt projekt. Den nuvarande kombinationen kommer således att uppkomma var sjätte år i fortsättningen.
Det är klart att närvaron av dubbla rum i den prestigefyllda parken ger Finland en uppmärksamhet som få är förunnad. Falling Trees-projektet känns också mycket väl integrerat i det encyklopediska kunskapstemat som behandlar kunskapens och vetenskapens gränser i förhållande till konstnärliga processer.
Antti Laitinen har i sin presentation retoriskt arbetat med något som kan ses som en understatement. Arbetet har bokstavligen bestått av att fälla en tio gånger tio meter areal av skog, att sortera och klassificera allt material och att dokumentera processen från början till slut med video och fotografi. I utställningen ses tre fotografier där den kvadratiska ytan odlad skog har förvandlats till färggranna kategoriseringar av naturen. Informationen om naturens beståndsdelar har inrutats i hanterbara former.
Som en pendang arbetade Laitinen under en flera dagar lång performance med att snickra ihop en grupp finska björkar som transporterats ner till Italien i klabbformat. Här finns den finske mannens manér att kommunicera genom fysiskt arbete som ger synbart resultat. Men i naturnära hushållning måste arbetet alltid påbörjas på nytt och kretsloppet ha sin gång.
I den rymliga nordiska paviljongen har Terike Haapoja skapat en värld av liv och dess avtagande. Hennes konstnärliga forskningsprojekt utgår från relationen mellan visualitet och vetenskap, från förhållandena mellan olika levande organiska material där mänskligt liv enbart är ett i raden. I en teatral installation av levande växter och videoprojektioner gavs besökarna möjligheten att föra en dialog med träd. Koldioxiden i utandningen gav upphov till kemiska reaktioner som omvandlades till ljud. Haapoja använder sig av den omvändande gesten mellan kunskap, insikt och visualiseringar.
Den finländska nationella närvaron i Venedig leddes av det nyligen omorganiserade Frame-Finland, som trots mycket snäv tidtabell lyckades genomföra projektet med representativ elegans.
Maria Hirvi-Ijäs
