När jag i veckan skulle skicka 240 diktsamlingar förpackade i tre olika paket för mitt återstartade mikroförlags räkning gick jag till Posten med paketen, precis som jag brukade göra sist jag hade ett förlag och behövde skicka större mängder böcker. Även om det gamla postkontoret sedan länge är nedlagt (liksom alla andra vanliga postar) så räknade jag med att Företagsposten i industriområdet skulle kunna hjälpa mig att skicka det hela till ett vettigt pris. Det kunde de inte visade det sig, ekonomivarianterna som fanns 1998 var borta och portot skulle gå på en bra bit över 1 000 kronor.
Jag funderade på att bita i det sura äpplet och betala, men valde att avvakta, eftersom jag tyckte det var väl dyrt. Jag fick höra att det fanns ett alternativ som skulle vara billigt, Bussgods, där paketen sänds med vanliga landsvägsbussar. Glad i hågen gick jag till den aviserade adressen, men höll på att vända när jag såg att det var en vanlig bensinmack utan några som helst dekaler som upplyste om att de hade hand om Bussgods. Kunde det verkligen vara här? Det kunde det. Jag bad att få skicka mina tre paket och frågade vad det kunde kosta. Jag möttes av frågan om var jag hade min förbetalda fraktsedel, utan den kunde inget skickas. Det kunde heller inte ordnas någon åt mig – jag var tvungen att fixa den själv via nätet.
När jag kommit hem igen hade det hunnit bli kväll. Jag hittade Bussgods hemsida och efter en hel del mätande av mina tre paket, på längden, bredden och höjden samt vägande på badrumsvågen lyckades jag fylla i och betala för en framtida frakt av diktsamlingar. En fraktsedel på 10 sidor kunde skrivas ut. Eller kunde och kunde. Efter två sidor tar färgen i skrivaren slut. Eftersom böckerna behövde komma iväg morgonen därpå ringde jag en vän och frågade om hans skrivare fungerade. Det gjorde den som tur var.
Dagen efter gick jag till macken och efter en halvtimme kunde jag lämna mina paket, sedan personalen förgäves letat efter ett referensnummer de inte kunde hitta på min fraktsedel. Uppenbarligen var de ungefär lika mycket nybörjare på det här med Bussgods som jag, men slutligen hittade de faktiskt referensnumret, som var en mycket väl synlig streckkod och inget vanligt nummer! Till sist kunde jag alltså lämna mina paket, till ett någorlunda vettigt pris.
Numera skall man som regel göra alla väsentliga steg i köpprocesserna själv, via internet. Det kan gälla alltifrån postärenden till resor och val av skola till barnen. Och är någon annan inblandad är det ofta en underleverantör som egentligen livnär sig på att sälja något helt annat, i paketfallet bensin och cigaretter.
Det känns onekligen som punkens gamla slagord ”do it yourself” på område efter område har vunnit mark. Teknikförändringar som på ett intressant sätt används för att ta bort yrkesspecialister och överföra arbetsuppgifter på amatörer. Också det ekar punk: ”alla kan spela”. Minns också de svenska anarkisternas favoritslogan från 80-talet: ”Vi är fiender, staten och jag”. Kanske nedläggandet av postkontoren och överförandet av posttjänsterna från staten till privata aktörer är en del i ett anarkistiskt maktövertagande. Punken har vunnit, såhär 36 år efter 1977! Kul, men var det verkligen meningen att jag skulle vara tvungen att göra allt själv?
Peter Björkman
