Tillgången till sötvatten är helt avgörande för många storbolag, framför allt inom jordbrukssektorn men också inom industrin. Att företag som Nestlé har tagit en aktiv roll i förvaltandet av vattenresurser väcker frågor om makt, rättvisa och legitimitet, säger forskaren Suvi Sojamo.
Jordbrukssektorn står för den stora merparten av den globala konsumtionen av vatten. Förvaltandet av vattenresurser hör egentligen till staternas mandat, men bönderna är i praktiken de som fattar beslut om den egentliga vattenanvändningen på sina gårdar. Ändå påverkas såväl stater som bönder i stor utsträckning av internationella storföretag.
– Jag har alltid varit intresserad av maktrelationer och förvaltandet av globala vattenresurser är i högsta grad en fråga om makt och politisk ekonomi, säger Suvi Sojamo, som skriver sin doktorsavhandling om multinationella företags vattenansvar i globala produktionskedjor.
Traditionellt har vattenpolitiken främst setts som en fråga mellan stater och företag inom vattensektorn, medan man förbisett de storföretag som konsumerar vatten, menar Sojamo. Under sina magisterstudier vid King’s College i London granskade hon särskilt multinationella spannmålsföretag och deras inflytande på vattenanvändning och handelspolitik.
Det var Sojamos professor Tony Allan som först började tala om virtuellt vatten, med vilket man avser hur mycket vatten som har gått åt för att producera en vara. En liten klick västerländska företag inom jordbrukssektorn, bl.a. Archer Daniels Midland, Bunge och Cargill, hör globalt sett till de största aktörerna som handlar med virtuellt vatten.
– Det här är företag som få ens känner till, de fungerar på ett plan där de inte behöver ha direkt kontakt med konsumenterna.
Däremot har spannmålsföretagen mycket nära kontakter till politiska beslutsfattare i Europa och särskilt USA, samt till Världshandelsorganisationen WTO. Enligt Sojamo kan de därför utöva en hel del politisk makt, och de behöver inte fundera på företagsansvar på samma sätt som bolag som har ett varumärke att skydda.
Varumärket påverkar
Det finns tre huvudsakliga orsaker – eller ”risker” – till att storföretag under de senaste åren börjat engagera sig allt mer i förvaltandet av världens vattenresurser. Man talar om fysisk risk (för lite eller för mycket vatten t.ex. som en följd av den globala uppvärmningen), legislativ risk (för att lagstiftningen skärps eller företaget dras inför rätta) och imagerisk (särskilt för företag med starka varumärken).
Enligt Sojamo är det tydligt att de företag vars varumärke står på spel har varit de mest aktiva i diskussionerna om global vattenförsörjning. Hon började själv granska livsmedelsjättar som Nestlé, Coca-cola och Pepsi, som är relativt känsliga för konsumentpåtryckningar.
Många har till exempel hört om de indiska protesterna mot Coca-cola som anses förbruka stora mängder vatten i områden där det råder vattenbrist. Protesterna har stängt flera fabriker under 2000-talet, bland annat i delstaten Kerala. Enligt Coca-cola går det åt drygt tre liter vatten för att göra en liter läsk, men enligt indiska miljöaktivister är förbrukningen betydligt större.
Mycket av arbetet för att förvalta vattenresurser görs av stora livsmedelsföretag i samarbete med internationella miljöorganisationer som Världsnaturfonden WWF. I förvaltandet av gemensamma vattenresurser talar man ofta om ”delade risker” – enligt Sojamo är tanken att man ska engagera alla aktörer för att trygga en hållbar vattenanvändning.
– Man säger att riskerna är delade, att de berör både företag och lokalbefolkningen. Men riskerna är inte likadana för storföretag som för till exempel de småbrukare som är beroende av jorden de brukar.
Samarbete och övervakning
Organisationerna och företagen har tillsammans utvecklat många olika redskap för att mäta olika produkters vattenfotavtryck med mera. För tillfället finns det ändå inget heltäckande system eller certifikat som skulle vara allmänt accepterat. FN och EU deltar i flera initiativ, men arbetet är inte systematiskt. Den rådande situationen väcker många frågor om legitimitet och rättvisa, påpekar Sojamo.
Hennes egen forskning går ut på att undersöka vilken roll företagen spelar i förvaltningen av vattenresurser. I viss mån handlar företagens engagemang om PR, men de största riskerna ser Sojamo i storföretagens lobbymakt.
– Företagens verksamhetslogik utgår från att de ska göra vinst. Det är möjligt att man i framtiden kommer att tala mer om att prioritera vattenanvändning inom sektorer som producerar högt ekonomiskt värde, det vill säga storodlingar och industri, men det är mycket svårt att i det här skedet säga vilken inverkan företagen kommer att ha på den globala vattenpolitiken i det långa loppet.
Samtidigt ser Sojamo också vissa fördelar med att ha storföretag med i arbetet för att utveckla metoder för hållbar användning och förvaltning av vattenresurser. Hon befinner sig för tillfället i Sydafrika där företag ofta är de aktörer som har mest resurser att satsa på ny teknologi och kartläggningar. Situationen i Sydafrika är mycket komplex med apartheid fortfarande i färskt minne, land- och vattenreformer som ännu inte genomförts och ökande torka på grund av klimatförändringen.
– Frågor om vatten, mat och energi hänger ihop. Det är klart det är bra att företagen börjat vakna upp till sitt ansvar för en hållbar användning av sinande resurser. Den privata sektorn kan lappa till luckor i förvaltandet av vattenresurser, men dess legitimitet måste granskas mycket noga.
Enligt Sojamo är det idag företagen som bestämmer ramarna för diskussionen, medan ideella organisationer och forskare ligger några steg efter.
– Men jag tror inte vi vinner något på att endast svartmåla företagen, och stora organisationer som WWF spelar en viktig roll i att föra samman olika parter. Det behövs också mer öppenhet och organisationer som fungerar som vakthundar.
Lotta Staffans
Foto: Antti Sojamo
