Grekland har länge styrts av populister

av Peter Lodenius

Vid sidan av den uppmärksammade högerpopulismen finns också vänsterpopulistiska partier. I ett land som Grekland har de dessutom ofta haft regeringsmakten. Inom ramen för tankesmedjan Counterpoints kartläggning av den europeiska högerpopulismen beskriver Aristos Doxiadis och Manos Matsaganis hur Grekland i 30 års tid turvis styrts av vänster- och högerpopulister. Till slut drabbade eurokrisen landet och regeringen kollapsade. Samtidigt radikaliserades och brutaliserades populismen.

Chrysi avgi, Den gyllene gryningen, är det högerextrema populistiska parti som bäst kunnat utnyttja situationen och bl.a. gått till handgripligheter mot invandrare. Aristos Doxiadis och Manos Matsaganis understryker i den skrift de producerat inom ramen för Counterpoint-projektet, National populism and xenophobia in Greece, att främlingsfientligheten ändå inte trollats fram av denna relativt nya rörelse, utan att den vuxit fram under en längre tid och numera framstår som en nationell konsensus.

De ser fem skeden i den grekiska utvecklingen:

• De flesta greker anser sig vara ett speciellt högtstående folk, de för de gamla grekernas stolta traditioner vidare (även om det gått tvåtusen år sedan deras tid).

• Den allt starkare strömmen av invandrare har i ett land med en tidigare relativt homogen befolkning skapat obehag och oro för brottslighet.

• Den ekonomiska krisen och den medföljande politiska krisen har stärkt populismen och nationalismen, t.ex. i form av misstro mot politiker.

• Den nationalistiska populismen har som ekonomisk och politisk ideologi (misstro mot Wall Street och Pentagon) tidigare varit vanligare på vänsterkanten, men har nu spritt sig till andra politiska grupperingar.

• En kultur av laglöshet och olydnad har alltid existerat, men blivit mer markant när grekerna förlorat tilltron till det politiska systemet och rättsväsendet.

 

Nationalismen inom högern var stark efter inbördeskriget 1946-49 och kommunisterna stämplades efter sitt nederlag som nationens fiender. Retoriken fosterlandet-religionen-familjen (ja, nästan samma formulering som på finska) nådde sin höjdpunkt i överstarnas statskupp 1967 och diskrediterades genom militärregimens fall 1974. Det förorsakades nämligen av att regimen försökt inkorporera Cypern med Grekland, vilket ledde till att Turkiet ockuperade den norra delen av ön. Nationalismen förorsakade också denna gång en stor nationell tragedi, konstaterar skribenterna.

Högernationalismen följdes så småningom av en vänsternationalism i Andreas Papandreous tappning. Hans socialistparti Pasok krävde ”Grekland åt grekerna”, var anti-imperialistiskt, mot USA, mot Nato, mot Turkiet och mot EU.

Högernationalismen har dock varit militantare och fått ett starkt stöd av den grekiska ortodoxa kyrkan. Det kom till uttryck bl.a. genom uppslutningen på det ortodoxa Serbiens sida i de jugoslaviska krigen, mot det katolska Kroatien och det islamdominerade Bosnien. Ett annat utslag har varit den diplomatiska kampen mot det självständiga Makedonien, motiverad av att Alexander den stores Makedonien i tiden varit ”grekiskt”.

 

Den populistiska demokratin etablerades enligt forskaren Takis Pappas år 1981, när Papandreous regering kom till makten. Hans budskap var att samhället var uppdelat mellan eliten (både inhemsk och utländsk) och folket, och en viktig uppgift för staten var bl.a. att dirigera pengar från EU till folket. Sådant utgör ju ganska normal politisk verksamhet, men enligt Pappas förekom det i ovanligt utpräglad form i Grekland, vilket förstärktes när borgerliga Nea Dimokratia på 90-talet kom till makten och började betjäna sina anhängare på motsvarande sätt. Däremot underlät regeringarna på både vänster- och högerhåll att genomföra reformer som skulle ha varit nödvändiga beträffande pensioner, hälsovård och undervisning. Detta pågick från 1981 till 2011.

Detta patron-klientförhållande i grekisk politik innebär alltså att det makthavande partiet ser till att de befolkningsgrupper som det ”köpt” sina röster från får speciella förmåner eller tjänster av staten. I sin enklaste form ingår ju också detta i normal politik, och Pappas preciserar inte när gränsen överskrids och detta blir skadligt. Men att gränsen överskridits i Grekland behöver man knappast betvivla. I Grekland har systemet dessutom inneburit att det makthavande partiet beskyddat ”sina” grupper mot rättsliga påföljder, t.ex. gällande skattesmitning.

Ruljangsen fungerade överraskande länge, kanske beroende på att det fanns två starka partier som turades om vid makten och alla fick sin del av kakan. När ”folkets” parti var vid makten fördelades fördelarna uppenbarligen på större grupper och andelarna per person blev mindre och när ”elitens” parti styrde fördelades fördelarna på färre och kunde bli större. Det kan man i alla fall anta på avstånd, några detaljerade forskningsresultat finns knappast. Det har i alla fall konstaterats att de rika inte just betalar någon skatt.

Till slut ledde den ekonomiska krisen till att det inte längre fanns några statliga resurser att fördela och tvåpartisystemet bröt samman i valen i maj och juni 2012. Nea Dimokratia och Pasok fick i maj 2012 sammanlagt bara 35,6 procent av rösterna, jämfört med 77,4 procent i oktober 2009.

 

Den ekonomiska kraschen 2010 ledde enligt Doxiadis och Matsaganis till att en del greker, visserligen fortfarande en minoritet, började ställa sig själva och andra kritiska frågor: Hur har det gått så illa? Hur kan man gå vidare? Andra gick däremot i baklås och förnekade att det skulle ha varit något fel på systemet. De lade skulden för att det gått som det gått på en liten grupp politiker, korrupta affärsmän och, framför allt, utländska bankmän och spekulanter. Utanför den allra närmaste kretsen kring premiärminister Papandreou fanns det inga politiska krafter som skulle ha accepterat antingen avtalet med trojkan (IMF, EU, ECB) eller en alternativ räddningsplan. Många anklagade hellre Papandreou för att vara en ”halvamerikan” som hellre lierade sig med utländska krafter än med det grekiska folket.

Detta är ett allmänt mönster för alla former av populism. Det egna folket har gemensamma intressen, det finns inga större motsättningar inom det. Det finns alltid en yttre fiende som måste slås tillbaka för att man ska nå välstånd. Det är helt logiskt att Finlands populister, med Timo Soini i spetsen, ser Grekland som det största hotet mot Finlands välstånd.

Den nationalpopulism som vuxit sig stark i Grekland under de senaste åren fick sitt tydligaste uttryck i protesterna på Syntagma-platsen i Aten sommaren 2011. Där höll ytterhögern till på den högre delen av platsen och yttervänstern på den lägre delen. De båda lägren drev mestadels var sin linje, men förenades ibland i gemensamma slagord mot politiker, parlamentet och utlänningar.

Inställningen till invandrarna skiljer sig dock radikalt mellan yttervänstern och ytterhögern. Syriza, som nu är det stora vänsterpartiet i parlamentet (det finns några radikalare grupper utanför det), driver invandrarnas rättigheter. På högerkanten odlar speciellt Chrysi avgi, men också partiet De oberoende grekerna, däremot fientligheten mot invandrarna som en hjärtefråga. De xenofoba rösterna kommer speciellt från unga, arbetslösa och mänskor med ekonomiska svårigheter. De kommer därför knappast att försvinna på länge, konstaterar Doxiadis och Matsaganis torrt.

Vid sidan av finanskrisen ser författarna invandringen som den främsta orsaken till de xenofoba populistpartiernas frammarsch. I början av 90-talet tog sig hundratusentals albaner till Grekland över gränsen i nordväst. De kom att utgöra en billig arbetskraft som många småföretagare och bönder utnyttjade och de integrerades ganska väl, men deras ankomst framkallade också främlingsfientliga stämningar. Dessa förstärktes betydligt när afrikaner och asiater började strömma in över gränsen från Turkiet. Oron var inte helt obefogad, och författarna skriver att det finns ett tydligt samband till hur radikalt egendomsbrotten ökade, t.ex. ökade bilstölderna från 850 fall 1991 till 32 000 fall 2011.

Det har föranlett Chrysi Avgi att upprätta medborgargarden, som misshandlat invandrare. Brutaliteten tilltalar många greker. Spänningen var hög mellan valen i maj och i juni 2012 och en episod i en valdebatt i TV den 7 juni 2012 kom att få stor betydelse. En Chrysi Avgi-kandidat, en muskulös ung man, kastade ett glas vatten mot en kvinnlig kandidat för Syriza och slog sedan en kvinnlig kandidat från kommunistpartiet i ansiktet. Episoden visades många gånger i TV och stödet för Chrysi Avgi ökade snabbt.  Den maskulina profilen var ett trumfkort.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.